...tid och råd med renovering...

Helt slut. Burit saker från 10 i morse till typ... halv åtta.
Efter lång diskussion och ett par ombokningar kom vi oss för att flytta allt vi äger och har från gamla replokalen till nya, fina teatern.
L har körkort och är inte rädd för att köra stora flyttbilar, så han blev genast inhyrd som chaufför och tunga-saker-bärare.
Vi traskade ner till jaegerdorffplatsen och hämtade vääääärldens största lastbilsliknande grej och for iväg upp mot masthuggsberget.
Trix med trånga vägar och bommar som skulle låsas upp, men efter ett tag kom L och bilen bra överens och hittade en svängradie de kunde enas om.
Vi bar och bar och bar och bar och sakerna tog aldrig slut. Det var skärmar och soffa och lådor och flera lådor och så jäkla mycket ljus att vi kan ljussätta ungefär tio gånger våran lokal med det. Ett läktarsystem som mest liknade ett helsvart plockepinn, men som vi inte kan slänga för det är visst nationalteaterns gamla, och det är ju coolt. Om det funkar, är helt och får plats så okej.
Vi försökte vara restriktiva med vad vi tog med oss. Det gick sådär.
De flesta grejerna var det alltid nån som var för fäst vid, så nästan allt kom med.
Efter att vi stuvat ganska bra och fått en full lastbil och lyckats få in allt i nya lokalen så försökte vi äta lunch hos våra nya grannar, men de hade tagit bort pizza-delen av sin meny (som var den enda som inte var jättedyr) för att enda killen som kunde laga pizza hade åka utomlands just den här månaden...
Som tur är fanns det en annan pizzeria mitt emot, som blev så glada över att vi kom dit så de gav oss massa extra dricka och lånade ut glas och grejjer.
E hade byggt ett bord av flyttlådor ch en whiteboardtavla och det blev en mkt trevlig invigningslunch. Vi sparade snälla pizzerians lunch-lista på kontoret. Bra att ha.

Alldeles för mätta försökte vi oss på varv två. Fortfarande en lastbil full av stålrör, skruvar, hattar, en skyltdocka, fler mikrovågsugnar än man kan räkna (eller tre) och saker jag aldrig vågade kolla vad det var. Nu med lite bråttom, det krävdes uppenbart ett tredje varv och bilen skulle vara hemma klockan fyra. Shit.
Halv tre landade vi på nya stället igen. S anslöt och jag var tvungen att gå till min vårdcentraltid.
Nångång under min frånvaro kom även R till flyttsällskapet.
När jag var klar med att försöka förstå vad den snälle men ofokuserade doktorn sa köpte jag några plastkaffekoppar och klättrade upp för masthuggsberget igen. Gick lite vilse, men ganska rätt, bland identiska hus, trappor och gårdar.
De hade börjat ge sig i kast med garderoberna och rensade vad som skulle slängas.
S hittade användningsområden för nästan allt och vägrade låta oss kasta något. Vi lyckades ändå få ihop en okej slänghög och resten fick plats i bilen, som vid det här laget var ganska sen, men det var visst okej, tror jag. Nån sa att nån hade kollat det.
A och E gick i förväg för att låsa upp. M, L och jag åkte. S stannade kvar för att packa ihop och ta med lite glas och kökssaker, sa hon. (När hon kom till lokalen hade hon med sig en halvtrasig banjo och lite annat ur slänghögen också..)

Sista varvet var ordningen borta, vi bara ställde saker överallt för att få ut dem ur bilen innan den blev jättesen.
L tog bilen och vi andra stannade och försökte få nån ordning på det hela. Vi kom så långt att vi ställde iordning kontoret och satte oss sen där och fikade och pratade om allt vi skulle göra med stället när det fanns pengar nog att fixa saker.
Hur vi ska ha råd med allt vi måste göra är en gåta, men det reder sig efter hand.
Vi stuffade om lite saker och försökte sortera det till åtminstone rätt del eller rätt rum och nu ser det helt okej ut. Mindre som ett kaos och mer som nåt som kan bli något riktigt bra!
Det sitter Lodjursaffischer på fönstren tillsammans med skyltar som säger "här öppnar Göteborgs Dramatiska Teater hösten 2008". Skitsnyggt!

Vi fick slita S från teatern, hon for runt och packade upp och fixade och ställde iordning och ville verkligen inte gå därifrån, ens för öl på Rover. Långt efter att vi bestämt oss för att gå kom vi till slut iväg. Mkt som ska fixas, ju. Skärmar ska ställas för fönster, lådor ska staplas, kaffet ska in i skåpet. Det kommer att bli så himla bra!

