Julen 2008

Det har varit en ganska bra jul. Jag hann inte komma i så värst mycket julstämning, för det var mest jobb och flytta och fixa saker hela december. Visst, det var julgröt och tomtar och julfika på jobbet nästan jämt, men jag hann inte med allt sånt där som baka pepparkakor, lussekatter, koka knäck...
Det känns som att jag säger det varje år, men nästa år ska jag minsann ha ett hem som jag kan sätta upp julsaker i och ett kök där man kan samla massa vänner och göra pysselsaker.
Jag hittade svarta julkulor som ser ut som bomber när jag var på ikea, de hänger i mina blommor i majorna. Får väl ta ned dem nu innan J ska flytta in.
Känns fortfarande skitskumt att ha världens finaste lägenhet men inte få bo där. Förrän kanske i maj.
Jag vet inte hur länge jag r kvar i örebro, och inte alls hur sommaren ser ut, eller hösten. Så jag får helt enkelt se hur det blir. Jag hatar att vänta på saker och inte veta! men det verkar vara allt jag gör numera.

Julen har varit ganska lagom mycket med att träffa folk också.
Lisebergsmarknad med föräldrar som kom och hämtade ett lass saker ur lägenheten.
En nice kväll hos Erik&Anna med delar av teaterfolket (Josef, my, sara) med diskussioner om en mer politisk inriktning på teatern, samt historier från eu-mötet i göteborg. De som bodde i stan då har alla så många häpnadsväckande upplevelser att jag riktigt önskar att jag också varit i stan då. För att ha varit med på kanske 2000talets största politiska grej. Det är som att ha missat woodstock. Det är liksom inte okej.
Midvintersolståndet firas hemma hos Andreas, av tradition. Så även i år, lite enklare, med fika istället för middag. Jag kom direkt från gbg, så jag missade själva ätandet men kom lagom till skumtomtarna. Så fältbiologer de är är det ingen av dem som självmant kommer på att man kan grilla skumtomtar över ljusen, så varje år blir de lika förvånade över att jag gör det. Sen minns de att jag gör det varje år, och att de ju borde kommit ihåg det. Smält skumtomte är starten på örebro-delen av julen.
Vi spelade spel. Andreas har ju tagit med sig de bästa spelen till Uppsala, men vi hittade jakten på den försvunna diamanten i källaren. Jag lyckades vinna, mest för att Andreas fick ett infall och flög upp och tog den brickan jag var på väg mot, för att retas. Det backfireade lite - brickan var en tjuv och han satt plötsligt fast i ingenstans medan jag kunde flyga ned och ta vid där han hade varit nyss och dit jag annars hade försökt komma ikapp honom för at få de sista brickorna. Jag landade rakt på diamanten som varit precis framför näsan på A om han inte fått sitt infall.
Mooahaha. Där får man för att man försöker retas. :)

Jag ska hem och äta lunch med min mor innan jag åker till gbg. Mer om julen sen, om inget annat tar över fokus.

Ska vi aldrig mera vandra?

Ibland måste man låna andras ord för att ens egna inte räcker.
Men ibland skriver de där andra på helt andra språk, så då måste man ändå liksom översätta.
Det här är del 2 i serien Arvikaanpassad översättning av brittisk poesi.
så väldigt something, something in the month of may av mig, jag vet! :)


Ska vi aldrig mera vandra
mitt i natten, du och jag?
Campingvägen dras av andra,
mindre rödhåriga tag?

En gång slutar festivalen
allt är packat, de har fått
tyst på radiokanalen
inga flera rop "what-what"

Det är vinter hos oss andra
Arvika blir konstigt nu
Vi ska aldrig mera vandra
mitt i natten, jag och du.

...

So we'll go no more a roving
So late into the night,
Though the heart be still as loving,
And the moon be still as bright.

For the sword outwears its sheath,
And the soul wears out the breast,
And the heart must pause to breathe,
And Love itself have rest.

Though the night was made for loving,
And the day returns too soon,
Yet we'll go no more a roving
By the light of the moon.

(Lord Byron)

And someone way down here loses someone dear

Jag försöker jobba på, men det går i vågor.
Någon skriver "jag bär safety-tröjan idag för dig", nån skriver på hennes facebookvägg.
Då går det inte längre. Jag bara gråter.

Jag får en kram och det blir bättre. Jag sysselsätter huvudet och det känns okej. Eller rättare sagt, det känns som vanligt, jag tänker inte på det. Det är som att det inte hänt.

Tills jag kommer på att det HAR hänt.
och sen börjar det om.

Inlåst

Ibland händer surrealistiska saker. Som att man upptäcker att det är en stor järnridå för ytterdörren och man är inlåst på andra våningen på Redbergsgården. Och så småningom upptäcker man att det inte finns en nödutgång. och att det inte går att klättra ut.
Men man kan hoppa till ett litet tak och därifrån vidare ned mot marken. Johan hoppar.
Han ska på jakt efter en stege och se om vi kan komma ut med hjälp av den.
Mannen från vuxenskolan är väckt och satt på letande efter nyckel till grinden.
Utan nyckel får vi inte ut den femmånadersbäbin som också är här. Det är inte helt lyckat att klättra med en sån på stegar.
Vi får se hur det går.
I värsta fall kommer vi ut när grann-pizzerian öppnar grinden imorgon.
Tur att man har sällskap i alla fall.

Mellanlandat

Medan jag mellanlandar i Hagstugan på väg till Karlstad passar jag på att fundera lite.
Världen tycks ovanligt full av vampyrhistorier just nu, och jag funderar på att sluta vara rädd och börja läsa någon av dem. Kanske inte ge mig i kast med dracula, men Emma puffade för "låt den rätte komma in" som tydligen inte ska vara så otäck. I tidningen stod om någon ungdomsserie (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1904233651) som tydligen var nästan lika hypad som Harry Potter och tydligen påminde om HP på andra sätt också. Eftersom jag länge önskat mig en ny HarryPotter sen det börjat kännas fånigt att läsa dem för kanske tolfte gången började jag genast fundera på om de där twilight-sakerna kunde vara nåt för mig. Ungdomboksvampyrer kan inte vara såååå otäcka, tänker jag.
Jag får se om jag hittar en i någon bokhandel på vägen.

nu: vidare mot Karlstad!!

Jag hinner inte med

det händer så mycket.
Jobb och flytt och livet och tryfflar och bordshockey och lägenheter och hyresgäster och papper hit och dit och listor och livet och åka fram och tillbaka och jobbet och teatern och andra teatern och photoshopkurser och TC-kurser och Karlstad.
Framförallt Karlstad just nu. En hel helg hos Lisa, med alla festivalare.
Dödstrött efter segstartad vecka som blev överintensiv i slutfasen. Vet inte vad jag gör, min lista är obegriplig. Letar struktur. Ringer de jag ska ringa, får inga besked. Eller inga svar.
För varje grej man gör blir något annat ogjort eller mer komplext.
Jag hade en enkel lista på saker som skulle fixas. När jag fixat dem hade jag en dubbelt så lång lista på uppföljningsfixande.

Men nu ska jag lämna allt på kontoret och bara åka till Karlstad!
Jag ska bara först.. äh!

Första snön

Det snöar i hagstugan, sådär lagom att världen ser florsockerpudrad ut.
Katten flyttar inomhus, bilen startar motvilligt i kylan.
Jag skriver skivmaskin till nya emma-projektet. Kanske inte nödvändigt, men jag blev pysslig och har skaffat pennor och papper och lim och grejjer.
Ska till X och se om jag vågar färga håret också. Saker i förändring.

Träffade min bedårande kusin igår. Hon ska åka bort i januari och behöver en lägenhetsvakt. Kanske ingår det att vakta hunden, vi får se. Januari-februari c/o kusinen kan funka bra.

Nu väntas Ami. Bäst att ta på sig varma byxor innan det är dags att åka.

Duktig

Jag är i Örebro och är snäll och duktig dotter. Pappan fyller år och jag hjälper till att städa huset, handla glas och extra tallrikar och sånt där.
Jag fasar lite för att jag bestämt att jag ska klippa mig på fredag. Det kan bli hur som helst när man släpper loss X på det. Alltså inte hur som helst som i dåligt, utan liksom knasigt och kreativt och massa saker påhittade. Jag har liksom aldrig klippt det annat än bara tagit bort slitna toppar... Ja, ja, det blir nog bra. Hon är ju coolast, så jag får lita på henne.

