det finns inget fördolt...

Vi var för att hämta mina saker på teatern, och sprang rakt in i julsoppagänget som satt och drack avslutningsöl. Tur att saker inte behöver vara särskilt hemliga längre. Yikes. :D

Fokus och perspektiv

Inte världens bästa serie, men jag kan inte låta bli att gilla den. Idén och lite andra saker. Den där serien där Suzanne Reuter är gud. Jag kollar på den på svt play ibland när jag minns att den finns. något avsnitt då och då. (vad mycket det låter, det finns väl sammanlagt fem avsnitt eller så) och vissa delar är riktigt trevliga. förenklingsbehovs-TV, som osynliga-parlören skulle kalla det.

och så ibland klipper de till med nåt stort. En förbifartenkommentar som får mig att inse nåt.
"glöm inte bort att livet är fullt av lyckliga slut, om man bara stannar upp och njuter av dem"

Att det där med lyckliga slut ju är hela tiden. Saker slutar. Saker börjar. Every new beginning comes from some other beginnings end. Och att allt bara är just nu. Att låta just nu vara ett lyckligt slut. Sagor slutar. Kapitel slutar.
Jag har så svårt att inte ha fokus sådär två månader eller två år framåt.
Jag tränar mycket nu på att ha fokus på här, nu och möjligen en kort bit framåt. Och oroa mig för resten när man kommer dit. Det är SÅ långt från mitt vanliga sätt. Säkert nyttigt, men så sjukt svårt!

Julkalender!

Det är något stort över Dramatens julkalender. En fullkomlig ickehumor som är hysteriskt rolig ibland och i vissa fall... jo. då också.
http://dramatenbloggen1.wordpress.com/2009/12/09/lucka-9-i-en-bergmanpjas-johan-johan-johan/

minnas och minnas vad man lärde.

Det verkar ligga som ett tema över idag.

Jag satt och kollade igenom mina gamla telefonspecifikationer efter jobbrelaterade samtal (måste få betalt för dem innan jag slutar) och kom till december förra året. En dag dök det efter en stunds uppehåll upp en massa festivalfolk bland uppringda nummer. Och plötsligt kom hela den kvällen tillbaka till mig. Hur jag hade ett missat samtal från Pihel. Hur Marcus ringde. Hur jag ringde tillbaka till Pihel och sen följde nummer på nummer. Folk jag ringde. Pauser i listan då nån ringt mig. Hela kvällen, minut för minut i princip, gick att följa i min teleräkning. Den där kvällen, åttonde december förra året. Till sist ett sms till min kollega, att jag nog inte skulle komma till jobbet dagen därpå.

Jag gick dit ändå, kunde inte sitta hemma. Eller, hemma hos pappa. Det var en himla tur att jag var hos pappa den kvällen. Jag hade inte velat vara ensam.

Dagen efter var också full av telefonnummer. Viktor, bland annat. Jag bara grät och pratade med folk hela den dagen. Också.

Allt det kom tillbaka till mig när jag läste min telefonräkning.

När jag kom hem pratade jag med min faster och med pappa om att låna övningskörningsbil. Jag sa att jag skulle till Karlstad på söndag och inte kunde köra då. De skällde på mig och sa att jag skulle tänka över vad som var viktigast, träffa folk eller träna bilkörning. Jag kunde inte försvara mig, men sa att jag ville åka till Karlstad. Att det var viktigt att träffa folk, och att jag inte kunde förklara varför om de inte förstod det.

Sen funderade jag ett tag.

Marcus och Anna fyllde år alldeles nyss. Förra året vid den här tiden hade jag precis varit i Karlstad och skippade därför att åka dit när de fyllde år. Och missade sista gången Lena var hemma. Sista gången jag hade chansen att träffa henne. Förra året. För att något annat var viktigare än att åka till Karlstad och träffa folk.

Jag kom på det sen, när jag pratat färdigt med pappa och faster. Att det var då. Att det var nu.

Att om det är något jag, vi, lärt oss av det här är det att man aldrig ska vara säker på att de"alltid finns kvar" och "alltid kommer nya tillfällen" att träffa de där som betyder något.

Att inte skjuta upp. Att inte ta för givet. Att inte glömma att berätta för dem att de är viktiga. Att inte glömma själv. Att det enda som är viktigt, egentligen, är de där som betyder något för en.

Jag läste Draken med de röda ögonen idag på kvällen. De uppfattade den inte alls som sorglig, men jag grät en del. Över min drake med det röda håret, kan tänkas.

Jag kommer nog alltid att, precis som de i sagan, att tänka på vår drake med de röda ögonen - eller med det röda håret - den där dagen i december.

Sen slog det mig flera saker, när jag började tänka. Och det gjorde ont i magen på mig. Den åttonde kan jag inte åka till någon och minnas tillsammans. Den nionde ska jag upp tidigt och göra halkkörning. Så galet otäckt dålig timing. Jag vill inte tänka på det. Du fattar grejen. Jag får inte tänka på det då. Som att jag inte tänker på det tillräckligt bara nån pratar om att det är halt och farligt på vägarna.

Som bilresan till Tokalynga där i december på TC-julmötet. När det var halt och otäckt och alla skyltar pekade mot Värnamo. Jag kunde inte tänka på mycket annat.

Blir man godkänd på halkan även om man gråter sig igenom hela dagen?

Jag måste tänka på nåt annat. Hade jag kunnat, hade jag bokat om tiden. Men det finns ingen mer tid och livet måste, du vet, gå vidare.

Men min söndag bokar jag inte om. Jag vet vad som är viktigast nu.

Alla var där, igen.

Grannkväll med Anna&My blev till teaterkväll på Aktör istället. My skulle dit och jag tyckte det lät bra att passa på att se Zoo medan jag är i stan. Sen hoppade My av för att hon var för trött, men då var jag redan där och hade skrivit upp mig på väntelista och allt.
Som vanligt på premiärer och sistaföreställningar (eller frigruppsföreställningar i allmänhet) dök det upp en massa bekanta folk och teaterfolk i allmänhet.
Johan och John var de första jag träffade. Och Aktör-personalen så klart: Linda, Johan, Johan, Jocqe och Frida. Sen Moa + nya killen. Kristina från GEST, Pelle från UNO. Fler? Ah. av totalt 20 personer i publiken var det rätt många som hörde till göteborgs frigruppsvärld.

En schysst föreställning. Aktör är ju inte teater utan nån form av scenkonst/installation/upplevelsegrej. Det utmanar min bild av vad teater är och kan vara. Det är bra.
Jag är för trött, men det här ska vridas och vändas på och bli en av de två analyserna/uppsatserna till DI-ansökan. Helt klart.

Det bästa med Göteborg är att min vanligtvis ganska tysta telefon har låtit konstant sen Alingsås, ungefär. Teaterjobb, Jannicefika, Stefanfika. Lägenhetsfix. Teater. Lite mer teater.

dagens saker:

Dagens tråkiga saker: Att folk är sjuka (Ami och P.), bibliotekets skämt till öppettider, bortglömd disk, att lampfotsdatorns DVD inte funkar. (min lilla dator läser dvd, men bränner inte)

Dagens duktiga saker: städat rum, diskat, handlat mat, pysslat.

Dagens överslagsutflykt: en cykeltur till Markaskogen för att se om det var sant att det fortfarande fanns svamp. Dum idé att börja gå i hyfsat okänd skog i skymningstid. Men jag mötte en kille med en påse med nåt som såg ut som svamp. Sen blev det för mörkt. Ganska meningslös utflykt

Dagens saker jag ska ta tag i: skriva text till Linnea och göra en folder-sida för GDT. Vore jag inte så sugen på att göra nåt av utomhusaktivitetsslag skulle jag känna mig mindre rastlös och då ha att göra hena kvällen med text + folder. Kanske inte foldern, då, för jag vet inte vad det ska stå i den. Men skriva text, det borde jag göra.
Det SKA jag göra, så snart Nilsson varit här och använt mitt rum som busshållplats i väntan på att Sanna-bussen går.

Idag är också en sån Maja-dag: Livet är kort men timmarna är långa. Jag är kanske för effektiv för mitt eget bästa? Saker som skulle kunna bli ett dagsprojekt blir klara på en halvtimme. Konstigt att man blir uttråkad då!

sometimes ups outnumber the downs

Det händer rätt mycket bra nu. Okej att jobbdagen mestadels bestod av Ö-råd (personalmöte) och ältande av den här utredningen och översynen och ekonomikrisen på jobbet, med inga alls klara besked utom siffror på uppsägningar och en tidsplan för när allt det här ska hända. De jobbar snabbt och nu står det ganska klart att det inte spelar nån roll at planeringen inte är klar för våren - ingen vet ändå vem som finns kvar på teatern i mars. Lovely arbetsklimat just nu.

Jag flyr teatern och går på teaterdagar och teaterförbundsmöte imorgon istället. Fick tag på jonathan som jag inte träffat på lääääänge och vi har bokat en heleftermiddag. Det ska bli nice!
(det går inget jag vill se på teatrarna, annars hade det varit en plan också)

Sen väntar några dagar av bilkörning och sådant, pepparkakor med Emma och på torsdag är det Heddapremiär och det ska bli SÅ grymt. Jag pysslar med lite produ-saker på distans men i övrigt sköter de sig själva. Jag är ändå stolt som om det vore min produktion. Första grejen på nya scenen. Det är stort! Jag stannar i Göteborg ett tag, jag har ett hemligt jobbmöte på måndagen.

Och jag fick en till som skulle lobba för min andra jobbtråd som jag har ute. Jag tror att de två planerna skulle kunna gå att kombinera. Och båda är grejer jag verkligen vill göra.
Teaterföreningsjobbet jag sökte har jag inte hört nåt om. Inte Anna heller, vilket lugnar mig lite.
Dagarna går långsamt, men livet går fort, som Maja brukade säga.

Och bra grejer i nuet också

Ledig måndag med lagom mkt jobb ändå.
Hår som aldrig torkar. ...Mm, vi har simmat lite, Birk och jag...
Det var länge sen jag var på eyrabadet. Märkliga flashbacks från simskolan på lågstadiet.
Imorgon är det bilkörning och kanske influensavaccin. Jag vet inte hur jag egentligen vill göra, men ifall jag ska ta vaccin är det lika bra att göra det så snart man får. Innan jag blir sjuk. (även om jag tror att jag var sjuk redan i somras, den där enda gången på... nånsin... jag har hostat när jag varit sjuk)

Jag har mått ovanligt bra idag. Luft i stegen när jag gick hem via ica innan det var baddags. Hair down and attitude high, eller vad de säger. Jag ler för mig själv massor, utan egentlig anledning. Det är bara sådär odefinierat bra nu. Utan särskilda skäl. Bara bra, generellt.

memento bra grejer

Jag har redan sagt det till den det berör, men för att påminna mig själv:
Jag kollar på Gilmore Girls och minns när jag såg första avsnittet. Och när jag såg sista. Och en massa kvällar däremellan. Inspelade avsnitt jag missat.
Jag minns kvällar av kolla på fåniga TV-serier. Och jag minns att det var bra stunder också.
TV-seriekvällarna var bra. Riktigt bra. Så vet både du och jag att jag minns det.

and we'll accept the things we cannot avoid...

"är det allt undrar ni. Jag med" skriver en vän. Och det ringer en klocka av igenkänning i mig.

Fram till alldeles nyss har jag också jagat, betraktat allt jag gjort i perspektivet "är det här allt? Är det här ett liv? räcker det här?".

Men bara plötsligt, för några dagar sen, infann sig ett lugn. Det är säkert högst tillfälligt, men det är sjukt skönt just nu. En tillförsikt. Ett lugn. En sorts harmoni.

Jag har kunnat sitta på mitt rum utan att känna mig instängd. Kolla på film en hel förmiddag utan att få panik för att livet pågår nån annanstans. Vara tillfreds med precis just nu.

Inte för att nåt alls är annorlunda. Jag blev bara trött på att jaga ikapp nåt jag inte visste vad det var. Och så slutade jag. Inte medvetet. Det bara blev så.

Jag ser saker vid horisonten. Göteborg eller nya jobb. Eller båda. Enda gången det känns panikartat är när jag tänker att det kanske inte blir nåt av jobbplanerna varken här eller i Göteborg.

Jag fick med mig första Gilmoreboxen till Örebro. Kanske är det det som gör att jag utan problem kan kolla på dvd en hel dag. Ensam är inte lika ensam med Gilmoreflickorna.

Och sommaren känns så långt borta att jag inte ens var ledsen över att inte kunna åka till Karlstad. Klart att det var tråkigt att inte träffa folk, men jag har kommit in i vinterstadiet av festivalsaknaden. Någonstans i oktober så skiftar det från att paniksakna alla till att tänka på dem som en del av ett annat liv. Det håller i sig till mars ungefär, då börjar man längta festivalfolk och sommar igen.

Vad har jag gjort då?

Kollat film. Lekt i parken. Matat ankor. Funderat mycket. Ätit soppa. Sökt ett jobb. Återsett. Funderat.

Var det allt, undrar ni.

Det duger för nu, tänker jag.

