tisdag 24 juni 2008

Tunnelseende

Idag funderar jag över Chalmerstunneln. Den verkar nästan gå i en cirkel, eller åtminstone svänger den riktigt mycket. Gör den det eller känns det bara så? Varför går en tunnel i en stor båge? Kan man inte bygga raka tunnlar? Håller de bättre om de svänger? Är det något med berget som gör att man inte bygger rakt? Eller går den rakt? Ibland verkar det som att den svänger som ett s, för den gör en stor sväng i början (från korsvägen-hållet) och en liten åt andra håller precis innan man kommer ut vid Chalmers..
Jag undrar hur lång tunneln är. Den känns ju evighetslång.
Någon gång skulle jag vilka kolla på den närmare, men det sägs ju vara omöjligt och jätteförbjudet att gå till fots i den.
Kanske finns det info om den nånstans.
Tills vidare fortsätter jag att fundera över den på vägen hem från jobbet.

Jag har ont i hälen. Men det är också det enda som känns dåligt. Friskare, alltså.
Meningslös mat på jobbet. Det är tur att det är sommar snart så att det kanske börjar funka med allergimat och sådant. På sommaren får de ju listor över sånt. Nu får man påminna dem från dag till dag.

Glada barn på jobbet, gjorde morgonen okej. Fast lite beklämmande, när det ena barnet är elakt mot det andra, på ett typiskt sånt där barn-sätt. De for runt i korridoren, och den ena tjejen berättade för den andra om hur roligt det var på Liseberg och undrade varför den andra tjejen inte hade ett armband, för det skulle man ju ha. Sen bestämde hon att den andra tjejens familj skulle möta dem vid tekopparna och att de skulle komma till Liseberg kl 14. Den andra tjejen undrade något, jag minns inte vad, och den första tjejen skrattade och förklarade överlägset hur det minsann var... och så fortsatte de sådär. Är barn alltid såna? Så fort den ena är lite osäker så blir den andra överlägsen och försöker köra med den osäkra. De verkar leka på lika villkor, men det ser ut som att den ena far lite illa av det också.. Stackars liten.

Brandövning. Helt okej tidsfördriv. Samma ganska usla info-film om brandsläckning. Samma rundvandring på jobbet och kolla på släckutrustning och så vidare.
Prova brandsläckare är skoj, att göra det på arbetstid är ju helt schysst.
Två av mina kollegor ville av nån anledning inte testa, så de drog, helt enkelt. Jätteskumt! Utan att säga nåt, utan att liksom förklara. Vad är det som är otäckt med brandsläckare? Strider brandsläckare mot Islam? (det är deras enda gemensamma nämnare, vad jag kan komma på) Det var ju inte som att det ens var en eld de skulle testa att släcka. Det blåste för mycket, så vi fick bara prova att bära dem och släcka en imaginär brand. Enkelt, ofarligt. En bra träning, om man aldrig använt brandsläckare förut. Rätt dumt att inte testa när man får chansen och det inte är skarpt läge.. Så jag fattar inte och jag tycker att det är ganska dåligt av dem. Vad gör de om det brinner? Eller om nån av oss andra behöver hjälp? Borde man inte kunna sånt, så man kan hjälpa till?
Jag borde verkligen byta jobb.

Jag försökte spela Betapet med min faster, men det ringde en funktionär om Arvika mitt i, så jag fick avbryta. Jag hade ändå bara konsonanter, så jag fick inga bra ordmöjligheter, men det kändes tråkigt ändå. Det var länge sen jag spelade. Jag kanske borde börja igen? Men jag gillar inte att spela med okända människor, det blir så opersonligt och tävlingsinriktat om det är fel typ av person man spelar med.

Jag funderar över det där med avlyssning och grejer. Vilket väsen det blivit om det. Jag orkar inte, och jag vill inte vara med i facebookgrupper ledda av fria moderata studentförbundet, oavsett vad det handlar om.

måndag 23 juni 2008

Mac

Just nu handlar det mesta om Arvikafestivalen.




och att läsa om takpannor på wikipedia. It's all very spännande.

söndag 22 juni 2008

Jag tittar på TV

Katten har åkt hem och L är i Frankrike. Jag är hemma och blir frisk. Dålig igår, bättre idag.
Dåligt på matfronten, dock. Dröjde länge innan jag kom mig för att koka pasta. Ingen avancerad mat när L inte fixar. Dåligt av mig. Jag borde ju kunna. Men orkar inte.
Jag vill tilll mitt försvar hävda att det inte var bättre när jag bodde ensam, så det handlar inte om att jag blivit bortskämd nu... inte helt, iallafall. Jag tycker inte att mat är intressant, helt enkelt. Om det skulle finnas näring i tablettform som man klarade sig på, så skulle jag absolut föredra det framför den eviga cirkusen laga mat - äta mat - laga mat och så vidare. Handla mat tycker jag är okej. Men resten. Njee.