Nu ska jag till Emma och hjälpa henne att baka något. Vet inte mer än så, men tänker att det blir skoj.
Annars spelar vi rubrik-spel, konfigurerar datorer och städar lite här i huset. På ett lagom nilssonskt sätt.

Hemvägsvalfrihet önskas

Ibland hatar jag att vara tjej.
De orättvisa begränsningarna jag hatar mest har inte med lönsekillnader och gudvetvad att göra, utan med otryggheten.

Jag åkte med 6:an hem från jobbet. Kom till järntorget och funderade på att inte gå av och byta, utan åka till Linneplatsen och gå genom slottsskogen, för det kändes som en fin kväll för promenad och som att det vore skönt att röra på sig efter att ha suttit stilla länge.
Sen kom jag på att det var sent och mörkt och att man inte ska vara ute och gå i parker ensam vid såna tider.
Det är så orättvist!
Jag vill kunna gå var jag vill, när jag vill. Och helst vill jag göra det utan att känna att jag tar en kalkylerad risk.

En referens till Det-kan-ha-varit-Swedenborg

Jag kommer ibland att tänka på Swedenborg. Eller jag är inte alldeles säker på att det kan räknas som att referera till Swedenborg, för jag vet inte helt säkert att han faktiskt sagt så. Du vet, man hämtar sin kunskap från så konstiga håll. Jag läste i Maria Gripes "Skuggan över stenbänken" eller någon av de senare i serien om ett Swedenborg-citat som huvudpersonen skriver ned i en bok över kloka saker. "Kärlek är vår enda räddning när vi möter överlägsna förtjänster hos vår nästa", ungefär så.
Det händer ibland att jag ställs inför människor som jag känner mig hotad av. Inte sådär fara-för-livet-hotad, utan ställningsmässigt hotad. Människor som är bättre än jag på saker, uppskattas av människor vars uppskattning jag också värdesätter. Människor som det på något sätt upplevs som att jag befinner mig i en konkurrenssituation med. Personligt eller professionellt.
Då brukar jag tänka på det som jag tror mig veta att Swedenborg sagt.
Och tolkar det som att enda sättet att inte hata de här människorna - som jag egentligen tycker om - för att det går bättre för dem än för mig, är att helt enkelt bara tycka om dem för att de är så bra.
Det finns så mycket prestige.
Det är roligt om det går bra för ens vänner, så länge de inte tar en plats man själv vela ha, umgås mer med vänner man själv aldrig hinner/får träffa, är bättre än man själv på något man bryr sig om. Då blir det svårt.
Om man inte släpper det andra och bara tycker om dem istället.
Jag funderar ofta på om inte en del av de jag ibland har svårt för inte bara är såna som jag kännr mig på något sätt hotad av? Att de ska ta min plats i något sammanhang? Människan har så starka behov av att höra till.
Att ogilla utan anledning gör ju bara illa en själv. Vår enda räddning, inte för världens skull eller för stämningens eller någon annans, men för att man själv inte ska gå under av all ångest över andra människors hot mot ens tillvaro. För att det gör en illa att ogilla.
För att man är så mycket mer harmonisk när man inte är missunnsam. Swedenborg, minsann. Elle Gripe, om hon hittade på det själv. Smart var det jallafall.

Jag känner mig kvasifilosofisk och pretentiösdravlig eller som att jag slår fast något självklart och jag har dessutom glömt bort att jag skulle fortsätta min redogörelse för Malmö-helgen. Men jag funderade på det här och det var ju funderingar det skulle handla om här. Right?

Malmö

Över helgen i Malmö hos M och R.
Så påtagligt avstressande att vara borta. Allt kändes harmoniskt och allt var bara trevligt hela tiden.
En chans att komma ihåg vad jag vill, vem jag är och hur jag vill ha det.
Så soft att bara sova i vardagsrummet/köket och äta scones till frukost.

När jag kom till Malmö hamnade vi mitt i en motdemonstration mot rasistiskt torgmöte. Folk med nycklar, visselpipor och annat oväsen gjorde sitt bästa för att det inte skulle höras något av alla de fuskfakta som torgmötestalaren försökte lura i malmöborna som kom gående längs stadens mest trafikerade shoppinggata.
Senare hade vi en lång diskussion med R och oss själva om det verkligen är okej att överrösta folk som försöker framföra åsikter.
Jag tror att det finns bättre sätt, men jag blev så glad av att delta i själva demonstrationen. Som en påminnelse om vem jag var förut, vad jag tycker är viktigt och vilka sammanhang jag känner mig hemma i. Vänsterslagord, plakat, banderoller och folk i palestinasjal. Jag borde göra mer sånt. Jag borde prioritera tid för det.

Falafel på vägen hem, genom malmö, förbi kulturcentralen och liknande ställen. Jag slogs av hur många teateraffischer som fanns i fönstret. Jag har ingen koll alls på malmös teatrar. Hade vi planerat hade vi kunnat gå på en skitbra pjäs bara tvärs över gatan från lägenheten, men äh, vi kom på det för sent.
Vi skippade chokladens dag för lördagen och satsade på äppelpaj och kortspel istället.
M hade en kompis som fyllde år, och framåt elva försvann hon ut nånstans. Jag hängde inne hos R och åt kvällsgröt och pratade om festival och massa annat. Hans kompis - också M - hängde också där och vi pratade om bilder och bröder och polen. typ.

Vi hade blivit lovade våffelbrunch hos M:s kursare Kaninmannen, men sov för länge. Så vi råddade ihop våfflor och scones hemma istället. Det blev en schyyst frukost, fast först vid tolv. Jag hade ordningsamt nog ätit gröt vid nio för säkerhets skull. Grannen S kom förbi, liksom A/F (svårt att veta om förnamn eller efternamn ska användas) som jag pratat med på msn på morgonen. Schyyyyst kollektiv-brunch!

nu ska jag laga kvällsmat! återkommer om söndagens promenader sen!

Playlist för nuläget

Jag har bara med mig den lilla datorn, så möjligheterna att bygga en lång playlist är begränsade.
Men lite har jag skramlat fram, för att förstärka, fördjupa eller bearbeta:

Lars Winnerbäck - om du lämnade mig nu
Sophie Zelmani - a thousand times
Beatles - yesterday
Duffy - warwick avenue
Bee gees - tragedy (för en underhållande kant på det hela)
Robyn - with every heartbeat

Omstart

Jag har varit sjuk och börjat bli bättre.
Nu vänds livet upp och ned igen och jag återkommer nog här först när jag fått rätsida på livet igen och kunnat börja om.

Hornbyeska bok-tankar, tidig september: Hanne vs. den litterära kanon

Det där med att inte köpa fler böcker gick inte så bra.
Det snöbollade iväg efter att jag hört spanarna prata om en bok vars handling gick baklänges och eftersom jag är alldeles för lättpåverkad av radio blev jag genast tvungen att läsa den. Jag hittade den inte på bokhandeln på vägen hem, så det blev adlibris. Där hittade jag såklart massa annat, så efter att ha försökt begränsa mig så kunde jag kapa ned listan till bara kanske sju böcker. Och nästan bara böcker som nästan helt och hållet funkade med min gamla föresats att försöka se till att min bokhylla är kvoterat jämställd, och att jag därför bara får köpa böcker av kvinnliga författare tills min bokhylla innehåller 50/50.

Jag har inte heller lyckats plöja mig igenom de böcker jag redan hade. Börjat och lagt åt sidan är trenden just nu:
Wuthering heights. Långsamt! Kanske går det snabbare att läsa den på svenska? Jag vet inte hur långt jag kommit i sidor eller kapitel, men killen är fortfarande kvar i samma regnstorm på det där godset. Det är väl iofs där det ska utspela sig, men det händer ju inget alls! Dialektskildringen är fin och bara delvis obegriplig (heja, förklarande fotnoter!) Men annars, nja.
Vilhelm Moberg - din stund på jorden. Återigen en pratsam och inåtvänd bok. Inte heller där längre än något kapitel in i boken, men redan utled på den tråååkiga huvudpersonen och hans trååååkiga skildring av sverige och amerika.