Annars saknar jag Christian idag. Han fyller år och vi pratade i telefon när jag gick til parken. Dagens nya deal är att höras en gång i månaden och ses en gång i halvåret. Vi får väl se om det går. Det är värt ett försök. Vissa var för viktiga för att man ska vilja tappa bort dem.

På tal om det så var vi inne på ombyggda scenen i Wadköping idag. Det var konstigt nog inte kvällen från 2003 jag mindes först. Jag mindes en helt annan kväll, några år tidigare. Och mindes nån som var alldeles för viktig för att tappas bort, men som jag inte har en aning om hur jag nånsin skulle kunna hitta igen.

När jag åkte buss till Stockholm konstaterade jag det och samtidigt att det liksom inte gör nåt. Det där med sakna är relativt. Jag saknar en link to my past, en pusselbit som VAR viktig. Men för NU och för sen och för i princip allt så saknar jag ingenting. Det kanske är det som känns tråkigt bara? Att vissa saker slutar vara viktigt. Vissa människor. Det är lite sorgligt att man slutar sakna, slutar spela roll.

Nu ska jag sluta tänka innan det blir mörkt.

Fina ljusslingor i fönstret där jag sitter.

Om inget oförutsett händer är det här en riktigt levbar upplaga av November.

Win-dagen

I morse: hembakt bröd. Kanske det godaste på länge. Jag vill också ha en ugn och orka baka bröd. Riktigt gott bröd. Så himla nice. Jag hoppas det finns kvar när jag kommer tillbaka.

Nu: swebus, internet ombord, Twilight-film och halvsova.

Sen: Stockholm, Winnerbäckkonsert, en förkyld Lisa och förhoppningsvis spela Little Big Planet. DET var länge sen!

Och söker jobb gör jag också. Vem vet hur det går. Håll tummarna!

Jag ville, jag vore i... england

Joråsåatte. Jag läste vidare på National Theatres hemsida och hittade text om finanskrisenpjäsen. Dels låter det ritkigt intressant och sevärt. London, någon?
och dels var det mkt riktigt samma David Hare som skrivit järnvägspjäsen. The permanent way. Nu undrar jag bara om det var han som skrev den där pjäsen som var med i en av världsdramatik-böckerna. Tror det. Men minns inte.
Men nu, på national i alla fall:

Capitalism works when greed and fear are in the correct balance. This time they got out of balance. Too much greed, not enough fear.

Meeting with many of the key players from the financial world, David Hare, author of The Permanent Way and Stuff Happens, has created The Power of Yes: a compelling narrative, as enlightening as it is entertaining.

It’s like a ship which you’re being told is in apple-pie order, the decks are cleaned, the metal is burnished, the only thing nobody mentions: it’s being driven at full speed towards an iceberg.

Not so much a play as a jaw-dropping account of how, as the banks went bust, capitalism was replaced by a socialism that bailed out the rich alone


Kolla www.nationaltheatre.org.uk
Det är för övrigt kanske en av de coolare teatrarna jag sett. Stor som jagvetintevad. Och med en fantastisk bokhandel. Okej för Royal Courts söta bokhandelshylla, men Nationals bokhandel är som ett hav av all teaterlitteratur man nånsin kunnat önska sig. Håhå, jag längtar dit lite grann.

gotta write a classic?

Oh, jag gillar dagar när jag börjar med att läsa SVD:s nyhetsbrev, hamnar vidare på kultursidorna, länkas till nån okänd blogg/åsikts/nyhetssida som pratar om teaterns klassikerobsession och som länkar vidare till National Theatre som bra exempel på aktuell dramatik, med det att de låtit David Hare skriva en pjäs om finanskrisen. Dagsaktuellt. Jag känner mig lagom kulturpretto när jag myser över klassikerbloggar och teaterinstitutionssidor. Och jag sitter och funderar på om det inte var David Hare som skrev den där järnvägspjäsen jag såg med min dramatikklass när vi var i London. Det var kanske inte dagsaktuellt, för järnvägskrisen i England har väl pågått ett tag. Det är ju det jag säger, de är BRA på teater i England. Caryl Churchill's Drunk enough to say I love you? var kanske konstig, men nice att Royal Court vågar prata om beroendeställningen England-USA på ett gaaaanska vasst sätt. Och National fortsätter tydligen att belysa samtidsproblem i nyskrivna saker. Här i Sverige omtolkar vi klassiker till att utspela sig i någorlunda samtid, i bästa fall. Eller så gör vi nyskrivna pjäser om inget alls. Dramatiseringar av feelgoodböcker.
Nä, det är inte helt sant. Runt om i Sverige GÖRS teater om samtida händelser. Knutby, Lasermannnen. Fanns det flera? Måste leta.

listor

Att gå igenom gamla telefonspecifikationer är intressant. Jag måste slå upp nästan varje nummer, för jag har inte så bra sifferminne. Och inte så många nummer i minnet. Så massa bekanta namn dyker upp på eniro och hitta. Och jag får en fin logg över mitt liv och mina kontakter, månad för månad. Dag för dag om jag vill. Jag skrattar och minns. Så mycket bra. En del fail också, men vafan.

closing time.

Idag tar jag tag i ekonomiska saker som måste redas upp och lämnas in innan jag slutar jobba i Örebro. Teaterbiljetter som ska betalas av jobbet. Teleräkningar med jobbsamtal på privat mobil. Det är bara datorn kvar, jag vet inte hur vi ska lösa det. Det blev aldrig något ordentligt sagt om hur det skulle ersättas att jag använde min egen dator. Det är det sista, sen är vi ekonomiskt i balans, jag och jobbet.
Jag ska räkna övertidstimmar också, det kanske blir eftermiddagens projekt.

Alltså, jag är ju effektiv. Jag har fått gjort allt dagens jobb-jobb också, trots det här extrapysslet.
Fakturaunderlag för alla hittils spelade San Siro, några nya spelningar uppstyrda. Håhå. Jag är faktiskt bra på mitt jobb. Jävla skit att jag inte ska stanna kvar här.
Jag måste inte gå hem, men jag får inte stanna här. Ja, ungefär så:

So gather up your jackets, move it to the exits, I hope you have found a friend.
Closing time, every new beginning comes from some other beginning's end,

Då blir åter gott att vara

Fantastiskt gästspel som var här från Dalateatern. Ett ganska hastigt påkommet och ihopklippt program som ersatte det som egentligen skulle kommit hit. Men så mycket bättre.
Jag myste hela förmiddagen (nåja, en stund runt tio) av att de soundcheckade med Olle Adolphsons "sign. Karlsson, evig vår" och fick en sån bra känsla.
Sen hängde jag bak vid tekniken under föreställningen. Vi får egentligen inte smyga in på En Trappa Upp och soppteater, men jag maskerade det som att jag skulle lära mig teknik-saker av att sitta med Pontus.

Ett enkelt program. Visor, anekdoter till visorna, kring visorna eller kring det samhälle som visorna skildrade. Adolpson, Allan Edwall och Höjer själv. Och lite folkmusik och annat.
Teater? Kanske inte. Soppteater? Absolut.
Trevligt, politiskt och skarpt. Och samtidigt inte. Här propagerades det inte. Fast ändå. Och så snyggt. En lågmäld uppmaning att göra nåt, tillsammans se till att valet nästa år förändrar samhället. Det är dags nu.

Mm. Är det inte det jag hela tiden sagt att jag vill att teater ska vara? En uppmaning till handling. Något som man går ifrån med känslan av att man själv är antingen lite förändrad eller lite stärkt i sin motivation att förändra världen. Kanske helst båda.
Förändra världen med teater. Förändra folk med teater. Det är stort.
Förändra folk med soppteater. Det är kanske ännu större!

och vet att jag...

Nu börjar det kännas som teater. All oro och grejer försvinner när man hör Olle Adolpsonsånger från En Trappa Upp. Som att komma hem, till Ingvars Hörna på Trixter. Till en värld som makes sense. Typ.

late at night she keeps me safe and warm. I call her red.

Idag tar jag tag i saker. En effektiv plan har satts igång för att jag ska ha körkort innan jul. Jag har fixat allt som måste fixas med det, med papper och tillstånd som hunnit gå ut sen sist jag tänkte att jag skulle ta tag i det där. Inte skjutit upp nåt alls. Ikväll ska jag lägga upp en studieplan för den där körkortsboken. Kan man tentaplugga kan man teoriplugga, tänker jag och låtsas att det här vardagsrumsgolvet är Öppet Magasin 6B. Dags att visa hemtentaskrivartakterna igen.

Och så har jag varit marsvin. Herr muffin - teaterns barnpjäs - måste ha ett foto på Herr Muffin och hans numera döda fru. Jag kallades in som marsvin för en dag. Viktoria Muffin. Märkliga bilder, men skoj. Marsvin för en dag. Giovanni lovade att klippa och färga håret på mig som tack. Så nu har jag plast på huvudet i väntan på att en hemmablandad hennamixtur ska verka. Lite rädd är jag, men Gio är ju bäst så jag måste ju lita på när han säger att det blir bra. Vi ska klippa lite i det i morgon och se hur det blir. Håret. Färgen ska jag skölja ur ikväll. Livrädd, sa jag det?

i övrigt känner jag mig i ofas. Livet. Världen.
Och samtidigt mer i fas än jag gjort på länge. Konstigt och dubbelt, det där.

Det är högt och lågt och mycket på jobbet. Imorse myste jag över hur nice det är att jobba på teater när det börjar närma sig premiärdags i huset. San Siro i all ära, men den är långt bort och det är nu när det är premiär på scenen på Örebro Teater som huset börjar sjuda av liv och teaternerv.

Så kommer en mängd jobbigheter, dåliga nyheter, tråkiga order och sånt som får mig att tappa lusten. Det är synd.

Muntrar upp mig med youtube, hittar den engelska versionen av introt till Fragglarna:

Dance your cares away, Worry's for another day. Let the music play, Down at Fraggle Rock


Det hjälper inte riktigt.
Nu ska jag gå till Nya Teatern och hälsa på en radioproducent och en dinosaurieanimatör. Jag orkar inte stanna och se föreställningen, tror jag. Vill inte vara på teatern just nu. Vil hemskt gärna vilja det, men idag dog min arbetslust. Jag är egentligen ledig på måndagar, jobbar bara 75%. Jag skulle varit på kurs måndag-tisdag, men får inte åka längre. Får inte heller vara ledig på min lediga måndag. Jag tror inte ens de tänker på att jag egentrligen är ledig på måndagar.
Jag ska nog säga det imorgon.

Nu har jag en sån där dag av undran om vad som är meningen igen. Dorothy Parker sätter sig i huvudet på mig. En massa pysslande. Men vad gör jag egentligen? Vad gör jag för att det är meningsfullt och vad gör jag för att fördriva tid? Vad väntar jag på? Vad är det riktiga livet? Vad är meningslöst och vad leder nån vart? Jag pysslar saker som kanske går att använda i mitt kök. Funderar på hur man målar bra stjärnor. Funderar på om det är meningsfullt att måla bra stjärnor eller om jag gör det för att jag inte har nåt annat att göra?
Jag såg en trädgård i ett barnprogram, påmindes om borggårdarna i Zelda - twilight princess. Kom på att det var länge sen jag spelade. Zelda ÄR inte ett ensamspel. Jag tänker bäst när jag är två. TV-spel över lag är bättre på två. Jag har svårt att hålla koncentrationen och engagemanget på egen hand. Även om det är ett one player game är det roligare att dela. Som Zelda. Som nästan alla spel.
Jag försöker att inte fundera på Göteborg och livet efter jul, men jag kan inte låta bli. Måste göra lite planer. Måste göra allt jag kan för att stanna på Länsteatern. Jag och Pontus satt och spånade planer över lunch för några dagar sen. Vi är olika, men jobbar ganska bra ihop. Vi skulle kunna vara världens bästa marknadsavdelning om vi fick göra som vi ville. Leken "när jag blir teaterchef" är en vanlig lek hos oss. (jfr leken "när jag blir diktator") och vi har rätt bra lösningar och ideer. inte samma, nödvändigtvis, men alltid bra! Om inte Pontus är på teatern, då vet jag inte om jag vill stanna. Man behöver nån att jobba med, bolla saker mot. Jag har börjat reka lite annat. Eller nej, det är inte sant. Men jag har börjat tänka vad jag vill, ställen jag borde kolla upp. Saker jag skulle vilja göra. Eller bara allmänna förberedelser för vintern och våren. OM jag inte blir kvar på länsteatern. Då måste det finnas en backupplan. Jobba i London känns inte helt aktuellt längre. Lite som Windien för andra. Plötsligt inte världens bästa idé längre. Så, en ny backupplan då. What to do?

