i can smile at the old days

och så minns jag första året jag kom hem från att ha varit GC på arvika. Samma känsla av tomhet, samma panikartade saknad efter alla som inte är på radiokanalen längre, inte i sovsalen, inte precis intill en. Hur man sitter hemma och bara minns, bara pratar hela nätterna med folk som fattas en något enormt. Hur tomheten breder ut sig och det käns som att man inte kan leva utan de andra, de som är långt bort nu.

Det var mitt första år.
Då pratade jag med Lena.
Hon sa att det blir bättre. Att saknaden lägger sig efter hand. Att arvikaabstinensen så småningom går över. Att man saknar så mycket att man nästan går sönder nu, men att ens vanliga liv kommer ikapp en till slut.
Vi satt där på msn i flera timmar och jag saknade henne (och de andra) så mycket att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Hon sa att det blir bättre med tiden. Att saknad är värst i början. Att livet går vidare. Jag hoppades så att hon skulle ha rätt.

Det hoppas jag fortfarande.