Sen lyckades jag läsa några av de böcker jag beställt (jag råkade få med en bonus-pocket från cdon.com också, så de kom fram tidigare än de adlibris-böckerna jag hämtade idag)
Martina Haag - martinakoden. Det är nu den litterära kanon fnyser åt mig. Och det är nu jag säger åt den litterära kanon att sluta vara så galet tråkig. Jag vet att Martina Haag inte kommer göra mig ett dugg på nåt djupare plan, det är inte stor poesi eller själs-eller samhällsomrstörtande litteratur, men det är så jäääävla roligt och ibland måste det väl vara meningen med allt? Enkelt, javisst. Ett språkbruk som vem som helst kan åstadkomma? Nej. Det handlar inte om at hon är bra på stilistiska grepp eller ordrikedom eller språkkänsla på andra finkulturella sätt. Men hon är asbra på att skriva precis som man pratar, känner och kan ta till sig. Och så galet roligt. Det är en konst och en färdighet att skriva dräpande roligt. Oväntat och fyndigt och skoj. Jag skrattar högt, oavsett om jag sitter ensam eller på vagnen bland folk. Det gör jag nästan aldrig annars. Så, me like!

Miss universum - kanske inte en bok,eller åtminstone inte en roman. Klipp och knas från världens coolaste. Sista delen, om hennes och våra stjärnor är något att ta till sig och ta efter.

Det var nog allt jag kommit mig för att läsa sen sist, tror jag?

Köpta böcker:
Johanna Nilsson - SOS från mänskligheten. Bästa författaren EVER. Nya boken. Måste has.
Viveca lärn - värmebölja. Jag gillade inte TV-serien, men saltö-böckerna är feelgoodlitteratur av trevlig sort.
Peter Kihlgård - kicki och lasse. Boken som tvingade mig att köpa allt det här. Spanar-Jessicas fel! Hoppas att den är bra.
Liza Marklund - livstid. Jag skulle kunna debattera länge om alla de som ogillar LM och vad det där obegripliga och oproportionerliga ogillandet bygger på. Jag tycker att hon är cool. Hon är en av mina finaste feministiska stjärnor!

Och mest för att den fanns där: Vanja Hermele - i väntan på vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet. Måste man ju ha. Borde jag haft för länge sen. Bättre sent än.

I övrigt har jag inte mycket till övers för den litterära kanon, som kanske märks på månadens inköp. Jag hade tänkt ondgöra mig över den, men orkar inte nu.
Jag måste ta itu med jobb för teatern och vila lite inför ny dag på jobbet imorgon. SÅ roligt!
(jag ska läsa det här när jag jobbat där ett tag, och påminna mig om min entusiasm, om jag glömt)

I övrigt gillar jag den gamla tv-serien fem i familjen just nu, och försöker ta reda på om House kunde vara nåt att se. Såg ett avsnitt på hotellet för ett tag sen och gillade. Nu ska jag lista ut om det var en tillfällighet eller om det kan vara värt att se hela serien.

Som en sista parentes ska jag bara vara nöjd över en oväntad fördel med nya jobbet: jag som aldrig kunnat komma på vad jag vill äta eller ha några idéer alls när det gäller mat blir massa inspirerad av att se vad andra handlar. Bara idag har jag sett massa saker som gör att jag kommer på att jag också vill handla och äta just det. Jag är nog lite väl mottaglig för intryck ibland. Men för en gångs skull blev det en nyttig egenskap!

Örebrohelg, del 2

På söndagen la vi svampjakten på is ett tag. Förmiddagen bestod av att jag skulle lära mig Indesign. Jag har försökt på egen hand, men aldrig lyckats något vidare. Men tillsammans med pedagogiske fadern tog det inte många minuter innan jag klarade det så bra att jag till och med kunde hitta på egna genvägar och knep. Jag minns inte vad, men nåt jag gjorde gjorde jag på ett så smidigt sätt att till och med fadern blev imponerad av att jag fixade det på ett sätt han inte tänkt på. Jag blev så pass bra att jag kunde göra min Trixter-annons i Indesign utan större problem. Jag kan inte ett enda kortkommando än, men överlag tycker jag mig se fördelar med indesign, även om det är sjuuukt mycket svårare att lära sig än Quark.
Jag ska fortsätta träna, snart borde jag fattat det mesta av bas-grejerna. Det roliga med Indesign är att det precis som alla andra adobe-program har oändligt många detalj- och specialfunktioner. Huuu för att lära sig allt det!

Eftermiddagen ägnades åt Emma-fika. BaraVara-choklad till att börja med, och sen en lååååång promenad kring de trevligaste delarna av Örebro. Vi plockade äpplen vid mina och Majas gamla äppelträd, de där som är liksom publika träd, så man inte behöver känna att man pallar frukt. Blött i gräset och blött om fötterna efter ett tag (förkyld!) men grymt roligt. Jag blev plötsligt inspirerad att klättra, så jag kastade ned äpplen till Emma som bedömde de flesta som för sura. Jag gillade dem, vildäpplen ska vara svårtillgängliga. Mesiga äpplen är tråkigt, vilda svenska äpplen är nice. Jag vill baka paj, jag borde göra det snart...
Emmafika är en av de få grejer utanför familjen som jag brukar hinna/orka/lyckas planera in när jag är i Örebro. Helt klart en av de bättre grejerna med den stan.
Linus dök oväntat upp mitt i fikandet. Det var inte meningen, jag vill egentligen helst fika i fred, för det är svårt att hålla fokus på flera samtidigt och kunna prata ordentligt. Men han visste inte att vi var där, han ville bara dricka kaffe i väntan på sin mamma, så det var väl okej. Vi fikade klart och gav oss iväg, Linus mot järntorget och E och jag mot stadsparken, wadköping och allt sånt.
Efter äppelplockningen var mina skor genomblöta, så i väntan på att åka hem till pappa gick jag till Ami-lägenheten och lånade ett par torra strumpor, samt gummistövlar.
Nilsson hade ny idé om svamp (favorit i repris - smörsopp på bommenvägen) och vi hittade en del. Överslagshandlingen att åka vidare till ånnaboda och se om det fanns svamp där gav inte så mycket. Framförallt för att det blev mörkt ganska direkt. Det är en vänlig och fin skog, men i höstruskmörker kändes det ändå liiite otäckt, särskilt när Nilsson skrämdes och det i samband med det dök upp två personer ur skogen en bit bakom oss. De visade sig vara snälla skidåkare som provgick inför vintern, men innan det var de ganska otäcka som gick precis sådär mycket fortare än vi att de tog in på oss i ett skräckfilmstempo...typ.
Eftersom vi ändå åkte runt en massa åkte vi vägen förbi Linus mammas hus. L och hans far hade varit ute i en kvart och hittat en halv evighet med trattkantareller. Orättvisa!
Orättvisan mildrades lite av att vi fick med oss några hem. Tillsammans med det vi hittat själva blev det en okej mängd att dela på. Resultat för svamphelgen: ingen storfångst, men helt okej. Tillräckligt för året iaf. Nästa år ska jag hitta ett ställe i Göteborg, så jag inte måste åka 30 mil för att plocka svamp.

Måndagen var mest åka-hem-dag. Trött och ganska förkyld. Tydligen är jag känslig för att vara blöt om fötterna. Jag fick en del gjort under tågresan, och kände mig lite bättre när jag kom hem, men jag åt alldeles för lite, så jag mådde kasst igen när jag kom hem efter mötet på teatern.

Inget städjobb på tisdagen, men nytt jobb med introduktion idag. Yay!
Ett annat kapitel. Men skoj var det!

Örebro, svampjakt del 1

en långhelg i Örebro innehöll allt som man kan tänkas hinna med på några dagar.
Ami var i Armenien, så det var basicly jag och pappa.
Jag upptäckte hur mycket lugnare det är att bara hälsa på en förälder i taget. Ingen väska som ska fraktas mellan, utan samma sovplats alla dagarna. Nog för att jag gärna träffat min mamma mer än som hastigast vid tåget (hon kom hem med samma som jag skulle åka med) men det var mindre att tänka på när jag inte behövde planera in mat och aktiviteter och allt möjligt med två så hemskt olika personer.