Och Göteborg. Igår fick jag en sån otrolig hemlängtan. Jag har inte varit i gbg sen Jonathan och JEnny var där. Jag har inte riktigt velat åka sen i somras. Veckan i gbg innan helsingborg var helt fantastisk, men när fokus flyttades till San Siro och den kommande premiären har göteborg känts så ointressant och avlägset. Men nu satte GBG-abstinensen in och jag vill helst bara packa väskan och åka nu. Vara hemma, mysa, kolla lägenheten, pyssla. Jag har ju en ny idé om köket, nu när hallen börjar se ut som jag vill ha den. Eller nej, hallen är inte ens halvklar, men alla idéerna är klara iaf. Dags att fundera ut nya idéer medan man verkställer de gamla. En bil för ikea-tur och en borrmaskin är vad jag behöver. Och en overheadapparat för att kunna rita av det som ska målas på väggen. Sen är det väl klart..

go now, go!

eftersom jag inte orkar skriva allt som hänt, med premiärveckor och allmänt win (det händer så mycket hos alla nu) tänkte jag att jag ägnar idag åt att fundera på My So-Called Life.
Full av världens bästa quotes. Vissa saker förändras aldrig, oavsett hur mycket äldre man blir. High school är som ett koncentrat av livet. Essensen.
My So-called är annorlunda. Jag såg delar av den när jag gick på högstadiet, men hann aldrig riktigt följa den. Stallet kom i vägen. Jag var ju aldrig hemma. Jag tror att jag hade varit annorlunda om jag sett den, hela. Första serien som inte handlade om de vanliga och de populära. Jag fattade aldrig Beverly hills eller Melrose. De var ju precis som de i skolan. Men My so-called var om de som var annorlunda. Angela bröt med Sharon och blev annorlunda. Det fanns ingen Rayanne Graff i min skola, men damn om jag vågat vara annorlunda på riktigt i högstadiet.

Well, nu är highschool väl mer gymnasiet, men jag hade behövt My so-called när jag var fjorton. För att förklara för mig, det som andra serier inte förklarade. Som de fortfarande inte förklarar, även om det hänt hur mkt som helst sen tidiga 90-talets ungdomsserier. Jag sparar den. Ifall ag får barn vill jag att de ser den. Förstår och vågar tidigare än vad jag gjorde. Annorlundavarandet. Att det kanske är det viktigaste av allt. Sen är den grym på annat också. som världens bästa quotes som:

Rayanne: I think part of him is partly interested in you. Definitely. I mean, he's got other things on his mind.
Angela: But that's the part that's so unfair. I have nothing else on my mind. How come I have to be the one sitting around analyzing him in like microscopic detail, and he gets to be the one with other things on his mind?

Rayanne: You wanna have sex with him.
Angela: Who?
Rayanne: Who. Jordan. Catalano. Come on, I'm not gonna tell anyone, just admit it.
Angela: I just like how he's always leaning. Against stuff. He leans great. Well, either sex or a conversation. Ideally both.

åka, åka inte...

Jag har fortfarande inte bestämt mig angående göteborg imorgon. Jag ska jobba till tre, sen får vi se. Sju-tåget är inte en omöjlighet, då får jag gå direkt till Linnea från stationen. Men det funkar. Sen hem och sova och tillbaka med tåget igen. Konstigt att halvdygnslanda i sin egen stad och lägenhet. Men äh. Jag längtar inte så mycket till Göteborg. Jag ser fram emot trixterpremiären, men ännu mer mot min egen premiär här i stan. Och jobbet. Damn, vad jag skulle välja (och väljer) jobbet före så mycket annat. Det kan inte vara bra i längden...
Men det är många fina, saknade folk som kommer till Göteborg. Från alla möjliga ställen. Hur KAN jag stanna hemma? (hemma?!?)
Imorgon, imorgon. We'll see.

Jobb, jobb och jobb

Veckan innan premiärveckan. Föreställningen ser lovande bra ut, folk är inte panikslagna utan lagom oroliga. Mycket är inte klart, men mer ÄR klart. Det kommer bli bra.
Nu: bort till Nya Teatern för prodmöte och ta hand om nån journalist som inte kunde vara med på pressvisningen. Ikväll kanske gå på öppet Cyrano-rep. Eller sova tidigt. Idag vaknade jag och mådde skräp. Det sovs för lite och oroas för mycket. Och äts för lite. Jag måste skärpa mig!

tids nog får man cykla

Jag tänker att man vid halv fyra kanske borde sova. Sova vore klart bättre än cykla. tids nog får man cykla, sägs det ju.

Jag tänker på Anna och hoppas så att hon ska börja må bra snart. Sen tänker jag på mig själv och att jag faktiskt mår riktigt bra. En helg som var precis som den var tänkt att vara. En sovfredag, en Lisalördag och en leksöndag. I morgon en ganska soft dag på jobbet. Sen en hektisk vecka innan premiärveckan. Så mycket som borde göras! Damn.
Jobbångesten kommer smygandes och vi får väl se om det går att smita till Gbg på lördag. Det ÄR ju planen, men inför premiärveckor har det hänt konstigare saker än att planer ändras.

Nåja. Tids nog får man cykla.
Man sover för lite. Man skriver för mycket.

Lisalördag #2, lövfällningstiden

I villaområdet strax utanför Karlstad är det bara jag och katten vakna. Sist ägnade jag morgonen åt att lära mig lösa rubiks kub. Nu vet jag inte riktigt, men antingen vaknar de snart eller så dyker det upp något att göra.
Det är ganska kasst väder, så kolla på djur i mariebergsskogen känns lite uteslutet. Det regnar inte än,men YR, denna flexibla och ombytliga vädertjänst säger att det ska regna vid 14-tiden. Igår sa den att det skulle regna mellan 06 och 08, men den har kanske ändrat sig. Eller så regnade det då också, men hann inte klart och tar ett eftermiddagspass också. Damnit.

hela vägen nyponbuskar.

Och fredagar bara är bättre och bättre. Fina Linnea vill berätta saker. Finaste, finaste Linnea.
Det är så synd att inte hon också kan följa med till Lisa. Men vi ses ju den 12:e!
Kanske går jag och leker lite och hälsar på några som rest långt istället för att leta rätt på Xenia för att gå ut och dricka öl. Sova mycket, sen till Lisa i Karlstad och världens bästa lördag. Mjooo. Vilken helg, redan innan den knappt börjat är jag så galet nöjd med den!

Och den här hösten. Vad jag gillar den! Regn och ljus och mys och fika och höstlöv.

bästa fredagarna!

Jag gillar fredagar. Jag vann en bordshockeymatch mot Pontus, fast Linus klagade på bådas vårat spel. Jag kanske börjar bli okej, men jag är dålig på att planera och se spelet. Jag kan skjuta och försvara, men inte göra genomtänkta saker. Men det går bra. 0-5 mot Linus, förra säsongen var det 0-13. Han vinner allt, mot alla. Vann mot Fritz, fast han var ju sjuk så det kanske inte räknas så mkt. Och vann mot Pontus nu. Ronny vägrade spela mot mig för det gick för bra för mig nu.

Annars: timewise-förmiddag. En rätt oengagerande genomgång av ett svårt, men nyttigt program. Bra att kunna, oavsett var jag ska jobba. Men jag får nog lära mig det själv, för den där kursen sa min ingenting alls.

Några samtal från och till arrangörer. Sen, när jag uppdaterat mina listor och letat rätt på lite nummer till Nya teatern funderade jag på vad jag egentligen skulle göra resten av dagen. Till slut gick jag in och kollade på clownrep. Och postade sen föreställningskontrakt. Spelade akustisk Alanis för mig själv när jag var ensam kvar i teaterhuset igen och cyklade hem och kände mig rätt bra.

Här hemma har jag städat mitt vindsrum, lyssnar på Lasse och funderar över att jag inte har särskilt många par hela byxor. Ett par. Var är de andra, de likadana fast ljusare?
Mat, sen kanske Xenia.
Imorgon: Lisa
Och nu ringer Linnea!

Ankor, jobb och tillförsikt.

Det där med att ankorna skulle vara ett tecken på hur tidigt man är uppe måste omvärderas. Jag cyklade över slussen till stallet imorse, och där längs Svartån sov det en massa ankor. Vissa var vakna, men en del sov så djupt att man fick gira mellan dem på cykelbanan.
Innan ens ankorna vaknat, va!
09:00. Sjusovarfåglar!

Annars, en jobbdag då jag nästan blev arg. Den är inte slut än,dagen. Vi får se vad som händer på genomdraget. Jag ska iväg och hämta mat och sen hem och hämta en jacka, för genom ett trollslag har det blivit kaaaallllt nu. För kallt för att cykla jacklös. För kallt för att ha fönstret öppet på kontoret. Varför har de fönstret öppet? Kallt!

Men annars är det nice. Allt känns rätt schysst ändå. Winnerbäck i huvudet, som sig bör.
Nu i september börjar en annan typ av vår.
Och på lördag ska jag åka till Lisa.

Jobbet, skoltankarna, vinden.

Jag bara jobbar och jobbar. Och är vaken på nätterna och lyssnar på radiodokumentär eller kollar på film. Och jobbar.

Jag trodde att jag skulle skolka från marknadsmöte imorse, jag var lite sur för att ingen sagt åt mig förrän biljettkassan-Anna nämnde det precis när hon skulle gå hem. Men när jag försökte hinta till Pontus att jag inte fått nån info om vad det var för möte sa han bara att "det är nog bra om du är här" och då kunde jag inte låta bli att gå (eller småspringa) till jobbet. Det där med arbetsmoral är jobbigt.

Men nyttigt, för sen dess har allt bara fortsatt, med saker som dykt upp, saker som jag inte planerat men som behövt lösas. Morgonens att-göra-lista betades av på en kvart vid tiotiden, efter att det stått helt stilla en stund när INGEN svarade i telefon. Plötsligt fick jag tag på alla jag sökte plus några till och plötsligt hade jag fått så sjukt mycket gjort. Bokat föreställningar, flyttat föreställningar, fixat premiärfix, fixat ÖSK-saker...
Cyklat med Nora teaterförenings San Siro-affischer till Martin Mutter där bästa Åsa tar dem med sig när hon åker hem. Hej porto-sparande!
Kollat in på Stallet och fått veta att digibeta-maskinen vi lånade från TV både blev hämtad, funkade och blev lämnad igen. Score.
Pratat med folk i huset, kollat läget, hur folk mår. Inte en oviktig uppgift i sammanhanget.
Ibland känner jag mig splittrad och som att jag gör fel saker, jag undrar hur andra jobbar?
Det går ganska bra, men är det för att jag gör rätt eller för att teatermaskinen liksom sköter sig själv oavsett vad man gör? Det är DET jag ska ha DI till, om jag kommer in. Att få liksom en grund att stå på, en fördjupning och en chans att liksom testa att allt det man tror funkar faktiskt funkar. (fast det är väl i praktiken som man märker om det funkar, inte i skolan?)
Men det vore skönt med, som de ju också säger, de som går där nu, en chans att få prova, testa och ifrågasätta. Teoretisera och analysera VAD man gör och HUR utan verklighetens tidspress. I en produktion hinner man aldrig reflektera, utan man måste köra på det bästa man kan, och inte fundera på om det SKULLE gå att göra på annat sätt. Man har inte tid att inte veta säkert.

Nu ska jag hem och se hur det går för Marcus med hans städning. Han fick ju sitt rum idag, men det italienska fotbollslaget som haft det som nån form av dusch- och köksinrättning eller vandrarhem hade inte städat alls, så det är vad han pysslar med nu. Vi kanske ska ta oss an köket och badrummet nu när det inte är ockuperat av de som bodde där förut. De verkligen nästan bodde i köket och badrummet. De var typ åtta personer och det var utan överdrift alltid nån som duschade och alltid nån som lagade mat. Det var ju bara augusti, men augusti utan kök och badrum är en låååååång månad. Bättre att bo med Marcus. Han är bara en. och dessutom trevlig. Ett uppköp, helt klart.

Note to self:

Man ska inte skratta för sig själv när man cyklar genom en park.
Rätt som det är möter man en flock knott eller liknande. Då önskar man att man sett sur och sammanbiten ut istället.
Konstaterade jag igår morse när jag cyklade till jobbet. Men inte mindes jag det när jag cyklade från Idrottens Hus och tillbaks till teatern nyss. Host.

"kom ihåg, att teaterproducent är man 24 timmar om dygnet"

Det är långa dagar på jobbet nu. Men det är inte långt till premiär heller. En vecka kvar, sen flyttar vi till Nya Teatern där vi ska spela, en repvecka där och sen en genreps-/premiärvecka.
Nu är det mycket som måste bli gjort: SISU-kontakter, föreställningskontrakt till arrangörer på turnén, hitta arrangörer till resten av turnén, få fart på den alltid så långsamma biljettförsäljningen i början av spelperioden, kolla dinosaurierna, kolla genomdrag, gå på SISU-möte, fixa ÖSK-materialet, trycka affischernas extra-info, skriva prodmötesprotokoll, försöka få till det där med Dalarna, nåt i Stockholm, nåt med Lindeskolan. Var är mina trehundra ToDo-lists?

Och så Herr Muffin också. Måste akut fixas nu på förmiddagen. Jag trodde vi hade framförhållning. Kerstin sitter med översikten och planeringen för våren. Varför är allt på mitt bord märkt med lappar i stil med "nu, nu, nyss" eller "obs! prio!"?
Jag hoppas, hoppas, hoppas att Annika är på jobbet, för jag hinner inte vara både mig, pontus och henne idag (Pontus bär flyttlådor idag) och på deras bord finns sjukt många "nu, nu, nyss"-lappar...

oh, morgon. Gotta go!

in perfect harmony

På vinden har vi det rätt bra. En del kvällar kollar vi på film och äter tacos. Andra kvällar tävlar vi i att komma hem sist. Jag kom hem nyss, trött efter att ha lekt och busat hur mycket som helst. Mackan kom hem precis nu, sa nåt otydligt och försvann till köket. Imorgon har han nollning igen och jag har en låååång dag och kväll på jobbet. Men den avslutas med öppet rep av Cyrano, så det kan bli bra! Och så ska jag klippa mig, om jag vågar och Giovanni hinner.