Jag är helt slut, men nu vill jag bara vara nere och fixa på teatern hela dagarna. De andra ska jobba där på dagtid nu ett tag, men jag får väl ansluta efter mitt vanliga, tråkiga sommarjobb. (om vilket det säkert blir ett helt eget kapitel här, men inte idag. Idag är en bra dag!)
Det är massor som ska fixas och det är så jääääkla skönt att det faktiskt är på riktigt nu. Om bara några månader är det publik och sånt i lokalen. Och ett riktigt kontor, med listor och post-its på väggarna.
Imorgon ska jag köpa en mopp och lite städsaker. På onsdag ska jag köpa kontorssaker. It's gonna be grejt!

(Just det, R kom gående förbi när vi bar första varvet. Världens mest upptagna. Fika bokad till "nån gång efter 12 augusti" :) )

Jag är jättetrött, men goooosh vad bra det är nu!

Snap back to reality

Ungefär en vecka hemma, full av längta tillbaka och obsessa om Arvika och om att verkligheten och vanliga livet är så tråkigt. Var var alla de färgstarka och galna människorna som jag blivit van att ha omkring mig? Varför lät det inte "what-what" i örat med jämna mellanrum? Varför hade inga bilar ordentliga bilpass längre?

Framförallt var det tomheten, alla människor som plötsligt fattades.
Jag är så fäst vid så många av Arvikamänniskorna, vi umgås så intensivt i en vecka att det är svårt att komma ihåg att det bara är tillfälligt. Det är svårt att släppa dem ur sitt liv och tillbaka till där de kom ifrån, ut i periferin, till "höras ibland på MSN"-nivån.

Jag kom hem från Arvika övertygad om att livet skulle bli så galet tomt nu. Jag satte mig vid datorn och kollade teatermailen. Läste A:s fantastiska, begåvade svar på svt-enkäten. Jag har sån tur. Jag har såna människor, galna, kreativa och fantastiska människor i min vardag också. Hela tiden. Människor som är del av min vardag, mitt jobb och mitt liv och som kanske inte sjunger "what-what" över radio, men som gör andra galna saker. Teater är helårsfestival. Jag har magic beans på ickefestivalsäsong också. Allt detta bara av att kolla mail. Gosh, vad jag tänker för mycket.

Många dagar av hemmavardag passerade. Tillbaka på hotellet, nära uttråkad till döds. Trött, sliten. Sova ikapp.

Arvikaseparationsångesten tog tag igen. Mycket MSN blev det. Skriva utvärderingar, fixa efterarbete med Linnea (och Lisa över telefon)
Filmkväll som mest upptogs av pratande om festivalhändelser.
Sakna, längta tillbaka. Tycka att verkligheten var tråkig, ickefestivalvärlden meningslös.
Jag blev förkyld och febrig, stannade hemma från jobbet, Vill verkligen inte gå tillbaka. Vardagen är en sak, men i kontrast till festivalen är hotellet tio gånger tråkigare än bara vardagen. Det är helt omöjligt.

Så blev det måndag. En vecka sen vi kom tillbaks.
Klockan närmade sig fem och spårvagnen åkte långsamt genom Majorna. Jag hoppade av, sneddade över spåren till teatern. Lite stressad. Några minuter sen. Någon stod utanför. Suckade för mig själv över att jag aldrig lär mig att jag inte behöver oroa mig över att vara sen. Undrade om R fortfarande hade nyckeln.
Konturerna klarnade och M vinkade glatt till mig.

Och äntligen kom det tillbaka. Känslan av de magiska bönorna. Äntligen var jag på teatern igen. Med de knasigaste, bästa kollegorna. Med hemliga hälsningar som byggs ut varje gång vi ses. Med storslagna planer, med kaos och tusen viljor. Med bara kreativa människor. H och E berättade om mördarlekar och vad som uppenbart var världens sämsta improvisationsförsök några dagar tidigare. (go figure, om man kommer på att man vill inviga lokalen strax efter nattens sista efterfest) J i telefonen, ville prata om sin cowboyhatt. S borta med vinden, men ringde sen och var charmigt förvirrad.

Imorgon är det flyttlass 1 av 2, till den nya lokalen som är så bra att det inte är klokt. Det kommer kosta en förmögenhet att fixa den som den ska vara, men det är helt ofattbart att vi kommer ha en egen scen. Helt ny. Helt våran. Jämt.
Ett kontor till mig och R, ett teknikförråd till M och en loge till resten. Vi gick runt och bara kollade på alla telefonjack som fanns. Överallt.
Vi kommer kunna ha så sjukt många telefoner. "vänta, så ska jag koppla dig till teknikavdelningen".

Det är på riktigt nu, och det är så skönt att det är igång. Om det här är min verklighet har jag inget alls emot att komma hem från Arvika. Nyss ville jag bara iväg och jobba mera, jag stod inte ut med att vara hemma. Jag ville bygga mer, bära, vakta, fixa. Vara omgiven av festivalfolk igen. Det vore fortfarande roligt, men jag är inte panikslagen längre. Om det blir mer jobb så blir det.

Annars är jag fullt nöjd med min vardag och verklighet.

Världens bästa verklighet!