Nu bodde jag alltså i huset på landet, och helgen var huvudsakligen vikt för svampplockning.
Vi började äventyren med att gå ut och leta i skogen hemma. En gång för länge sen hittade vi kantareller där, men det var länge sen de fanns där.
Katten, som ska vara en sån där självständig varelse, följde oss som en hund eller en i sällskapet. Ibland tror jag att han tror att han är en vallhund, han följde med oss hela vägen och ju längre vi kom desto mer skeptisk till att gå blev han. Men eftersom vi var på väg in på främmande revir var han ju tvungen att följa med och försvara oss.
Inte hittade vi mängder med svamp, men om örsopp hade varit en bra matsvamp hade vi kunnat förse oss för flera år framåt. Nåt enstaka fynd annars, kanske.
Bra för att vara hemma hos oss. Vi försöker imorgon igen. Utan katten.

Det ösregnade på lördagen. Bra, tänkte vi, för då kanske det inte är så mkt folk i skogen.
Vi stannar hos Faster för att visa att jag lärt mig sticka, efter hennes anvisningar över msn. Det mesta fick godkänt, somligt gillade hon riktigt mycket. Nu ska jag ge mig på att försöka sticka sockar till vintern, så fort jag sytt ihop världens finaste mössa.
Nåja, I ösregnet gav vi oss upp till kilsbergen och gamla bekanta skogar. Vi springer på markägaren i skogen som säger att det växer bra med svamp vid den gamla Nilssonska stugan. Jag har aldrig sett den, så det lät ju som en utmärkt plats att leta på. Jag tänkte mig att det skulle vara en sån där vanlig liten sommarstuga av torp-slag, men det var ett stort hus, med veranda och övervåning och grejjer. De som äger den nu verkade inte vara där och jag fick en impuls att det vore coolt om den föll i Nilssonsk ägo igen. Ett perfekt ställe för kusiner att hänga på? Visst hade vi roligt den där midsommaren i Ånnaboda, borde man inte göra sånt oftare? Det måste ju varit typ 1986, så det vore väl på tiden..?
Eller så finns det en anledning till att vi inte gör sånt?
("...att ha en släkt och gamla barndomsminnen - doktor kosmos, visst är det borgerligt?...")
Det fanns inte så mkt svamp där, men en spännande nedförsbacke som övergick i en mosse som vi irrade runt på och höll på att inte hitta ut. (vi såg på kartan när vi kom hem att det inte gick att gå helt vilse, det var vägar på alla håll om skogen, så till slut kommer man rätt, men det visste vi inte när vi tröstlöst försökte vandra oss ur mossen..)
Jag hade lämnat mina mackor i bilen och började bli väldigt hungrig. Försökte hålla mig gående på blåbär, men det fanns inte så mycket. Precis när pappa hittat skogsvägen fastnade jag med ena benet i ett hål i mossen, sjönk ned till knäet och höll på att inte komma loss. I ösregn. och utan svamp. Bästa utflykten ever. Mhm.
Men på vägen tilbaka till bilen hittade vi lite svamp som gick att äta. Och på vägen tillbaka stannade vi till på en välbekant kantarellväg där vi hittade iallafall en liten mängd.
Men genomblöta trots regnkläder var det inte läge att leta vidare nån annanstans, så vi åkte hem. vi hade så mkt svamp med i bagaget att det inte kändes helt misslyckat ändå.

Jag måste sova. Jag fortsätter imorgon.
Efter att jag kommit hem från mitt nya jobb. Håhå.
Men det måste ju vara bättre än hotellet iaf.

Äntligen måndag!

Jag kom iväg från teatern vid halv tio. Fast måndagsmötet slutade runt sju. Jag tycker om att ha ett jobb där man kan sitta kvar hela kvällen och prata om allt och inget och ha så jäkla trevligt att det känns som hemma.
Jag gillar min teater, grymt mycket. Måndagar kan lugnt tänkas vara veckans bästa dag. Jag har inte alls nån lust att ha ett annat jobb också. Kom igen, kulturrådet!

Pinnbrödsgrillning

Så jäkla husliga dagar.
Först får jag för mig igår att jag ska laga mat och börjar koka grönsaker och couscous och massa saker och lyckas laga mat både snabbt och enkelt och ätbart och dessutom så det räckte till L, Linnea, Gustav och Jonathan som var här och spelade Wii.
Idag följde jag upp det hela med att laga pinnbrödsdeg inför grillning hos L&G.
Korv är lagom enkelt om man inte orkar engagera sig i marinader och saker, men korvbröd är galet tråkigt, så då tänkte jag att pinnbröd kunde vara ett alternativ. Men jag kunde inte minnas om det krävdes nåt speciellt.
Jag hade ett vagt minne av att nån krånglade med filmjölk och grejjer, så för ett tag så kändes pinnbrödstanken svår. Eftersom jag satt fast på jobbet ringde jag min almighty konsult i alla frågor och funderingar, och DGF wikipedade snabbt till sig kunskapen att pinnbröd inte alls är jobbigt, utan bara vatten och mjöl, typ. Det finns visst tusen pinnbrödsvarianter, om man vill fördjupa sig i det...

Jallafall, så blev det pinnbrödsdeg i en påse. När jag ändå var igång blev det två äpplen med choklad i också. Grilla äpplen är en fin tradition i familjen calamares. Fast det blir aldrig lika bra som i den där kakelugnen i Jönköping som jag inte alls förstår hur jag kan ha tydliga minnen av att vi grillade äpplen i, när Nilsson säger att man inte kunde elda i den...

Att grilla pinnbröd är enkelt, men att försöka grilla fem pinnbröd samtidigt och dessutom hålla koll på korv blev för mycket. Men pinnbröd har väl samma deg som hällbröd, tänkte jag och såg framför mig en bild av Ronja Rövardotter som försiktigt vänder stora brödstycken utanför björngrottan. Mina blev mindre och grillade på folie istället för stenhäll eller whatever, men ändå ganska bra.
Men det tog halva kvällen och jag orkade inte äta särskilt mycket av varken korv eller pinn/hällbröd, så nu ligger de i kylskåpet inlindade i folie igen. Inte ens chokladäpplena gick åt... Allt verkade riktigt gott, så jag får väl ta mig an det imorgon till lunch eller så. Om jag inte får ett nytt anfall av huslighet och fortsätter laga mat. Man vet aldrig.


Och på bokfronten har jag nu kommit ett halvt kapitel i Slas "det lyckliga europa", ett bokreafynd för några år sen. Större text än den förra, men jag vet inte... Kanske är jag bara för trött när jag försöker läsa, men allt jag försöker läsa nu verkar långsamt och trååååkigt.
Jag försöker vidare. DoktorGlas är fortfarande lyckligt borttappad och i övrigt verkar bokhyllan bara innehålla sånt jag är för mörkrädd för att läsa annat än mitt på dagen. Det ser mörkt ut för målsättningen att inte köpa nya böcker...

Eftersom jag också vill vara som Nick Hornby

Eftersom jag också vill vara som Nick Hornby kommer jag från och med nu dela med min av mina bok-äventyr. The complete polysyllabic blogg, eller nåt. (Boktips 1: nick hornbys "complete polysyllabic spree", hans samlade krönikor över senaste månadens köpta och lästa böcker. Sjuuuukt bra!)

Det där med att läsa alla böckerna i bokhyllan går sådääär. Har (inte med flit) förlagt Doktor Glas nånstans, så jag tog den som stod längst åt vänster i pockethyllan. I linje med nya kaos-strukturen borde jag kanske börjat mitt i, men skit samma. Innan jag somnade hann jag läsa ett halvt kapitel av Mil Millnåntings "saker min flickvän och jag grälar om". En bok som känns som att läsa nåns ganska ickefilosofiska blogg. En vardagssnubbe som hittils inte gjort nåt mer spännande än beklaga sig över sin tyska sambo samt tappa bort bilnycklarna. Inte revolutionerande bra, men skulle vara helt okej om det inte vore för att texten är jähähäääätteliten. Får mig att tänka på bullboken i Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet, du minns - den man måste läsa med förstoringsglas. Men eftersom både förstoringsglas och glasögon är i en kartong nånstans så byter jag bok för tillfället. Till vad vet jag inte än. Eftersom mina böcker inte längre står i bokstavsordning (gah!) är det omöjligt att veta vad som står vänster om Milnånting.
Håll tummarna för att det är nåt bra!

the bare necessities

Bara en kort notering:
Vi har precis packat upp nästan allt vi flyttat. vi magasinerade i princip alla böcker, för det är skitjobbigt att packa ned och upp och ned och upp igen.
Kvar i en bokhylla har vi alltså ett och ett halvt hyllplan böcker. The bare necessities.
Två saker bestämde jag mig för, för att utmana mig själv -
1) jag får inte sortera dem i bokstavsordning. De står uppdelat på pockets och inbundna, för hyllhöjdens skull, men mer ordning än så får det inte vara. Det gör lite ont i mig när jag ser de tre delarna av Ringen-trilogin i helt olika ändar av raden, men det finns visst folk som har alla sina böcker i ingen ordning alls. Hur de hittar det de letar efter fattar jag inte, men nu ska jag testa iallafall.
2) jag får inte köpa nån ny bolk förrän de vi har med oss är utlästa. Det betyder att jag måste plöja igenom Doktor Glas till slut och massa annat jag inte egentligen orkar med. Också en utmaning. Och nyttigt för ekonomin.