Men för att orka hela imorgon borde jag nog sova nu!
Aint life grand? Mjo, jag tror nog det.

Livet på vinden har förbättrats avsevärt sen Marcus flyttade in. Igår jobbade jag kväll med turnéläggarjobb och bygdegårds-mätande och kom hem till lagad mat och ordnad filmkväll. Eller Tv-seriekväll med början av första säsongen av How I met your mother.
Idag kom jag hem på eftermiddagen och fick sällskap till Ica samt filmkväll#2.
Som fortsätter nu!

endast flyttbilen är vaken

Jag tänkte vara ordentlig och sova tidigt och bli av med mitt halsont. Det gick bra, jag gick och la mig runt tio. Sov nästan. När Marcus ringde, 23:08 och sa att han var utanför och skulle lasta av grejer. Gnnnf.
Med sig hade han Thuresson, de lastade av Marcus hög med saker i mitt rum. Sen ska marcus också bo här, på en luftmadrass. Tills han får sitt rum, 1 sept.
Alltså, sakerna ska upp på vinden så länge, så det är inte så jobbigt egentligen. Bara det att jag räknat med att de skulle varit här vid... kanske sju?
Nu är Makkan och lämnar bilen, eller förser T med pengar så han kan köra tillbaka bilen till värmland. Han fick med sig min nyckel.
Jag borde sova, men det är lika bra att vänta och slippa bli väckt igen när han kommer tillbaka och ska blåsa upp en luftmadrass eller släpa en tältsäng från vinden.

Jag kom plötsligt på att jag tvättade båda mina hela byxor ute i hagstugan idag. Vad ska jag ha på mig på jobbet imorgon?

Nu hör jag ytterdörren! Sovdags!

Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen

Jag tror inte att jag är särskilt sjuk, jag är bara galet trött och har rätt ont i halsen. Tog en helg i Hagstugan istället för att åka till Skåne. Hade SÅ gärna åkt, men kan, vill, får, törs, borde, ska, inte riskera att bli sjuk. Jag måste vara frisk, jobbet måste vara prio ett just nu. Det är snart premiär, det är mina sista månader på jobbet, sista chansen att göra så bra saker att de inser att jag måste få vara kvar där nästa termin också. Sista chansen för nu att jobba på världens bästa ställe. Det är inte svårt, det är inte ens motvilligt. Jag VILL jobba. Jag säger ju det, det är nåt genetiskt. Eller knas förebilder när jag var liten. Men ett jobb som inte är det absolut roligaste jag vet är inte ett jobb jag vill ha.

Nu: Rådis och städa lite innan Marcus kommer och lämnar saker. Bästa nyheterna ever: det störiga fotbollslaget som bott i ett av rummen ska flytta. Äntligen kan det gå att leva på vinden igen. Och nån jag känner ska bo i deras gamla rum. Sällskap!

someday soon all the crowds will part

Just som jag skulle gå hem från teatern, funderandes på om jag skulle städa klart köket på vinden eller plocka äpplen så kom Tamina från maskavdelningen och frågade om jag inte skulle med dem ut. Klart att jag ska! Äntligen händer det nåt i Örebro!
Så nu, duscha. Och sen tillbaka till teatern och äta upp min kvarglömda kvälls-matlåda, innan jag drar hem till T. Jag känner henne inte så bra och vem vet vad det är för nåt de hittat som vi ska på, men det slår Grummesåpakväll änytime! Och det är kvällarna man inte har några förväntningar på som blir de bästa. Vänta här nu, blev inte det just en paradox? Jinx back!

snälla universum:

Och så har jag lite jobbångest. Det är lång tid kvar tills jag slutar här, men en höst går fort och efter jul vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill riktigt, riktigt plågsamt gärna vara kvar här. Örebro är en tråkig stad, men gnnnf, vad jag älskar mitt jobb. Jag skulle kunna BO på jobbet. Jag vill inte tänka på att jag inte ska jobba här mer sen. Om jag tyckte att det var tungt att sluta förra gången jag var här, hur kommer det inte bli nu? Då hade jag varit här i ungefär tre månader. Nu har jag varit här sen november. Det känns som ett helt liv har gått sen jag började här. I november var verkligen ALLT annorlunda. Jag måste hitta på ett sätt att kunna vara kvar här. Eller en bra annan plan för vad jag ska göra våren 2010. Hösten finns ju en plan för och en backup-plan. Men våren kan bli lång och orolig. Oplanerad. Oplacerad.
Jag trivs så galet bra här. jag vill stanna, ju!

Om jag är tydlig mot universum nu då, och specificerar exakt vad jag vill? Funkar det då?
Universum, jag skulle så gärna vilja jobba kvar på länsteatern även efter nyår. Så panikartat, galet, väldigt gärna. Pliiiiis?

vad ska man göra med tiden?

Jag har inget att göra. Uttråkad är nog bland det värsta jag vet. Jag funderar på att cykla långt. Jag funderar på att gå ut och bara se om livet liksom händer om jag ger mig ut och letar efter det.
Jag har cyklat mycket idag. Fram och tillbaka över stan. Lämnat biljetter till ÖSK, mätt en spellokal på universitetet, kollat på en scenografi på stallet. Spelat bordshockey. Det var länge sen.
Men nu?
What to do?

nu landar folk och allting återgår

De godaste äpplena i världen är de man plockar och äter sittande på en gren högt upp i ett gammalt äppelträd.
Jag cyklade hem förbi mina och majas äppelträd ikväll. Där växer också de största och senaste vildhallonen i stan. Jag gillar offentliga fruktträd. Allmänna fruktträd. Såna man kan klättra i och äta av utan att oroa sig för trädgårdens ägare.
En del plockar rent kommunala träd och buskar för att man kan. Jag gillar inställningen att det liksom är som en kollektiv fruktskål. Man tar en frukt när man går förbi. Blir lite glad. Men det är inte där man samlar vinterns bär- och fruktskörd.
Fem äpplen till en paj. en näve körsbär till kvällen. Ett bra äventyr i sensommarnatten. Det är DET man har kommunala träd och buskar till.
Jag saknar ibland någon att klättra i träd med. Äpplen smakar nog ännu bättre när nån annan delar ens träd, eller är i trädet bredvid. De flesta äventyr blir bättre när man inte är ensam.
Men jag är ändå riktigt nöjd med att jag inte saknade nån när jag satt i mitt äppelträd. Okej, jag kanske gärna hade nån att dela äventyr med. Men hellre hitta på äventyr ensam än ha nån som hindrar en från att göra knasigheter eller som man måste lämna kvar eller kämpa för att få att följa med på de bästa äventyren.

Jag blir alltid som sommarvemodig av sluss-området i örebro. Wadköping, stadsparken, svartån, slussvaktarbostaden, smågator på öster. Det är mycket saker, känslor, liv däromkring att minnas.
Det börjar bli höst på min planet, men det är Farväl Jupiter jag går omkring och sjunger för mig själv i korridorerna. Jag tror inte att det finns nån dold mening i det. Men vad vet jag?

but what good does it do?

Att vara på jobbet kl 07 var väl kanske ingen hit. Inte för att det egentligen var mer plågsamt att gå upp kvart över sex än halv nio, men för att jag liksom inte funkar så tidigt på morgonen.
Försökte vakna med hjälp av bra musik, men satt mest och stirrade dumt in i min skärm, försökte förstå vad det stod på att-göra-listorna jag gjort iordning igår (för på kvällen är jag galet effektiv och genomtänkt) men befann mig i nån form av omvänt cdi-läge och började ifrågasätta min egen läskunnighet för jag fick liksom inte in i huvudet vad det var jag skulle göra. Jag gick till kopiatorn och kom på att jag ju inte skrivit ut nåt. Gick tillbaka igen. Stirrade dumt på min lista igen. Försökte väcka mig själv med gamla hits från tidigt 90:tal på youtube.

Pontus ringde 07:00 för att se om jag var på plats. Han var det inte.
Han kom en stund senare och sa att havrekakorna var slut på Hälls, så jag fick en hallongrotta istället. Funkade det med. Kaka som kaka, nästan.

När jag så småningom vaknat till liv var det dags att vara effektiv med ÖSK-vd på besök. Där, lagom vid nio, var jag i arbetsfas igen och vi fick gjort precis allt vi behlvde få gjort. Sen fortsatte dagen i det röriga men kreativa kaos som varit standard de senaste veckorna. Jag har inte hunnit särskilt mycket mer än jobba, jobba, jobba och sova lite där emellan.
Men roligt är det. Jag jobbar gärna hur mycket som helst.

Hemma har jag städat vind, eller delar av. Jag orkar inte ge mig på varken badrum eller kök så länge det där som mest liknar ett halvt fotbollslag bor kvar i ett av de andra rummen. De är ju ALLTID där och all städning skulle bli ogjord lika snabbt igen. Men torkat lister, dammsugit golv (och tak) och liksom storstädat hall och korridor och sånt har jag gjort iaf. Min effektiva söndagsförmiddag.
Och plockat svamp med Ami, en mycket lyckad lördagförmiddag i Kilsbergen.
Men i övrigt är det jobb. Jag är oroväckande nöjd med det. Det kan inte vara alldeles bra att tycka att ens jobb är det roligaste i världen. Borde man inte vilja ha ett liv utanför jobbet också? Men jag har kanske att brås på, i den frågan.

Nu ska jag iallafall ta mig hemåt. Och ta tag i höstens "kolla på massa film"-projekt. Eller sova tidigt. Undrar om jag får en kaka till om jag är här vid sju imorgon igen?

Like the first morning...

Jag är på jobbet. Nu! Varför?
Såhär:

Igår, 17:10
Hanne: damn, vi glömde förbereda ÖSK-mötet innan Annica gick hem. När ska vi hinna det innan 09 imorgon?
Pontus: Ja, för mig är det lugnt. Jag börjar ju tidigt....
Hanne: mm, men jag brukar börja sådär fem i nio...
(lång paus)
Hanne: jag kanske också borde vara här vid sju...
Pontus: I dare you! Det fixar du aldrig.
Hanne: vad får jag om jag är här?
Pontus: Vad du vill. Du kan få en kaka!
Hanne: havrekaka?

... och så var det kört. Registret för nyckelbrickegrejen kan berätta att jag var här 06:54.
Vad gör man inte för en bra kaka, liksom?

a tiny setback, a small dilemma...

Lisa har rätt. Jag måste bli tydligare. The universe ger mig allt jag önskar mig, men jag är bara för otydlig med detaljerna. Jag behövde en lägenhet och ett bra teaterjobb. Jag fick majornapalatset och världens bästa jobb på länsteatern. Jag glömde att önska mig att det var i samma stad. Nu får jag pendla lååångt.
Och så nurå. Det var inte såhär jag menade, även om universum mkt riktigt levererat precis vad jag sa då. Jag var bara för otydlig.

innan ens ankorna har vaknat

Jag vaknade vid fyra av att Jonathan och Jenny skulle åka. Jag tänkte först gå och lägga mig i sängen - jag har sovit (försökt sova) på min soffa medan de varit här och det har gått sådäääär - men när det värsta gått över (jag mår galet illa om jag vaknar för tidigt) började jag känna mig nästan pigg och tänkte at jag lika gärna kan utnyttja att jag är vaken och slippa vakna en gång extra. Så nu tar jag 0600-tåget istället och är i örebro redan vid nio. Känns som att chanserna för at få sova på det tåget är bättre än på 08-tåget som är framme elva. Förmiddag för de flesta som går på och därför antagligen inte särskilt mörkt eller tyst vid den tiden. Så nu, mot stationen, innan ens ankorna vaknat.

förr'n skymmningen blir blå

Sommaren ter sig som vackrast i augusti, tror jag. När mörkret är sammetssvart och kompakt, luften lika varm som huden och allt har lugnat ned sig.

En promenad hem genom majorna. Med skorna i handen och månen lysande genom den enda sprickan i det mörka molntäcket, över masthuggskyrkan och hustaken. Jag borde haft kameran med mig. J&J hade gått i förväg hem. Ebba tagit vagnen, Anna cyklat mot kungsten och my gått åt andra hållet vid Stigberget. Ibland är det riktigt skönt att bara gå hem alldeles ensam och hinna titta på månen och tänka och känna att det är sådär vackert ute att det nästan gör ont.

Ikväll har vi gjort Liseberg. Jag tror att vi hann med allt som borde hinnas med. Ebba, Jonathan+Jenny. Mycket nice. Men vad trött man är efter ett par timmars åkande. En märklig känsla att vara på Liseberg utan att jobba, utan jobbiljetter. Att för första gången köpa ett åkband. Bar emot lite, men var helt klart värt det. Kanske inte flera gånger per sommar, men bergochdalbana är ju alltid bergochdalbana, liksom.

Nu: sova. Imorgon: museum, kanske havet samt pingvinmatning. När det är långväga besök kommer jag ut på så mycket mer saker. Men jag har packat upp en flyttlåda som stått och skräpat, så lite lägenhetsfix har det blivit gjort!

siktar västerut

Näe, nu ger jag upp. Jag har inte fått ett enda mail idag, ingen är varken på jobbet eller hemma när man ringer. Om ingen svarar varken på mail eller i telefon får jag liksom ingenting gjort. Jag har sorterat ritningar i bokstavsordning efter ort, kollat upp telefonnummer (men ingen svarar) och bearbetat min höjdskräck genom att vara uppe på tågvind och klättra. Nu återstår inget mer än att åka till Göteborg. Alla biljetter är slut, men det ska väl ordna sig ändå. Jag känner inte riktigt för att ge mig ut och åka - det har varit tillräckligt mycket resande den här sommaren - men i Gbg väntar Jonathan och hans tjej på att få nånstans att bo + att vi ska gå på Liseberg imorgon. Och det är saker som ska skrivas under på GDT och allt sånt där. Sen vet jag ju inte när jag kan komma dit nästa gång heller, så det är väl bra att passa på.

fast först, hem till Ami och fika. 19:10 går tåget!

Raudra!

Föreställning i Nora. Åsa från Aktör spelade sin Raudra-Åsa på bryggeriet. Jag har ju hört om den nästan jämt, eftersom My är tekniker på den, och jag har sett delar av den på en onsdagsclub. Men nu alltså en chans att se hela. På en annars tråkig onsdagkväll. Klart vi åkte till Nora!

En schysst monolog om ilska. Åsa som har världens coolaste spelstil, med en fysisk uttrycksform som liksom är olik allt annat. Varje liten rörelse, om så bara en ryckning i ett öga, är vältimad och betydelsebärande. Nånstans mellan dans och performanceteater - och det är egentligen så långt från vad jag vanligtvis gillar - gör hon en egen sorts föreställning som är riktigt stark och bra. Min mor var helt tagen. Jag fick sitta på golvet och hamnade lite under energiflödet. Allt handlar så mycket om energi, ögon, att ett spel blir så intagande när det görs med hela kroppen, fullt ut. Det är en föreställning så svår att beskriva. Och så galet värd att se. Jag får lust att hoppa in och jobba och hjälpa till att sälja den, så den kommer ut till minst alla i hela världen. Men det r kanske inte en populär idé att börja dela ut säljblad till nån annans föreställningar på länsteaterns arrangörsträffar och -nätverk... :)

Men om du skulle se en affisch nånstans som säger Raudra-Åsa, eller om du hör talas om att den ska spela i närheten av dig så gör du bäst i att inte missa den. Okej?

Fikarast på jobbet

Nu är det sådär tomt på jobbet igen. Men inte för att ingen jobbar, utan snarare för att ALLA jobbar. Vi (jag) har råkat dubbelboka vår filmtid så den krockar med Cyrano-kollet, så alla andra är uppe i mötesrummet, Isabelle skriver programtext och Marie och den inlånade italienska mannen som ska spela sportreporter sitter på balkongen och väntar på att filmkillen ska komma så vi kan dra till SVT.

När vi kommer hem till teatern igen är det Herr Muffin-fix, fotbollsbilder-jakt och en massa mer saker som bara staplats på hög under de här två stressdagarna. Dinosaurieanimatören måste ringas. Inte jag som ska göra, men ändå. Spelplan ses över, arrangörer ringas. Locket ska läggas på brunnen, ja du hör. Inte har jag tid att sitta här. Off to inspelning!

mycket att göra

Det blev verkligen en rivstart på jobbet. Både igår och idag har vi haft så mkt att göra att vi knappt hunnit andas. Jag orkar inte ens skriva. Körsbärsträd på vägen hem efter matlagningsdag i hagstugan.
Imorgon mera jobb. Det är bra.

riktiga rosor är bleka...

Nyss:
Helsingborg, hemresa, korta hemmadagar, på jobbet och vända, Karlskoga, 60-årskalas.

Och nu är jag tillbaka på mitt vindsrum. Imorgon är det kollationering och en riktigt intensiv period börjar på jobbet.

Det kändes som att festivalsommaren tog slut efter helsingborg. Antagligen var det för att jag hann ställa in siktet lite på teatern igen. Jag gick större delen av PIP och längtade till jobbhösten. Kanske för att det var en fail-festival på många sätt. Kanske för att jag verkligen, verkligen tycker om mitt jobb och ser fram emot hösten så grymt mycket. Jag förväntar mig inte en lugn stund. Det kommer bli grejt!

Jag hade inte ägnat jobbet eller teater en tanke under festivalerna, eller inte mycket iallafall, men sen jag gjorde två korta dagar där i förra veckan så är jag helt och hållet mentalt tillbaka. Jag vill bara jobba nu. Det känns riktigt bra. Borta är all festival-nostalgi och sakna folk. Nu är jag redan i "det är trevligt att prata med folk på msn, och vad roligt vi hade i somras, vi lär ju styra upp så vi ses snart igen", men utan att det gör sådär panikont i hjärtat när man tänker på att alla är rätt långt bort. Jobb-sensommaren kommer bli grym, jobbhösten kommer vara ett stort äventyr och den totala succén vi kallar 2009 kommer fortsätta vara så jävla bra.

Men lite nervöst är det. Kollationering och Allvar imorgon. Allvar with a capital ALL eller vad man nu gör för försvengelskat uttryck av det.

Nu: kolla på film! det är höstens nya grej, tror jag. Kolla ikapp hela filmutbudet och filmvärlden som jag missat eftersom jag typ aldrig kollat på film på flera år och alltis känner mig fånig när folk frågat om man sett en viss film. Fix-dags!

jag reser runt i skåne

det är lite med sorg i hjärtat jag lämnar malmö för vidare resa mot Helsingborg. Jag har haft mycket bra dagar här och hade gärna stannat ett tag till. Men nu har jag ett busskort för skånetrafiken, så nu måste jag ju hit igen. Liksom.

Och i helsingborg väntar äventyr och yttreflickor.
Det är ett högt liv.

Malmö.

Jag sitter i Richards rum i et grymt mysigt kollektiv i Malmö. Han jobbar och jag väntar på en gammal barndomskompis som jag inte sett sen... Ja, jag tror inte att jag sett henne sen andra året på gymnasiet. Möjligen sågs vi som hastigast precis när vi slutat gymnasiet. Men nu ska vi fika, för första gången på evigheter. En annan kryddgårdskompis (vårat dagis/lågstadie) var hos mig i Göteborg igår och vi pratade om - eller jag hävdade - att folk inte egengliten förändras, från den de är i grunden. Jag har en klar bild av vad jag tror är grunden i Vanda. Vi får se om hon har förändrats.

Jag passerade Helsingborg, vilket är det egentliga målet för skåneresan. På onsdag är det åka dit och göra festival. Jag har inte varit i Hbg annat än på ridsport-grejer. Vi hade ju HK-cup där i några år. Kanske fortarande har? Jag mindes stationen, kände igen mig när vi passerade. Minns känslan jag hade när jag satt där och väntade på att åka hem. Var det tidigt 2003, ena gången iaf? September. Mm. Borde vara. Vi var där minst två gånger, jag minns olika saker, som att åka båt och äta mat på en restaurang som var en båt. Det var mycket båtåkande, ridsporten. Helsingør, Åbo.. Eller, ja. det var kanske de två. Men det var ganska... minnesvärda resor.

Nu är hon vid Ica. Malmöfikadags!

långt västerut

En av de bästa traditionerna slog vi fast som tradition just ikväll. Sista dagen på mina göteborgsvistelser kommer My hem till mig och tar hand om all mat som inte går att frysa in och som känns jobbig att ta med sig hem eller vart jag nu ska. Idag sågs vi nere på teatern och satt och pratade i några timmar innan vi gick hem och hon fick med sig HarryPotter-ljudböcker, kvarlämnad alkohol från yttre-fest, sallad, gurka, kvällens färskpotatis och annat bra. Världens bästa My, världens bästa teatertekniker. Världens bästa att bara prata bort en söndagkväll med.

Och jag var och åt glass med LL idag. Vi konstaterade en kväll på spexet för länge sen, förslagsvis valborg, att vi skulle testa att umgås en dag och kom fram till att glass var en aktivitet vi knappast kunde bli osams över. Och idag blev glassätardagen. Vi har inte alltid kommit bra överens under produktioner och liknande och aldrig varit vad man kan kalla vänner, men nu kanske? Jag tror iallafall att vi hade roligt. Vi var inte ett dugg osams, utan snarare rörande överens om knasigheter på förvaltningshögskolan ("en pizza är värt 60 i lycka, men pizza #2 är bara värd 50" vaddå? vad är det för nonsensantagande? på en universitetsutbildning? skrämmande!), katter, teater, musik, scenskräck, operahus, livet, jobbet, flyttande och massa sånt. Ett lyckat experiment. Med jellonetochbjörnen-glass. Årets bästa L&B-glass: västafrikansk choklad. Så galet gott.

Imorgon blir det malmö. Sen festival #3 - helsingborg.

Saker jag borde skriva om, men inte orkar just nu:
* vita vinbär utanför huset nu och bärbuskarna i sörbyängen
* halvblodsprinsen
* gammal klasskompis på besök och diskussion om ifall folk verkligen förändras
* märkliga möten i Haga
* bokhyllor i bokstavsordning
* senaste högen av böcker
*planer för köket nu när hallen snart är klar
och kanske något mer.

Linnea ska för övrigt ta sig an gammelmorfars gamla fiol som samlat damm i många år. Kanske kan den gå att använda. Vi tar det när hon (och alla) är i Karlskoga sen.

Snart börjar jobbet också. Hu.. och yay! Jag tjuvstartade lite med att prata i telefon med DramatikerChristian om berlinbiljetter. Nästa måndag är det dags på riktigt, en dag eller två.

en halvfärdig del av en process

Svart spegel blev bra. Med den röda ljusslingan till kan det vara till och med grymt bra. Mumintavla med svart ram funkar också fint. Billys anslagstavla fick byta vägg, och vart jag ska göra av det blå skåpet vet jag inte... Imorgon ska jag betsa bänken svart den också, den som förut var temporärt soffbord. Jag undrar varför min svartvita matta låg i garderoben? jag la ut den igen, så jag hoppas att det inte var nåt knas med den. Fortfarande saknas vägg-trädet och det som ska upp på garderobsdörrarna, men man kan nog tänka att hallen är halvklar iallafall. Den är helt klart snyggaste rummet här. Kan man tvinga alla som kommer hit att helt enkelt stanna i hallen? Eller blunda i resten av lägenheten?

paint it black

Göteborgsdagar är som alltid pysseldagar. Jag fastnade i en sovmorgon, men min snälla inneboende påminde mig om att jag ställt fram penslar, sandpapper och grejer i hallen för att jag inte skulle smita från fixa-spegeln-jobbet som skulle göras idag. Så, ned på gården och fixa, alltså. När jag sen var igång och nöjd gick jag ut för att fixa en ljusslinga medan färgen torkade. Lampaffären på stigbergstorget var stängd, så jag gick vidare mot stan. En lagom lång promenad som handlade om infall och idéer. Vägar jag inte brukar gå och handla det som faller mig in.
En röd ljusslinga på en lampaffär på Linnégatan. En mumintroll-tavla på en affär på en bakgata i haga. En rubiks kub på akademibokhandeln på Avenyn. Mat på jonsborgs for auld times sake, faktum av en snäll man i entrén till stadsbiblio. En bunt låneböcker. En lång promenad hem, genom vasagatan, upp sprängkullsgatan, över skanstorget, via en okänd bakgata, upp sveaplan, olivedalsgatan, över nordostpassagen, genom slottis och hem.
Någonstans hittade jag en liten butik som hette form och fantasi eller något sånt. Ska klura lite och sen gå tillbaka dit.
En utflykt som tog ett par timmar. Men roligt har jag haft. Och nu ska jag ned och hämta spegeln och se om den har torkat. Snart är hallen okej. Fast jag har fått ett par nya idéer...

hemma helt klart bäst.

Kommit hem till Göteborg. Funnit min lägenhet något ommöblerad. Hittat krusbär på gården. Vinbär utanför dörren. Fått låna madagascar av Billy. Har det alltså rätt bra. Majornahjärta. Imorgon finns det saker att göra!

dagens spotify-fynd

Det är märkligt vad man hittar när man inte vet att man letar. Här hade jag Olle Adolpshons "konstnasaren" i huvudet och satt och tyckte att Ingvars version från Ingvars Hörna är mycket bättre än den som OA själv gjort och den fåniga cover jag hittade på youtube när jag satt på jobbet för ett tag sen.
Så ser jag på spotify att nån som heter Johanna Olsson har gjort en version av den. Måste ju kollas upp.
Hon visar sig vara en riktigt cool jazzsångerska. Tydligen rätt okänd och med en ganska kass hemsida, men skit samma. Det låter bra. Jag gillar. Undrar om man kan se henne nånstans?