...tid och råd med renovering...

Helt slut. Burit saker från 10 i morse till typ... halv åtta.
Efter lång diskussion och ett par ombokningar kom vi oss för att flytta allt vi äger och har från gamla replokalen till nya, fina teatern.
L har körkort och är inte rädd för att köra stora flyttbilar, så han blev genast inhyrd som chaufför och tunga-saker-bärare.
Vi traskade ner till jaegerdorffplatsen och hämtade vääääärldens största lastbilsliknande grej och for iväg upp mot masthuggsberget.
Trix med trånga vägar och bommar som skulle låsas upp, men efter ett tag kom L och bilen bra överens och hittade en svängradie de kunde enas om.
Vi bar och bar och bar och bar och sakerna tog aldrig slut. Det var skärmar och soffa och lådor och flera lådor och så jäkla mycket ljus att vi kan ljussätta ungefär tio gånger våran lokal med det. Ett läktarsystem som mest liknade ett helsvart plockepinn, men som vi inte kan slänga för det är visst nationalteaterns gamla, och det är ju coolt. Om det funkar, är helt och får plats så okej.
Vi försökte vara restriktiva med vad vi tog med oss. Det gick sådär.
De flesta grejerna var det alltid nån som var för fäst vid, så nästan allt kom med.
Efter att vi stuvat ganska bra och fått en full lastbil och lyckats få in allt i nya lokalen så försökte vi äta lunch hos våra nya grannar, men de hade tagit bort pizza-delen av sin meny (som var den enda som inte var jättedyr) för att enda killen som kunde laga pizza hade åka utomlands just den här månaden...
Som tur är fanns det en annan pizzeria mitt emot, som blev så glada över att vi kom dit så de gav oss massa extra dricka och lånade ut glas och grejjer.
E hade byggt ett bord av flyttlådor ch en whiteboardtavla och det blev en mkt trevlig invigningslunch. Vi sparade snälla pizzerians lunch-lista på kontoret. Bra att ha.

Alldeles för mätta försökte vi oss på varv två. Fortfarande en lastbil full av stålrör, skruvar, hattar, en skyltdocka, fler mikrovågsugnar än man kan räkna (eller tre) och saker jag aldrig vågade kolla vad det var. Nu med lite bråttom, det krävdes uppenbart ett tredje varv och bilen skulle vara hemma klockan fyra. Shit.
Halv tre landade vi på nya stället igen. S anslöt och jag var tvungen att gå till min vårdcentraltid.
Nångång under min frånvaro kom även R till flyttsällskapet.
När jag var klar med att försöka förstå vad den snälle men ofokuserade doktorn sa köpte jag några plastkaffekoppar och klättrade upp för masthuggsberget igen. Gick lite vilse, men ganska rätt, bland identiska hus, trappor och gårdar.
De hade börjat ge sig i kast med garderoberna och rensade vad som skulle slängas.
S hittade användningsområden för nästan allt och vägrade låta oss kasta något. Vi lyckades ändå få ihop en okej slänghög och resten fick plats i bilen, som vid det här laget var ganska sen, men det var visst okej, tror jag. Nån sa att nån hade kollat det.
A och E gick i förväg för att låsa upp. M, L och jag åkte. S stannade kvar för att packa ihop och ta med lite glas och kökssaker, sa hon. (När hon kom till lokalen hade hon med sig en halvtrasig banjo och lite annat ur slänghögen också..)

Sista varvet var ordningen borta, vi bara ställde saker överallt för att få ut dem ur bilen innan den blev jättesen.
L tog bilen och vi andra stannade och försökte få nån ordning på det hela. Vi kom så långt att vi ställde iordning kontoret och satte oss sen där och fikade och pratade om allt vi skulle göra med stället när det fanns pengar nog att fixa saker.
Hur vi ska ha råd med allt vi måste göra är en gåta, men det reder sig efter hand.
Vi stuffade om lite saker och försökte sortera det till åtminstone rätt del eller rätt rum och nu ser det helt okej ut. Mindre som ett kaos och mer som nåt som kan bli något riktigt bra!
Det sitter Lodjursaffischer på fönstren tillsammans med skyltar som säger "här öppnar Göteborgs Dramatiska Teater hösten 2008". Skitsnyggt!

Vi fick slita S från teatern, hon for runt och packade upp och fixade och ställde iordning och ville verkligen inte gå därifrån, ens för öl på Rover. Långt efter att vi bestämt oss för att gå kom vi till slut iväg. Mkt som ska fixas, ju. Skärmar ska ställas för fönster, lådor ska staplas, kaffet ska in i skåpet. Det kommer att bli så himla bra!

Jag är helt slut, men nu vill jag bara vara nere och fixa på teatern hela dagarna. De andra ska jobba där på dagtid nu ett tag, men jag får väl ansluta efter mitt vanliga, tråkiga sommarjobb. (om vilket det säkert blir ett helt eget kapitel här, men inte idag. Idag är en bra dag!)
Det är massor som ska fixas och det är så jääääkla skönt att det faktiskt är på riktigt nu. Om bara några månader är det publik och sånt i lokalen. Och ett riktigt kontor, med listor och post-its på väggarna.
Imorgon ska jag köpa en mopp och lite städsaker. På onsdag ska jag köpa kontorssaker. It's gonna be grejt!

(Just det, R kom gående förbi när vi bar första varvet. Världens mest upptagna. Fika bokad till "nån gång efter 12 augusti" :) )

Jag är jättetrött, men goooosh vad bra det är nu!

Snap back to reality

Ungefär en vecka hemma, full av längta tillbaka och obsessa om Arvika och om att verkligheten och vanliga livet är så tråkigt. Var var alla de färgstarka och galna människorna som jag blivit van att ha omkring mig? Varför lät det inte "what-what" i örat med jämna mellanrum? Varför hade inga bilar ordentliga bilpass längre?

Framförallt var det tomheten, alla människor som plötsligt fattades.
Jag är så fäst vid så många av Arvikamänniskorna, vi umgås så intensivt i en vecka att det är svårt att komma ihåg att det bara är tillfälligt. Det är svårt att släppa dem ur sitt liv och tillbaka till där de kom ifrån, ut i periferin, till "höras ibland på MSN"-nivån.

Jag kom hem från Arvika övertygad om att livet skulle bli så galet tomt nu. Jag satte mig vid datorn och kollade teatermailen. Läste A:s fantastiska, begåvade svar på svt-enkäten. Jag har sån tur. Jag har såna människor, galna, kreativa och fantastiska människor i min vardag också. Hela tiden. Människor som är del av min vardag, mitt jobb och mitt liv och som kanske inte sjunger "what-what" över radio, men som gör andra galna saker. Teater är helårsfestival. Jag har magic beans på ickefestivalsäsong också. Allt detta bara av att kolla mail. Gosh, vad jag tänker för mycket.

Många dagar av hemmavardag passerade. Tillbaka på hotellet, nära uttråkad till döds. Trött, sliten. Sova ikapp.

Arvikaseparationsångesten tog tag igen. Mycket MSN blev det. Skriva utvärderingar, fixa efterarbete med Linnea (och Lisa över telefon)
Filmkväll som mest upptogs av pratande om festivalhändelser.
Sakna, längta tillbaka. Tycka att verkligheten var tråkig, ickefestivalvärlden meningslös.
Jag blev förkyld och febrig, stannade hemma från jobbet, Vill verkligen inte gå tillbaka. Vardagen är en sak, men i kontrast till festivalen är hotellet tio gånger tråkigare än bara vardagen. Det är helt omöjligt.