And I know that Im damned if I never get out and maybe Im damned if I do

Jag gör inte mycket nyttigt idag, men jag borde packa för Göteborg. Plötsligt så sitter jag och funderar på hur man bygger en båt för att frakta krokodiler istället. Det går utför, det här.
Man kan muntra upp sig med fina krokodilbilder:
http://billzemanshop.blogspot.com/search/label/Crocodile

Varför ha bilder på riktiga grejer när tecknade krokodiler är så mycket sötare?
Skapa din egen verklighet så som du vill ha den, vetja!

and the moment that you wander far from me

Det där med att trotsa feber och gå hem till Xenia och vidare ut gick väl sådär. En hyfsat svajig promenad från Öster till cityhallen kändes evighetslång och jag bestämde mig för att nog låta febern vinna ändå. Jag hängde en stund hos Xenia och träffade bland annat lill-Kalle, som spelade Tv-spel med mig och Rickard i Nytorp way back in typ 96-97. Jag hade aldrig känt igen honom eller ens kommit ihåg att han fanns om inte han hade förklarat för mig. Han var Rickards klasskompis innan R bytte skola och vi sågs väl inte särskilt många gånger, men R pratade om honom ofta. Ja, skit samma. Kalle från Närkes Kil iallafall. Känner Xenia. Örebro är litet. Jag säger ju det. Vidare, X är galen och har galna planer.

Men hon höll också på att bli sjuk och det kändes inte som att jag och min feber skulle vara till så mycket glädje, så jag gick hem till Ami, åt mat och kollade på Morse. Mat botar feber, märker jag. Bra grej. Jag känner mig mycket friskare nu, men jag har å andra sidan inte testat att gå utanför huset än. Frukost + lunch och sen ska vi se om jag inte kan ge mig på en promenad upp mot stan. eller parken. Eller Wadköping? oh, möjligheterna!

Imorgon blir det göteborg!

on the windy side of care

Ah, well. Kanske lurar jag mig själv lite, då.
Det vore nice att ha nån annan att ta hänsyn till än bara sig själv. Jag är trött på att bara vara jag.

Men det är sommar nu och jag har bättre saker för mig än att oroa mig för sånt där.
Lady Beatrice and I håller ihop, och jag tror att vi fortfarande befinner oss i början av act 2, scene 1 och slänger oss med uttryck som "not until god make men of some other metal than earth" och liknande:

Don Pedro
In faith, lady, you have a merry heart.

Beatrice
Yea, my lord; I thank it, poor fool, it keeps on
the windy side of care

fanns där inte mer.

Jo, ett saknar jag. När det inte regnar längre funderar jag på Stadsparken. Då saknar jag Moa. Att vara tillbaka i Örebro men inte ha Moa att hänga i parken med känns fel. Eld och diabolos och passionsfruktsläsk och trädgårdar på Öster - men inte Moa. Det går inte ihop.

Ghost of parksomrar past jagar mig när jag är i den här stan.
Hemliga genvägar genom rosenbuskar till hemliga världar. Har vi blivit för gamla?
Är sommarlivet numera dricka öl på uteservering?

Jag är fortfarande jaga regnbågar, klättra på hustak, känna livet och världen svindla.
Jag vill aldrig vara något annat.

I always liked going south. Somehow it feels like going downhill

Okej, helsingborg nästa då.
Börjar reka skåneplaner för att hinna hälsa på folk när jag ändå är i trakterna.

Framtiden ser då ut typ såhär:
Lördag i Örebro, Xenia har några planer.
Söndag mot Göteborg, tror jag. Kanske måndag. Det enda lediga tåget på söndag går 09:10. Vi får se hur det blir med det.

Vecka i gbg. Allt ska hinnas. Teatern, Ebba, Jannicefika, lägenhetsfix. You name it, liksom.

och sen är planen att det blir malmö några dagar innan det blir Helsingborg. Efter HBG blir det tillbaka till jobbet några dagar, för att fixa lite så allt är fixat innan alla andra kommer tillbaka från semestern.
3:e sept kör vi igång igen. När man planerar, så är det inte så långt bort. Vart tog sommaren vägen?

Men, just nu lever jag i nuet, och försöker känna mig som Wherever i lay my hat. Det är riktigt skönt att inte behöva ens tänka en tanke på nån annan, utan bara göra precis det jag vill.
Tror jag på det där själv? Ja, faktiskt. Det är verkligen bara jag just nu och trots att jag hatar att vara ensam så går det riktigt, riktigt bra. Folk kommer och går. Det är festival. Sommarens absolut viktigaste personer cirkulerar kring mig. Finns på msn. Träffas snart i helsingborg igen, eller senare.
I Göteborg väntar nya äventyr, som vanligt.

Humphrey Bogart i Casablanca:
- Where were you last night?
- that's so long ago I cant remember.
- will I see you tonight?
- I never make plans that far ahead.

Min enda plan är Helsingborg. I övrigt lägger jag min hatt där det för tillfället passar. Gärna där det finns en berg-och-dalbana, eller en liten skogssjö.
Om du inte har nåt emot att jag inte fäster mig så mycket vid vem som är mitt sällskap får du gärna följa med!

i can smile at the old days

och så minns jag första året jag kom hem från att ha varit GC på arvika. Samma känsla av tomhet, samma panikartade saknad efter alla som inte är på radiokanalen längre, inte i sovsalen, inte precis intill en. Hur man sitter hemma och bara minns, bara pratar hela nätterna med folk som fattas en något enormt. Hur tomheten breder ut sig och det käns som att man inte kan leva utan de andra, de som är långt bort nu.

Det var mitt första år.
Då pratade jag med Lena.
Hon sa att det blir bättre. Att saknaden lägger sig efter hand. Att arvikaabstinensen så småningom går över. Att man saknar så mycket att man nästan går sönder nu, men att ens vanliga liv kommer ikapp en till slut.
Vi satt där på msn i flera timmar och jag saknade henne (och de andra) så mycket att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Hon sa att det blir bättre med tiden. Att saknad är värst i början. Att livet går vidare. Jag hoppades så att hon skulle ha rätt.

Det hoppas jag fortfarande.

Polysyllabic planer

Idag känner jag mig sådär litteratur-aktig igen. Jag läser gamla svd-nyhetsbrev och gläds av nya spekuleringar kring Bo Balderson. Jag pratade med nån om Balderson på arvikaefterfesten. Märkligt. Men nu hade nån kommit fram till att det skulle vara Olle Adolphson. Vore ju grymt! Men tydligen blev han motbevisad innan jag ens hunnit hem, såg jag ikväll när jag började läsa mera. Men ändå!

Jag känner mig lite förkyld, det ska bli regn imorgon, så jag funderar på att sitta inomhus, under en filt och läsa ikapp allt jag har i min flyttlådebokhylla. Hornbyeskt sammanfatta läsvåren och köpa en trave nya böcker. Kanske.

Jag sliter med boken jag lånade av Jonathan om Northern Lights, jag ler och myser med Zafóns Vindens skugga, jag läser om Jonas Karlssons Det Andra Målet, jag får livskraft av en biografi över Monica Zetterlund. Jag borde läsa Bo Balderson istället för att bara läsa OM honom.

Jag kanske lägger alla pengar från min skatteåterbäring på böcker. Jag hade en gång ett bokmärke från amazon.com, ett citat från nån, kan ha varit typ Erasmus: "whenever I get a little money I buy books. If there is any left I buy food and clothes". Why not?

wherever I lay my hat?

Hemkommen från Arvika och Borlänge. Det känns som ett annat liv. Det känns som hundra år sen jag lämnade Örebro. Som att midsommar i Nora var förra året, som att jobbet är nåt jag sen länge glömt, som att verkligheten och vardagen är ett slott som sen länge är övervuxet med mossa.
Jag har ingen som helst lust att röja min väg fram till det igen. Jag vill vidare. Spelar ingen roll vart. Jag vill ha en bil och ett sällskap utan fasta planer och bara åka runt. Se nåt. Göra nåt. Göra inget vid en sjö någonstans där jag aldrig varit förr.

Jag har bränt mig på näsan. Efter att den lämnats solsalva-lös hela festivalen är det väl inte så konstigt i och för sig. Jag räknar in tredje solbränd-så-jag-bränt-mig-händelsen hittills. Alltså hitills nånsin. inte hittills i år. Jag brås på min mormor och är inte en sån som bränner mig annars.

Jag har inte fått distans till varken P&L eller Arvika och jag kan inte komma mig för att skriva nåt alls om det. Vad säger man om nåt som liksom upptagit hela ens liv och tankar i dryga två veckor? Är det inte mer? Det känns som ett helt liv. Så många människor som kommit och gått, så mycket saker, händelser, kriser, glädjeämnen, kärleksförklaringar, bråk, ångestar, kramar, gamla vänner, nya vänner, bästa vänner. Som hela livet komprimerat, med allt i överdimensionerade proportioner. Alla känslor större. Allt var större. Mer. Hela tiden. Antingen eller. Inga mellanlägen eller nyanser. Total lycka. Total nedbrutenhet. Totalt festival. Jag vill aldrig leva något annat liv. Och jag vill inte fatta att det är över för nu.

mission impossible?

och idag åker jag till Borlänge. Hinner inte allt jag ska, så det blir att ta med sig telelistor och försöka turnélägga lite på distans. Som att man hinner det under festivaldagar... Men, försöka!

Polysyllabic reflektion: Hjalmar söderberg - igen!

När jag som bäst - eller iallafall för några dagar sen - satt och funderade på om jag borde omvärdera Söderberg hittade jag det här i Svd:s nyhetsbrev:

http://blogg.svd.se/klassikerbloggen?id=14398


Och inte blir jag så värst mera sugen på att ta upp min många gånger nedlagda läsning av doktor glas, direkt. Men vad glad jag blev av att läsa nåt där nån nämner Rune Carlsten. För mig mest känd som dramatens tredjeregissör och killen som gjorde de där helt galet obegripliga valen (?) att spela nazitysk dramatik under krigsåren. Söderbergs svärson. Ah ja, det är ett helt annat kapitel i min D-uppsats som jag kanske ska ta tag i i vår om jag inte blir kvar på teatern. Bra, då har jag nåt att se fram emot i så fall!

Men Doktor Glas. Nee. Jag tror inte att jag kommer orka. Men däremot läste jag en dramatisering av Den allvarsamma leken och tyckte att den var betydligt bättre än jag mindes den, boken alltså. Måste testa att läsa själva boken igen och se om det bara var dramatiseringen som gjorde att han fick lite mänskliga drag, den där Arvid Stjärnblom. Hans allra dummaste uttalanden och egentligen alla hans kassa egenskaper förklaras liksom i dramatiseringen med sårad stolthet och svartsjuka och gudvetvad, men det blir ialafall begripliga reaktioner och inte bara en riktigt vidrig karaktär.
Undrar om jag var för arg när jag läste boken, han kanske är nyanserad i den också?
Som jag läste den då så fick den mig att kasta den i väggen och vara upprörd över män och manlighet och dumhet och förtryck och sexism och all annan skit rätt länge, för Söderberg verkade liksom rättfärdiga allt.
Men dramatiseringen kändes som att den VAR den där realistiska relationsskildringen som alla pratar om när de pratar om Den allvarsamma leken.

Eller så skiter vi i Söderberg och läser nåt bättre istället.
Elisabeth Rynell har visst gett ut en ny bok http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?isbn=9789100121655
och jag är ju lite fast ända sen svenska-Malin gav mig Hohaj en dag på bussen från skolan. Shiiiiit vilken bok! Kanske den enda bok där jag verkligen läst varenda ord och varenda stavelse. Poesi i prosaform, så jävla vackert skrivet.
Jag tror att jag ska strunta i den litterära kanon och fortsätta ogilla Doktor Glas och röde orm och gudvetvad mer för böcker som "man borde läst" och lita på mig och bra boktipsare istället. Vi kan väl skapa en ny, egen kanon när den gamla faktiskt är rätt kass på många håll?
Let's!

baby, you're a rich man

Det är inte direkt liv och rörelse på jobbet. Pontus gick hem vid lunch och sen dess har det i princip bara varit jag här. Plus killen som lägger ny röd matta i trappan.
Jag tror att jag ger upp nu och åker till X och hänger hos henne en stund. Hon har infört en helt ny värld av tjejigt pysslande i mitt liv. Jag gillar vänner som lär en nya saker.

Idag var annars "ta tag i viktigheter"-dagen och jag har öppnat ett sparkonto och fört över pengar till. Alla såna där pengar som jag försöker ha kvar tills jag slutar på teatern och ska leva på luft och ingenting igen. Nu är de i tryggt förvar. Känns bra, så ingen kan komma över min förmögenhet (moahahahaaahaha) genom att sno mitt bankkort.
Nu är tanken att jag ska peta över alla pengar jag har kvar dit precis innan jag får nya pengar. Så får vi se om varje månad kan bära sig självt, även nu på 75%.

Men nu, Xenia och sen hem och packa!

please tell me what we've learned

alltså, man ska fan inte börja tänka sent på kvällen.

Jag kollar genom fönstret och ser siluetten av grannarnas träd. Min lampa speglas i fönstret och ser ut som månen.

Mitt rum är städat, och lite tillrört igen. Men det är mest festivalpackning som är framdragen.
Livet känns sådär stort och ödsligt som det gör ibland. Vaddå vackrast när det skymmer? Som att man behöver bli påmind om att världen är storslagen och vidunderlig och man själv är rätt liten och obetydlig? Tack, men det påminner vardagen mig om rätt bra ändå.