Så blev det måndag. En vecka sen vi kom tillbaks.
Klockan närmade sig fem och spårvagnen åkte långsamt genom Majorna. Jag hoppade av, sneddade över spåren till teatern. Lite stressad. Några minuter sen. Någon stod utanför. Suckade för mig själv över att jag aldrig lär mig att jag inte behöver oroa mig över att vara sen. Undrade om R fortfarande hade nyckeln.
Konturerna klarnade och M vinkade glatt till mig.

Och äntligen kom det tillbaka. Känslan av de magiska bönorna. Äntligen var jag på teatern igen. Med de knasigaste, bästa kollegorna. Med hemliga hälsningar som byggs ut varje gång vi ses. Med storslagna planer, med kaos och tusen viljor. Med bara kreativa människor. H och E berättade om mördarlekar och vad som uppenbart var världens sämsta improvisationsförsök några dagar tidigare. (go figure, om man kommer på att man vill inviga lokalen strax efter nattens sista efterfest) J i telefonen, ville prata om sin cowboyhatt. S borta med vinden, men ringde sen och var charmigt förvirrad.

Imorgon är det flyttlass 1 av 2, till den nya lokalen som är så bra att det inte är klokt. Det kommer kosta en förmögenhet att fixa den som den ska vara, men det är helt ofattbart att vi kommer ha en egen scen. Helt ny. Helt våran. Jämt.
Ett kontor till mig och R, ett teknikförråd till M och en loge till resten. Vi gick runt och bara kollade på alla telefonjack som fanns. Överallt.
Vi kommer kunna ha så sjukt många telefoner. "vänta, så ska jag koppla dig till teknikavdelningen".

Det är på riktigt nu, och det är så skönt att det är igång. Om det här är min verklighet har jag inget alls emot att komma hem från Arvika. Nyss ville jag bara iväg och jobba mera, jag stod inte ut med att vara hemma. Jag ville bygga mer, bära, vakta, fixa. Vara omgiven av festivalfolk igen. Det vore fortfarande roligt, men jag är inte panikslagen längre. Om det blir mer jobb så blir det.

Annars är jag fullt nöjd med min vardag och verklighet.

Världens bästa verklighet!

Tunnelseende

Idag funderar jag över Chalmerstunneln. Den verkar nästan gå i en cirkel, eller åtminstone svänger den riktigt mycket. Gör den det eller känns det bara så? Varför går en tunnel i en stor båge? Kan man inte bygga raka tunnlar? Håller de bättre om de svänger? Är det något med berget som gör att man inte bygger rakt? Eller går den rakt? Ibland verkar det som att den svänger som ett s, för den gör en stor sväng i början (från korsvägen-hållet) och en liten åt andra håller precis innan man kommer ut vid Chalmers..
Jag undrar hur lång tunneln är. Den känns ju evighetslång.
Någon gång skulle jag vilka kolla på den närmare, men det sägs ju vara omöjligt och jätteförbjudet att gå till fots i den.
Kanske finns det info om den nånstans.
Tills vidare fortsätter jag att fundera över den på vägen hem från jobbet.

Jag har ont i hälen. Men det är också det enda som känns dåligt. Friskare, alltså.
Meningslös mat på jobbet. Det är tur att det är sommar snart så att det kanske börjar funka med allergimat och sådant. På sommaren får de ju listor över sånt. Nu får man påminna dem från dag till dag.

Glada barn på jobbet, gjorde morgonen okej. Fast lite beklämmande, när det ena barnet är elakt mot det andra, på ett typiskt sånt där barn-sätt. De for runt i korridoren, och den ena tjejen berättade för den andra om hur roligt det var på Liseberg och undrade varför den andra tjejen inte hade ett armband, för det skulle man ju ha. Sen bestämde hon att den andra tjejens familj skulle möta dem vid tekopparna och att de skulle komma till Liseberg kl 14. Den andra tjejen undrade något, jag minns inte vad, och den första tjejen skrattade och förklarade överlägset hur det minsann var... och så fortsatte de sådär. Är barn alltid såna? Så fort den ena är lite osäker så blir den andra överlägsen och försöker köra med den osäkra. De verkar leka på lika villkor, men det ser ut som att den ena far lite illa av det också.. Stackars liten.

Brandövning. Helt okej tidsfördriv. Samma ganska usla info-film om brandsläckning. Samma rundvandring på jobbet och kolla på släckutrustning och så vidare.
Prova brandsläckare är skoj, att göra det på arbetstid är ju helt schysst.
Två av mina kollegor ville av nån anledning inte testa, så de drog, helt enkelt. Jätteskumt! Utan att säga nåt, utan att liksom förklara. Vad är det som är otäckt med brandsläckare? Strider brandsläckare mot Islam? (det är deras enda gemensamma nämnare, vad jag kan komma på) Det var ju inte som att det ens var en eld de skulle testa att släcka. Det blåste för mycket, så vi fick bara prova att bära dem och släcka en imaginär brand. Enkelt, ofarligt. En bra träning, om man aldrig använt brandsläckare förut. Rätt dumt att inte testa när man får chansen och det inte är skarpt läge.. Så jag fattar inte och jag tycker att det är ganska dåligt av dem. Vad gör de om det brinner? Eller om nån av oss andra behöver hjälp? Borde man inte kunna sånt, så man kan hjälpa till?
Jag borde verkligen byta jobb.

Jag försökte spela Betapet med min faster, men det ringde en funktionär om Arvika mitt i, så jag fick avbryta. Jag hade ändå bara konsonanter, så jag fick inga bra ordmöjligheter, men det kändes tråkigt ändå. Det var länge sen jag spelade. Jag kanske borde börja igen? Men jag gillar inte att spela med okända människor, det blir så opersonligt och tävlingsinriktat om det är fel typ av person man spelar med.

Jag funderar över det där med avlyssning och grejer. Vilket väsen det blivit om det. Jag orkar inte, och jag vill inte vara med i facebookgrupper ledda av fria moderata studentförbundet, oavsett vad det handlar om.

Mac

Just nu handlar det mesta om Arvikafestivalen.




och att läsa om takpannor på wikipedia. It's all very spännande.

Jag tittar på TV

Katten har åkt hem och L är i Frankrike. Jag är hemma och blir frisk. Dålig igår, bättre idag.
Dåligt på matfronten, dock. Dröjde länge innan jag kom mig för att koka pasta. Ingen avancerad mat när L inte fixar. Dåligt av mig. Jag borde ju kunna. Men orkar inte.
Jag vill tilll mitt försvar hävda att det inte var bättre när jag bodde ensam, så det handlar inte om att jag blivit bortskämd nu... inte helt, iallafall. Jag tycker inte att mat är intressant, helt enkelt. Om det skulle finnas näring i tablettform som man klarade sig på, så skulle jag absolut föredra det framför den eviga cirkusen laga mat - äta mat - laga mat och så vidare. Handla mat tycker jag är okej. Men resten. Njee.

Dagen har mest innehållt festivalplanering och vila. Gilmore Girls på tv och dvd, blev rörigt när de visade ett avsnitt ungefär fem avsnitt före där jag var i min dvd och jag sen skulle gå tilbaks till dvdkollandet. Saker som inte hänt än, men som jag ändå nyss sett..
Ah, well. Dagens I-landsproblem.

Annars, åskväder och funderingar kring feminism i film.
tv4 visar "Legally blonde", en film jag inte riktigt kan avgöra vad jag tycker om, ur feministisk synvinkel. Rent filmmässigt tycker jag att det är en rätt enkel film, som är skojig på några enstaka ställen, men inte mer. Inget man ser på eget initiativ, men som jag inte kan lämna därhän förrän jag kommit underfund med. Jag gillar Reese Witherspoon och tänker att hon måste ha nåt krav på vad hon är med i. Men kanske inte. Kanske är det hennes grej att medverka i ytliga, enkelt roliga filmer med schablonbilder av genus, men med en väl dold kort sekvens av spikrak feministisk propaganda. Jag vill påpeka att jag inte lagt ner nån tid på den här analysen, utan mest funderat när jag såg tv-tablån och zappade förbi filmen.
(jag är för mörkrädd för att se på Morse när jag är ensam hemma. Ja, så patetiskt mörkrädd är jag. Det här avsnittet var iofs inte så otäckt, men man vet aldrig. Ibland är det nåt som får mig sömnlös. Sällan sånt som får andra sömnlösa, har jag märkt. L och jag tycker nästan aldrig att samma saker är otäckt i filmer. Men, jallafall..)
Jag vet inte var i legally blonde den klara feministiska repliken kommer, men jag kan tänka mig at det finns nån. Jag har en massa funderingar kring den där filmen, men ska jobba imorgon, så jag borde sova nu. Så vi tar det imorrn, tror jag.
Ooh, cliffhanger? Nice!

och funderar över vad klockan är

Katten har blivit stillsammare. Hon sover i en soffa.
Lite synd, för jag skulle behöva något att göra, som att leka med en katt. Hon hoppar väldigt coolt när man kastar leksaksmusen. Lite som en målvakt. Rätt ofta fångar hon, dessutom.
Men nu sover hon. Vilket kanske också är bra, eftersom jag inte riktigt är frisk och pigg nog att leka egentligen.

Ensam och lite nere känner jag mig. (Jag kom inte på nåt bättre ord. Jag är inte riktigt ledsen, inte alls deprimerad, sorgsen är helt fel.. och så vidare) L har åkt till Frankrike. Eller, just nu har han bara åkt till Örebro, för at åka vidare till Frankrike i natt. Det är lite tomt.
Han åkte för typ en halvtimma sen, jag skulle följt med till stationen om jag inte känt mig för sjuk för det. Nu följde jag med till spårvagnshållplatsen, drabbades av separationsångest och åkte med en hållplats. Det är ungefär lika långt att gå hem från den, så det var inget konstigt i och för sig.
Lägenheten är förvisso precis lika tom nu som på dagarna när jag var hemma och L jobbade i Borås eller så, och egentligen känns det väl inte annorlunda heller. Men i mitt huvud så tror jag att det känns annorlunda. Eller kommer att kännas annorlunda.
Jag tänker att det väl märks om några dagar. Som tur är kommer mamma hit och hälsar på lagom tills dess. Hon ska ändå vakta lägenheten över Arvikafestivalen, så det kändes som ett lysande koncept att hon kommer hit tidigare så hinner vi ses också. Jag är ledig, så det blir perfekt.
Det är inget på TV, men jag har ett nytt Super Mario Galaxy som verkar lovande. Vila och bli frisk är också en plan.
Äta något. När L är borta så faller liksom min kosthållning till nån sorts knapp överlevnadsnivå, så jag borde ta mig samman och laga mat någon gång. Sen, kanske.
Tiden går lååååångsamt och jag får hålla mig för att inte ringa och kolla hur resan går.
Dags att sysselsätta sig med nåt som håller tankarna på annat!

När katten sover

Något har fått katten att bli stillsam. Om det är att R och H hörde av sig och undrade hur hon mådde eller L's hot om att göra om den till pälsboa om den inte slutade skrika vet jag inte. Men något har fått henne att sova hela kvällen, stillsamt och tyst. Nästan som en vanlig katt.
Håll tummarna för att den fortsätter så!
Sova hela natten vore så bra. Jag känner mig vimmelkantig av trötthet.

Jag lyssnar på podcast av Språket i p1. Värdelöst avsnitt. Jag borde göra nåt bättre, men det är för sent att ringa funk, för jobbigt att spela tv-spel och egentigen är jag för trött för något.
Jag försökte prata i telefon med Linnea om funk-läget, men vi var ungefär lika röriga och trötta i huvudet, så jag tror att vi kom fram till att vi skulle ses på torsdag eller höras imorgon.

Imorgon också mäta väggar i nya teaterlokalen. Och försöka göra någon plan för renoveringen.

Jag undrar om jag pratat i halva och konstiga meningar hela dagen. Jag känner mig som att jag inte riktigt minns från ena minuten till den andra vad jag sagt... eller om... eller hur. Eller så.
Berättade jag om förskpotatis-och-dill-soppan? på Pustervik?

Språket i p1 handlar om inuiternas språk och tvåspråkighet i inuitiska skolor. Om jag orkade kanske man kunde lära sig något av det.

Kattvakt, dag 4

Galna dagar. Vi är kattvakt åt nåt som mer liknar ett monster än en vanlig katt. Kräver ständig uppmärksamhet och så fort man tittar åt et annat håll, eller är i ett annat rum så skriker hon. Hon försöker rymma genom brevlådan eller fönstren och slutar bara om Linus går ut och går med henne ett tag. Då är hon lugn och trött i någon timme.
I natt tålde hon inte attt vi hade stängt ute henne ur sovrummet. Hon hoppade och krafsade och gnällde utanför dörren, tills hon lärde sig hoppa så högt att hon fick tag i handtaget och öppnade.
Vi testade att låsa. Då stod hon och jamade utanför dörren och hoppade. Handtaget smällde till varje gång hon slog till det. Varje gång vaknade man med ett ryck.
Efter ett tag gav vi upp och släppte in henne. Då for hon runt, runt, och la sig sen i mitten av sängen. Linus kunde sova, men jag fick en tass i ryggen varje gång jag hade somnat till. Vid ett gav jag upp, satte mig upp och funderade på att gå och sova i tvättstugan eller något. Då tog hon min kudde. Linus fick kasta ut henne (mig bet hon när jag försökte lyfta ut henne) och det gick rättså bra. Vid fyra var slammercirkusen med handtaget igång igen. Skitkatt!
Linus gick upp och försökte se om det var nåt hon behövde, eftersom hon jamade så mycket. Men inget. Han försökte somna om i soffan, för att katten skulle ha sällskap. Men eftersom hon gick runt och jamade och han var orolig för att hon skulle ge sig på dörren igen så kunde han inte sova.
Jag hade tänkt att vakna vid sju, för att vara pigg och vaken när S skulle ringa och berätta om vi kunde låna hans jobbs elbil för att frakta lite teatergrejer. Funkade sådär.
Vid åtta kunde jag motvilligt gå upp, yr och inte ett dugg utvilad. Katten var inte särskilt populär. (Är fortfarande inte.) Jag fick slåss mot impulsen att stänga in henne i badrummet. Jag funderade på om hon funkade som en undulat, att hon blev tyst om man la en filt över henne. Det funkade, men kändes väldigt elakt, så jag tog bort den.

Planen att låna elbilen funkade inte, det hände stora grejer på S's jobb. Vi hyrde en liten lastbil på bensinmacken istället. Liten, tänkte vi och såg framför oss något stort som en minibuss eller så. VI fick ett 4,5-metersmonster som rymde ett helt flyttlass om man hade velat.
A mötte upp vid Lagerhuset, där snälla Projekt Trappan skänkte bort överblivna möbler. En hel del bra fynd nu inför nya teaterlokalen. Vi ska ju få ett kontor, ett riktigt kontor, så vi beövde en massa grejer. De hade fått en del över när de bytte lokaler, så det var en riktigt bra deal och vi fick med en del bonus-saker, som tidningsställ och annat nyttigt.
Det tog upp ett litet hörn av lastbilen.

Vid källarlokalen som funkat som replokal/förråd väntade M och M. Eftersom vi ändå hade Världens Största Lastbil i sex timmar - kortaste hyr-tiden de hade - så passade vi på att slänga gamla grejer ur lokalen. Man kan ju inte ta med allt när man flyttar, särskilt om man flyttar till en ny lokal utan förråd. Men det är svårt att slänga teatergrejer. Mycket är sånt man kan använda igen -"men det här är ju jättebra skärmar", -"den här har en massa bra virke som man skulle kunnna göra något av" och så vidare. Annat är sqker som man inte kan slänga för att de var med i en särskild uppsättning, eller tog lång tid att bygga eller bara är fina. Praktiska. Användbara.
En soffa, två bord och en taklampa åkte till myrorna.
Själva åkte vi till Pustervik och åt lunch.
Potatissoppa med dill. Så galet god att jag funderade på varför man inte äter potatissoppa varje dag?