Ibland tror jag att jag inte kommit ett steg längre än när jag var nitton och brukade sitta i ett fönster högt upp och se ut över husen, ån och träden och tycka att livet var alldeles för stort och jag alldeles för liten och ensam.

Jag borde inte skriva, för om jag skriver så tänker jag och jag borde strunta i att tänka och i stället gå och sova. Sova, jobba, packa, jobba, åka. Inget tänka. Särskilt inte i mina novembertimmar mitt i natten.

en annan sommars soundtrack

Julie Atherton. Lyssnad på nu, men kanske (!) minnande av en helt annan sommar. Kanske. Eller kanske inte. Ja. ... eller nej? som schyffert sa i sin show som jag såg hela av nu, femtusen år efter alla andra. Plötsligt förstår var alla uttryck folk slängt sig med de senaste veckorna kommer ifrån.

Nä, men som vanligt är det ungefär EN rad i det hela som är så tydligt signifikant att den får dra med sig hela låten som symbol för det jag ville avse. Eller?


I see your smile on his face in the morning
You take his place in my heart through the day
I hear your name though it's his I'm calling
I take your hand when he leads the way

I hardly care if he sees that I'm falling
If you were mine in your arms I’d stay

I thought him fine 'til the moment I saw you
He must have changed when you opened my eyes
I can't recall how I loved before you
I only know he was by my side
Now here you are everywhere that I turn to
If you were mine in your arms I’d hide

I’d leave behind only tender affection
You brought the fire of passion to life
And so it seems I have found redemption
I feel you near when I reach the night
I can't believe how my soul has awakened
It’s only you who provides the light

My only thought, my only dream, my only hope
Can you be real?

I'm so afraid
I could be mistaken
If you were mine in your arms I’d cry

Somebody find me a somewhere

Ingen idé man nånsin har är ny. Jag snubblade just över nån blogg där nån också använde strofer ur låtar som titlar. Jaha, liksom. Inte för att jag trodde att det var en unik idé, men ändå. Borde jag hitta på nåt annat? Men en textrad liksom slår ju an sjäva tonen, tänker jag. Att man får rätt soundtrack i huvudet medan man läser? Eller berättar en hemlighet som man bara förstår om man vet vilken låt det är. Som det här blogginlägget där jag mycket tydligt minns nåt som inte alls står i inlägget och som jag inte alls vill skriva ned eftersom det här kan läsas av vem som helst, men jag vill ändå ha det nedskrivet så jag kommer ihåg det, eller när det var, för vad är det annars för vits med att skriva en sån här form av dagboksliknande grej? Ett sätt att koda saker, så JAG minns och förstår.
Eller bara för att man vill använda en snygg fras. Se där, tre bra skäl till att ha en låttextrad som titel.

men det var ju inte det det handlade om idag:


Jag lyssnar på Julie Atherton och funderar på om det finns ett mönster. Kolla på de där jag alltid listar först i listor som handlar om vad man lyssnar på. Janis Joplin, Alanis Morissette och nu även Julie Atherton. Jag har funderat på det här förr - och då haft fler namn på listan fast jag kommer inte på vilka just nu - och frågat mig själv: lyssnar jag bara på tjejer som har samma mörka, ostyriga lockar som jag har?
Är det alltid så att man idetifierar sig med folk som ser ut som en själv?
Jag får alltid direkt mer sympati för mörkhåriga karaktärer, oavsett sammanhang och oavsett vad det är för typ av karaktär.

okej, både nu och då lyssnade jag väl rätt mkt på tjejer som inte ser ut som jag heller: Heather Nova, Lisa Ekdahl. Björk. Duffy. Sophie Zelmani - njee.
Rebcka Thörnqvist - hon är kanske mer rödbrun och ljus, men fortfarande rätt ostyrigt lockig.
Miss universum. Melissa auf der Maur - har jag inte alltid velat vara rödhårig?
Tracy Chapman - okej, rääääätt långt från mig.
maybe I'm amazed-tjejen, Jem, borde jag börja lyssna in mig på. Stämmer liksom överens med resten.

Är det nåt annat jag borde lyssna på? mina spotifylistor känns sönderspelade.
Du fattar mönstret? Tipsa!

Consume more than you need, this is the dream

Inte förrän jag började på allvar möblera om på vinden och ställde in en hylla och sådär förstod jag hur opersonligt det sett ut hittills. Men nu börjar det se ut lite som jag, fast på ett vitbetsat sommarrumsromantiskt sätt. Du vet, sådär som hämtat ur en 1800-talsmiljö, där allt går i vita linnetygstoner. Det är iallafall åt det hållet som rummet strävar. Jag ska se om gardinerna går att byta mot vita. Och mattan. Sen är det rätt okej.

Och som sagt, lite mer som jag nu.
Kvar på listan att skaffa: en garnkorg och en bänk/bokhylla/byrå/låg liten möbel som man kan förvara saker i samt ställa saker på och som går in under fönstret.

Nilsson var skeptisk till att inreda för mycket, men jag ska ju bo här i ett halvår till. Och jag hoppas lite grann (kanske mot bättre vetande) att jag ska kunna vara kvar ett tag till. Vi vet ju inget om hur det blir 2010, med ny chef och allt. Det blir skitbra, det vet vi, men hur det blir med tjänster och fördelningar och effektiviseringar och så, njaa. Men jag hoppas på att en chef som vill göra MER teater tänker att det är bra att ha fler producenter på teatern. Hoppashoppas.

Imorgon midsommar i Nora. Träffade Åsa av en slump när jag var och handlade. My och Anna har åkt dit från göteborg. Funkar bra. Jag hann jobba klart idag och åker först imorgon förmiddag. Åker hem lördag kväll och hinner tvätta. Hinner fixa packning på söndagen + gå på Nils Holgersson i Riseberga med jobbet (eller med Pontus från jobbet då + kanske fler som skulle dit). Sen är det måndag, då ska hela sista jobbsakerna fixas, och på tisdag åker jag till Borlänge. Sen börjar festivalcirkusen. Ska bli skoj! Men hur ska jag få med mig TVÅ festivalers packning på en gång? och få hem allt sen?
Kanske kasta gamla strumpor och köpa nya i arvika?
Fast jag köpte nya idag. Ekologiska strumpor. Nice! Men så otäckt lätt det är att göra av med pengar när man har dem. Jag måste sluta handla. Men jag hittar alltid småsaker jag behöver, som en låda, en klädställning, en röd sjal att ha i håret, ekologiska strumpor, en badrumshylla, en fin glasflaska... det bara springer iväg. Men just nu har jag ju råd, så det är kanske okej.
Man kanske inte behöver spara alla sina pengar för at ha IFALL man blir arbetslös i december.

och måste bort från tysta rum

Brunch och pyssel i Hagstugan. Kvällsmat och Poirot hos Ami. Vi räddade en igelkott som förirrat sig in på gården. Den gick inte att mota åt rätt håll, så vi fick slå in den i en trasa och bära över den till parken vid museet. Kanske dagens goda gärning.

Just det, i Karlstad var vi på skolasvlutnings-jobb också. Vakta scen. I regn. Inte mkt folk, men mycket roligt. Jag hade inte hört/sett årets festivallåt än, men fick se youtubeklipp på kvällen och höra den i bilen upp till arvika. Och citeras under natten och dagen. Hela tiden. Man vet ju aldrig i förväg om det håller i sig, men det lutar ju åt det och det är ju ändå snart dags... This is the second best idea that we ever had. :)

Nu måste jag sova. Det blev inte mycket sovet i Karlstad och när jag kom hem var det efterdyningarna av Skrammelorkester-konsert i min trädgård, och Niclas, Anders, Per och Linus från jobbet satt och drack öl med Kalle. Ljud genom rör samt jonglering. En intressant kväll, den också.

Imorgon teknisk koll. och sista veckan på jobbet för typ alla utom jag och pontus. Mycket som måste hinna göras. Igen.

Yttre utan Y2

Syrenerna utanför mitt fönster håller på att vissna och Lisa har åkt till Colombia. Det kommer bli en knas sommar utan henne. Märkligt hur man kan vara bekant med nån skitlänge och sen plötsligt en vår/vinter bli så tajta att det känns riktigt tomt när den andra är borta i bara tre veckor. Tre ganska intensiva veckor, och tre veckor som man brukat dela, iofs. Men ändå. Helt knas med Arvika utan Lisa

Igår var vi uppe och hade möte på festivalområdet. Först verkade det bli rätt meningslöst - jag gick runt ensam och kollade på ytterområde och jetmack och sådant och förstod inte riktigt vitsen.. Men det visade sig vara bra att jag gjorde allt det, för sen kom Locken och ville gå runt och kolla på mina poster och då hade jag tänkt och funderat över lite lösningar på Jetmacken, tex. Det blev en riktigt bra rundvandring. Han hade bra idéer på saker och frågade mig vad jag tyckte om olika lösningar och noterade i ett block. Jag tror att jag tyckte smarta saker och det kändes som att även om vårt område är rättså förändrat så kommer det att bli ett bra område. Lite tuffare, inga ställen man kan "förvara" funks på om de inte riktigt håller att ha på stressiga poster. EN grind, men en ganska vältrafikerad grind. Slut på saker där man kan säga "bara följ de här reglerna, den får komma in, den får det inte". Nu har vi bara "tänk ungefär såhär, men tänk själv och snabbt och olika för olika situationer". Hoppas vi har bra funks!
Men nu känner jag mig riktigt sugen på Arvika. Och jag tror att hela problemet med att inte uppleva att vi blir lyssnade på kommer vara helt borta. Petter sa nåt om "tala med bönder på bönders vis" och försökte få mig att anpassa mig till att kommunicera mer militär-koncist under festivalen, men jag tror att vi har en chef som talar latin, big time. Jag är kanske överentusiastisk, men det var en bra arvikadag som bådar för en grymbra arvikafestival.
Nu oroar jag mig bara för att våra funk måste hålla måttet. Och att vi ska sakna Lisa för mkt. Bästa Y2 och funkfixaren!

Post hoc ergo propter hoc

Idag är en skräpdag. Jag hoppas att det beror på vädret.
Jag har suttit och tittat tomt framför mig. Jag har funderat på om man kan gå ut från ett avdelningsmöte och bara gömma sig i korridoren. Jag mår som en berg-och-dalbana.
Jag hoppas att det är lågtrycket.
Ibland kan jag inte andas. Alltså inte det att jag inte får luft, utan jag liksom glömmer hur man gör. Ibland vill jag bara gå hem.
Världen, livet känns för stort, för svårt, för fel.
Det är ett halvår, drygt, tills jag slutar mitt jobb. Ibland tror jag att det finns en chans att få stanna. Andra dagar är jag så uppenbart bara tillfälligt här.

Idag är en sån dag då jag inte alls ska umgås med människor. Jag vill bara vara ensam i ett rum tills känslan av att jag aldrig mer vill gå utanför rummet går över.
Det är så lite som spelar någon roll. Det är så lite som man själv spelar någon roll för.
Det känns lite meningslöst och jag funderar på om det inte går att behandla det här. Just nu funkar jag ju hjälpligt, men det här är ett återkommande fenomen, i olika svårighetsgrad. Och själva grundproblematiken känns som nåt jag borde ta itu med.

att lära av En Kniv - en sorts disclaimer

(vilket jag begriper kan vara en sjukt oroväckande titel, men det handlar om Dramatikerbloggen "med en kniv" och har varken i hans eller mitt fall något som helst med verktyget/vapnet/besticket kniv att göra)

Her Kniv, en klok man som jag inte alls känner men som jag sprang på på biennalen (utan-att-nämna-namn-namedropping!) råkade ut för "osämja till följd av missförstånd av blogginlägg" vilker leder till att jag kände att jag 1) borde ta bort det jag nyss skrev eller 2) förklara mig.
Eftersom jag fortfarande menar att jag skriver det här för min egen skull så vill jag inte ta bort det, för skulle jag spara det som en textfil skulle den försvinna och då går ju hela meningen med att dokumentera hur jag känner&mår förlorad

Så alltså: förklara mig.

Det går - och är nog till och med den mest uppenbara läsningen - att tolka förra texten som en direkt reaktion på kvällens diskussioner. Så är icke fallet.
Den diskussion som föranledde kvällens diskussion var säkert nyttig och bra att ha, men helt och hållet en följd av att jag var trött och ledsen och ställdes inför något jag tyckte var jobbigt vilket gjorde att jag drog upp ALLT som var jobbigt och stod i samband med detta. Förlorar sina proportioner något.

Och kvällens diskussioner och sammanhangen de rörde är inte samma sammanhang jag avser i min text. Och känslan av uppgivenhet är inte sammankopplat med det.
Kombinationen "jobbiga insikter efter viktig diskussion", sen kväll, allmän röra och mental obalans = man måste skriva av sig.

Textens sammanhang är en allmän röra av ALLA sammanhang och känslan av att inte funka är mest den här dunka skymningskänslan av att inget funkar. En ihoprörd sammanfattning av att min tillvaro just nu är fragmentariska bitar av liv, där varken jag eller tillvaron känns som att vi räcker till. Känslan av at vara fel var man än är. Eller inte fel, men inte riktigt med. Inte riktigt rätt.

Jag måste ta i med för stora ord. Jag måste få ur mig allt. Annars fyller det här ingen som helst funktion. Det här är aldrig tänkt att vara en skildra-min-stillsamma-vardag-och-mina-funderingar-kring-pelargonskötsel-blogg.

Det här är för mig. Halv två en torsdagnatt finns det inte många att prata med. Inte för mig i alla fall. Då uppfinner jag min fiktiva kompis Bloggen, som får lyssna.
Ta inte åt dig om du råkar läsa. Det av det här som rör dig (eller dig, eller dig) vet du redan eller kommer att få veta. Och de som varken vet eller kommer få veta är knappast här och läser. Jag har då rakt inte gett dem nån länk iallafall.
Men pliis, ta inte illa upp av nåt. Men kan måste få känna ur mig alla de här mittinattenledsenkänslorna. De går över och är inte alls sanna imorgon. Och var inte sanna för två timmar sen heller.

Mitt i natten är allt mycket mer svart eller vitt. Det finns inga nyanser. Det finns inte heller nån känsla för proportioner. Bara för stort.För svårt

Det är för svårt. Livet är för svårt.
Alla de här sakerna. Alla anpassningar, alla rädslor att förlora saker, personer, meningar, sammanhang.
Känslan av att jag inte riktigt fungerar som jag är, men att anpassningen är för svår. Är det meningen att det alls ska vara i så fall? Vad ska man ge upp och vad ska man hålla kvar.

Jag tänker tillbaka på ridsporten ibland. Jag skrev just världens längsta text om de första åren med ridsportförbundet jämfört med de senare.

Men det känns som för mycket ord. Pontus sa att om det inte är enkelt så är det fel. Undrar om det gäller allt.
Jag vet varken ut eller in. Det handlar inte om ETT sammanhang eller en situation. Något blir symbol för allt annat. Nåt drar upp till ytan ett större, mer obegripligt...

Jag är för trött, för trasig. För trött på att inte spela någon roll. För trött på sammanhang där jag känner mig fel. För trött på att inte veta var jag har människor. För trött på folk som kan umgås och prata med en ena dagen och sen knappt hälsa andra dagen. För trött på att alltid vara den som verkar bry sig mest. För trött på att alltid vara rädd att förlora folk. sammanhang.

Vi fick lära oss att människor är beredda att göra avkall på stora delar av sig själv för att passa in i det (man tror att) gruppen förväntar sig av en.
Ibland kommer man till en punkt då man måste överväga hur mycket av sig själv man är beredd att offra, låta bli, glömma bort, kompromissa bort.

Jag vet att jag förlorar de här människorna för alltid om jag förlorar sammanhanget de tillhör.
Hur mycket av mig själv förlorar jag på att ha kvar det?

på låtsas och på riktigt

Efter en vecka med 1400 personer runt en hela tiden känns det extra ensamt när jag är hemma. Min inneboende är här, visst. Men det är mer den där existentiella ensamheten.

Ytligheten och att umgås med folk som egentligen inte umgås utan bara syns tillsammans med folk. Man hälsar, man presenterar, nätverkar. Nån som gick scenskolan med nån som jobbat med nån som känner nån som. Man är sig själv närmast, säger Anders när han försvinner från stadsteaterefterfesten. Man pratar med nån, man vänder sig om, man pratar med nån annan. Man hälsar, glömmer.

Det är inte där man hittar de som bryr sig om en på riktigt.
Jag hoppas att några av dem är på riktigt.
I en bransch så full av på låtsas kommer jag inte orka om det inte är på riktigt också. Någon, några.

Ska jag säga? Borde jag umgåtts mer med Anna? Kände hon sig ensam? Man är sig själv närmast, säger Anders. Jag umgicks med mitt jobb, för att det är där jag är och jobbar och på nåt sätt måste försöka ha en bit på riktigt. Men jag faller tillbaka till teatercentrum och folk från göteborg och känner att det inte är på låtsas. Man kan mötas på riktigt, man kan umgås utan att det är för att synas i varandras sällskap.

Jag känner ofta att det är att komma hem när jag kommer tillbaka till GDT. Att jag på jobbet i örebro måste slåss lite för att vara en del. Jag är bara där på låtsas, tillfälligt. På GDT kan jag vila ut, landa i att vara mig själv bland kollegor som också är mina vänner.

Jag känner att jag tappar det lite när jag är borta så mycket. Det hade känts mindre tungt om Örebro på riktigt var ett alternativ. Om det vore på riktigt. Om det vore ett liv och inte bara ett jobb.

Jag tänker på sommaren, som innehåller folk som är på riktigt. Som jag hela tiden är rädd att bli av med. De är en del av en värld som hela tiden kan tas ifrån mig. Man borde inte bygga något på det.

Man är sig själv närmast, sa Anders och jag funderar på den där existentiella ensamheten igen. Jobb och uppdrag och gemenskaper kan tas ifrån en och människorna som ingår i den försvinna ur ens liv, oavsett hur på riktigt de varit eller är.
Vad kan man landa i? Var kan man andas ut?
Vad kan man bygga på utan att riskera att förlora allt om man förlorar något?

of living every day

Jag är helt galet trött.
Men också riktigt, riktigt nöjd med teaterbiennalen 2009.
Många sena kvällar, många tidiga morgnar. Mycket teaterföreställningar. Mycket teaterseminarium. Mycket teatermänniskor. Mycket teaterdiskussioner. Mycket teaterfest.

Vilket är tur, för nu är teatersäsongen över och skulle jag vilja se en föreställning nu så skulle jag vara hänvisad till sommarspel och farser. I huvudsak.
Och det intresserar mig inte så mycket. Eller alls.

Så tur då att jag sett typ tio föreställningar på fyra dagar.
Ikväll ska jag sova tidigt. Tidigare.

Mitt jobb, en vanlig dag

http://www.youtube.com/watch?v=4qhhwUrwYXs

Jobbar man på teater får man vänja sig vid att det händer konstiga saker om man lämnar skådespelare obevakade för länge. Såhär är det på mitt jobb med jämna mellanrum.

Bra att kolla på när jag glömt hur mycket jag gillar min örebro-teater.

Biennaldag Ett

Hemkommen från Backa. Alldeles skakig. Dels bra föreställning. Dels låååång föreställning. Dels lite för lite mat. Mat-felet ska åtgärdas till imorgon. Äta ordentligt, inte bli sjuk.

Anna och jag började med att åka buss till Borås. Det var samma buss som nästan ALLA göteborgs teaterfolk åkte med, för den kom fram så lägligt i tid till teatercentrummötet. Som var intressant, men lite meningslöst. Vi funderade på att dra igång en diskussion om förslaget om ny prissättningsrekommendation, men det skulle leda till en lång debatt om ideologi och grundinställningen till TCs uppgifter, och vi och många fler hade tid att passa för Backa-bussen, så det kändes inte värt det. Dessutom verkade de hyfsat välinsatta i det de hade gjort, så... nä.
Och vårat enda ordentliga argument - det här är inte en prissättningsrekommendation, det är et budgetunderlag - la de ju själva fram och sa att det var medvetet så, så vad skulle man säga om det?

Sen buss till Backa. Vi träffade Ulrica där. Coolaste Ulrica som kommer vara världens bästa regissör en dag, i större krets än alternativa göteborgsscener. Lägg det på minnet - Ulrica Almgård. Bara som ett tips, för den som vill se bra grejer.
Vi pratade gamla klasskompisar från Dramatiken medan vi åkte hem, lite irrvägar, mot majorna. Och om hennes Simon som de använt som exempel på min scensäkerhetskurs i helgen. (för att påpeka att det är bra att hålla ett öga på scenen ibland också, så man inte råkar köra ut bandets sångare ur diket om han hoppat ned där)
Imorgon kanske vi samåker till backa igen, för Dumstrut + att döda ett tivoli.
Sen flyttar jag till Borås och är datorlös för resten av veckan. It's all biennal ett tag nu. Grejt!

Mest som en minneslapp

Saker jag tänker att jag ska försöka komma ihåg att skriva ned vad jag tänkt om, fast efter biennalen:

Framsteg och utveckling på jobbet.
Scensäkerhetskurshelg i karlstad.
The neverending lägenhetsrenoveringsprojekt.
Pjäsöversättningsbråk.
Missmod och framtidsplaner, karriärwise
Missmod och framtidsplaner, livs-wise.
Gamla hästböcker och omläsning av barndomsböcker i allmänhet.
Skildringen av vänskap och umgängeskretsar i (huvudsakligen) amerikanska tv-serier.
123Schtunks Onkel Vanja
En uppdatering av vad jag läst på senare tiden (polysyllabic vår-sammanfattning)
Nånting om skåpet, det blå.
En kommentar om Med-en-kniv-bloggen som jag inte är personligen bekant med men vars nedläggning är tråkig.
Sommarprojektet: spela munspel.

Men nu ska jag mest sova. Imorgon är det förmiddags-tvätt, lunch och sen iväg till biennalen!
Teatercentrum-möte och sen tillbaks till Gbg för Backas Brott och straff.
Jag har blåmärken på knäna. Och kommer vara grymt trött på teater när den här veckan är slut. Eller väldigt inspirerad. Jag hoppas på det senare. Med biennaler vet man inte så noga. Men det ska dyka upp en del folk som ska bli kul att se igen. Intensivt, men roligt.

...och knappast blir det nå' bättre

Imorgon, 07:30 är det promotionfrukost. Det där som vi drog med Mattias på inför 90%. Nu ska vi dit och försöka sälja San Siro till örebros näringsliv. Varför näringslivet gillar att träffas innan gryningen begriper jag inte. Men å andra sidan är det rätt mycket de gör som jag inte begriper.
Huvudsaken är att de vill köpa en fotbollsteaterpjäs.

Men damn vad det ska vara tidiga arbetsgdagar den här veckan då.
Om imorrn är som idag kan det iofs vara värt det. Jag har fått så galet mycket gjort. Känns som att imorse är flera veckor sen. Heja mej, vad jag är bra på mitt jobb just nu. Hoppas att det inte beror på de tidiga morgnarna...

gnrrrfff. Blä.

Det är andra dagen den här veckan jag är på jobbet kl 8. Fan inte roligt. Jag känner mig yr och trött och snuvig och vilsen och stapplar mest runt. Det här med morgnar är verkligen inte min grej.
Vi ska han marknadsmöte nu. Var är alla?
Shit, det är verkligen skitmycket att göra nu. Biennal nästa vecka, så då försvinner massa tid, så det känns som att ALLT måste fixas senast fredag.
Gissa om jag ska sova hela måndag-tisdag sen. Ska försöka orka klättra på hustak med Lisa i helgen, men kanske måste sova istället. Tråkigt.

Undrar om jag hinner sova tio minuter innan de andra kommer?
Eller skriva ett säljbrev. Borde skriva säljbrev. Borde förbereda mötet med Sisu. Borde... gah!

One can take a walk in the moonlight

Idag verkar vara dagen då folk ställer in saker. Först Jannice som skjuter fikat till imorgon. Sen de båda inblandade i tidsdagens teaterplaner. Vilket fått till följd att jag 1) varit hemma och läst dramatikerblogg och hästböcker hela förmiddagen sant 2) bestämt mig för att vara självständig och gå på teater helt ensam - jag hatarhatarhatar att göra saker ensam - och som bonus för det fick en grymt mycket bättre plats när det bara handlade om EN stol. Hejdå 1:a balkong och hej parkett, femte bänk.

Annars känner jag mig lite förkyld. Ont i halsen, som visst mest blev värre av skorpor-och-te-frukosten. Idag blir det couscous på Zenit till lunch, precis som jag önskade igår när jag funderade på vad jag ville göra i gbg i helgen. :)

Det där med att gå på teater ensam är bra träning inför biennalen också. Jag tänkte inte på att man kanska borde synka sitt program mot nån annans, så man fick sällskap. Risken är ju nu att man är helt i ofas med alla andra och bara får driva runt ensam. Fast, med tanke på att vi är nitton från mitt jobb som åker och det kommer rätt många andra jag känner så lär jag ju alltid träffa bekanta nånstans. Och med hela teatersverige på samma lilla ort (borås!) kan det nog vara skönt att ha lite ensamtid också.

Nu: frida och zenit! Sen kulturrådsansökan på GDT och en fortsättning på gårdagsnattens konstiga musik-eskapader.

Helgens planer:

Jag gillar göteborgshelger. Idag är det fullt upp på GDT med kulturrådsansökan som ska vara inne 1 juni. Det sägs att det repas på Trixter också, så jag funderar på att gå förbi och hälsa på. Sen Linnea.
Lördag innehåller folk jag inte träffat på länge. Fika med Jannice i Haga och sen med Frida på Zenit. Hör inte till vanligheterna.
Söndag funderas på utflykt till min inneboendes föreställning på wendelsberg och nån sa nåt om att det var stor gatumarknad i hela majorna... Måndag är heldag på GDT igen. Och kanske Rasmus, om han hade tid.

men än så länge är jag kvar hemma och läser gamla hästböcker.