Vi lyckades faktiskt skrapa ihop lite saker att slänga, så vi snurrade runt i Högsbo i jakt på återvinningscentralen. Det finns mycket skoj i HÖgsbo.
Den jättesöta moskén låg mellan höghus och motorväg, med höga stängsel och lite träd. Liten mini-minaret hade utsikt över hela stan, från berget. Den var så fin! Jag har bara sett såna på bilder i religionsboken tidigare, och där framställs de som jätte-jättehöga torn. Den här framstod som en bäbi-variant i jämförelse. Vit och fin, och såg ut att vara klädd i hönsnät.
Vi snurrade vidare och kom så småningom rätt, efter att ha kört av och på motorvägen vid varje avfart och konstaterat att det var fel.

Återvinningscentraler är intressant; stora containers och tydliga uppdelningar på var amn får slänga vad och massa människor som slängde saker.
A behöll en hattask som jag hade velat slänga. Knas, men visst. Jag höll på att få för mig att det var en bra idé att plocka upp en fin, blå soffa som någon hade slängt. Sen insåg jag att det antagligen fanns en anledning till att den var slängd och inte lämnad till myrorna. Och att man inte vil klättra ned i en container. Alla kastar ju bara ned saker där utan att kolla, så risken är rätt stor att man får en fåtlöj i huvudet om man är och rotar i "stoppade möbler"-containern.
Hattasken gav upphov till en diskussion med de i bilen bredvid, som slängde ett helt rotsystem till en jätte-ek, uppsågat i småbitar. De hade också en hattask, med klistermärken från hela världen, sa de. Tydligen fick man såna på hotell och sådant förr i tiden, och det stämmer väl rätt bra med såna där bilder av gamla resväskor, såna där det står "paris", "rio de janeiro", "Karlskrona" och gud vet vad, i glada färger och oilka stilar. Om man samlade dem på resväskor, så varför inte på hattaskar?

Fem katt-fria timmar senare kom vi hem, efter att ha lämnat bilen hos världens kanske surigaste bensinmackstjej. Eller kanske inte sur, utan liksom sammanbiten och tråkig. Lite nedlåtande och.. men jo, kanske sur är det bästa ord jag kan komma på just nu.

Katten hoppar och klöser i dörren. Jag har stängt in mig i arbetsrummet för att ringa Arvikafunk. Hittade en i databasen, fick tag på en gammal funk som varit med i alla år men som jag inte lyckats prata med förrän nu, och en kusin till en fjolårsfunk som jag försökt ringa några dagar, utan svar. Tre till idag alltså. Small step, men viktigt step.
Jag har två kvar på min lista, två som jag fått från en tjej på ett annat säkerhetsområde. De svarade inte igår, jag ska göra ett nytt försök snart.
Linnea har några krokar ute, Lisa kanske tre. Om vi har 35 nu...
44 är vad vi siktar mot, så har vi liiite marginal om någon hoppar av eller blir sjuk. Känns som ett orimligt mål, men det är väl bara att fortsätta leta.
Jag börjar bli trött på att varje år ha så ont om funk att man måste leta inta bara bland vänner och bekanta, utan bland bekantas bekantas högstadiekompisars småsyskon. Jag gillar inte att tjata på folk.

Annars har jag idag funderat på den där avlyssningsdebatten, en tanketråd som gick över i en fundering kring upphovsrätt och fildelning. Jag tror att det kommer ett speciellt kapitel om det senare.

Annars, igår fick jag använda lite av det jag lärde mig på grundkursen i juridik. Skoj! Jag gillar att, när vi står och läser bilagor till hyreskontraktet för teatern, kunna säga "ja, men Jordabalkens tolfte kapitel är ju det som kallas hyreslagen, det är inget konstigt" och veta ungefär vad den innehåller. Jag läste igenom den sen när jag kom hem. Det fina, lila kompendiet låg kvar i soffam i arbetsrummet. Jag gillar lagtexter och paragrafer och sånt där.

Idag blir det ribs från röda lejonet och mer Dramaten-dokumentären på video.
Jag sitter fast i TV-spelet, både Mario Kart och guitar hero. Om det inte gick en skrikande katt omkring i vardagsrummet kanske jag skulle kunna spela bättre... kanske.
Eller så ska jag passa på att sova medan Linus går ut med katten. Det ska bli så sjukt skönt när R och H kommer hem på lördag och hämtar henne.
Terror-katt!

Avsiktsförklaring

Den senaste tiden har jag känt mig tråkig. Eller som att mitt liv är tråkigt. Inte som att jag har tråkigt eller så, utan mest en känsla av att det var intressantare förr. Att jag var intressantare. Gjorde mer, tänkte mer.. var mer, helt enkelt.

Sen tänkte jag att det kanske bara var för att jag skrev ned allt jag gjorde och tänkte förut. Då kunde jag ju gå tillbaka, och nästan varje dag fanns det en sammanfattning av saker som hänt, människor jag träffat, saker jag funderat över. Helt självupptaget tycker jag att det verkar som att jag var jäkligt intressant då. Jag känner mig inte alls lika intressant nu.
Men, tänker jag, det kan ju som sagt vara för att inget av det jag tänker eller gör nuförtiden finns bevarat.

Dessutom saknar jag mig själv lite, det skrivna jag, alltså. Det känns som att jag saknat en bit av mig själv när jag slutat skriva.
Jag tror att jag hör till de där som inte riktigt upplever saker förrän det är formulerat i text. Jag kan ju tex inte minnas något som jag inte skrivit ned. (När det väl är skrivet kan jag kasta lappen, för sen minns jag det ändå)

Så alltså bestämde jag mig för att återuppta någon form av internetbaserat dagboksantecknande. I brist på gamla, välbekanta communitydagböcker får jag försöka ge mig ut på blogg-äventyr istället.
Det skrämmer mig lite, dels för att själva blogg-grejen skrämmer mig, med alla såna där grejer de skriver om i tidningarna (det känns så pretentiöst och wannabekändisaktigt, själva ordet "blogg"), men också dels för att det är lite ovant att lägga upp allt man tänker till allmän beskådan. På medlemsbaserade communitys kunde man ju se vem som läste det man skrev, men nu...
Men, efter att ha vägt för- och nackdelar noga och funderat ordentligt (månader...år?) bestämde jag mig nu.
Jag kollade med familjen vad de tyckte om idén - om de hade nåt emot det hela, det är ju ändå de som löper störst risk att bli omnämnda ofta - och alla tre tyckte att det var världens bästa idé. Jag kände mig ungefär som nån som föreslår... nåt helt genialiskt. De var verkligen jätteentusiastiska. Skumt. Antingen är det nåt jag missat eller inte förstår, men de verkar iallafall tycka att det här verkligen är nåt jag borde göra.

Hursomhelst. Det här är alltså ett experiment för att ta reda på om jag har blivit tråkigare och för att se om jag kan hitta den där biten av mig sjölv igen. Jag tänker glatt strunta i vad som kan vara intressant för andra och vad folk förstår eller inte. Eventuellt censurerar jag bort namn på folk eller så, eller inte..?
Jag funderar på vad som händer om folk börjar läsa sekvenser som innehåller dem själva? Jag tänker på en diskussion jag hade över msn, om öppna och dolda kort. Här lämnar man ju ut allt man tänker, reflektioner över diskussioner man haft eller saker som hänt. Andra får del av ens egna uppfattningar av saker, sånt som man tänkt men inte sagt. Tyckt. Kommit på i efterhand. Förändras folks bild av en? Är det bra eller dåligt? Om man skriver av sig sina funderingar spelar man ju per automatik med helt öppna kort.
Jag funderar också på det där med att man har olika personligheter tillsammans med olika personer. Kommer man skriva olika beroende på vem som läser? Det kan man ju inte. Alla får liksom samma bild nu, även de som man om man skulle prata med skulle ge olika versioner av händelser, med olika folkus på detaljer och grejer. Det är mycket jag inte tänkt på.
Jag funderar på att fortsätta att inte tänka på det, och att tänka att det här är till för mig. Mitt experiment.
Läsbart och offentligt. Men mitt. Som om jag skulle lägga min dagbok (om jag hade orkat ha en handskriven) på en parkbänk.

Jag funderar på att börja några veckor bakåt i tiden, med resorna kors och tvärs, Malmö-lund-jönköping-grejen, men jag får se om jag minns det tillräckligt bra. Jag skrev ju aldrig ner det då, så det kanske är borta. Vi får se!