Dagen har mest innehållt festivalplanering och vila. Gilmore Girls på tv och dvd, blev rörigt när de visade ett avsnitt ungefär fem avsnitt före där jag var i min dvd och jag sen skulle gå tilbaks till dvdkollandet. Saker som inte hänt än, men som jag ändå nyss sett..
Ah, well. Dagens I-landsproblem.

Annars, åskväder och funderingar kring feminism i film.
tv4 visar "Legally blonde", en film jag inte riktigt kan avgöra vad jag tycker om, ur feministisk synvinkel. Rent filmmässigt tycker jag att det är en rätt enkel film, som är skojig på några enstaka ställen, men inte mer. Inget man ser på eget initiativ, men som jag inte kan lämna därhän förrän jag kommit underfund med. Jag gillar Reese Witherspoon och tänker att hon måste ha nåt krav på vad hon är med i. Men kanske inte. Kanske är det hennes grej att medverka i ytliga, enkelt roliga filmer med schablonbilder av genus, men med en väl dold kort sekvens av spikrak feministisk propaganda. Jag vill påpeka att jag inte lagt ner nån tid på den här analysen, utan mest funderat när jag såg tv-tablån och zappade förbi filmen.
(jag är för mörkrädd för att se på Morse när jag är ensam hemma. Ja, så patetiskt mörkrädd är jag. Det här avsnittet var iofs inte så otäckt, men man vet aldrig. Ibland är det nåt som får mig sömnlös. Sällan sånt som får andra sömnlösa, har jag märkt. L och jag tycker nästan aldrig att samma saker är otäckt i filmer. Men, jallafall..)
Jag vet inte var i legally blonde den klara feministiska repliken kommer, men jag kan tänka mig at det finns nån. Jag har en massa funderingar kring den där filmen, men ska jobba imorgon, så jag borde sova nu. Så vi tar det imorrn, tror jag.
Ooh, cliffhanger? Nice!

lördag 21 juni 2008

och funderar över vad klockan är

Katten har blivit stillsammare. Hon sover i en soffa.
Lite synd, för jag skulle behöva något att göra, som att leka med en katt. Hon hoppar väldigt coolt när man kastar leksaksmusen. Lite som en målvakt. Rätt ofta fångar hon, dessutom.
Men nu sover hon. Vilket kanske också är bra, eftersom jag inte riktigt är frisk och pigg nog att leka egentligen.

Ensam och lite nere känner jag mig. (Jag kom inte på nåt bättre ord. Jag är inte riktigt ledsen, inte alls deprimerad, sorgsen är helt fel.. och så vidare) L har åkt till Frankrike. Eller, just nu har han bara åkt till Örebro, för at åka vidare till Frankrike i natt. Det är lite tomt.
Han åkte för typ en halvtimma sen, jag skulle följt med till stationen om jag inte känt mig för sjuk för det. Nu följde jag med till spårvagnshållplatsen, drabbades av separationsångest och åkte med en hållplats. Det är ungefär lika långt att gå hem från den, så det var inget konstigt i och för sig.
Lägenheten är förvisso precis lika tom nu som på dagarna när jag var hemma och L jobbade i Borås eller så, och egentligen känns det väl inte annorlunda heller. Men i mitt huvud så tror jag att det känns annorlunda. Eller kommer att kännas annorlunda.
Jag tänker att det väl märks om några dagar. Som tur är kommer mamma hit och hälsar på lagom tills dess. Hon ska ändå vakta lägenheten över Arvikafestivalen, så det kändes som ett lysande koncept att hon kommer hit tidigare så hinner vi ses också. Jag är ledig, så det blir perfekt.
Det är inget på TV, men jag har ett nytt Super Mario Galaxy som verkar lovande. Vila och bli frisk är också en plan.
Äta något. När L är borta så faller liksom min kosthållning till nån sorts knapp överlevnadsnivå, så jag borde ta mig samman och laga mat någon gång. Sen, kanske.
Tiden går lååååångsamt och jag får hålla mig för att inte ringa och kolla hur resan går.
Dags att sysselsätta sig med nåt som håller tankarna på annat!

tisdag 17 juni 2008

När katten sover

Något har fått katten att bli stillsam. Om det är att R och H hörde av sig och undrade hur hon mådde eller L's hot om att göra om den till pälsboa om den inte slutade skrika vet jag inte. Men något har fått henne att sova hela kvällen, stillsamt och tyst. Nästan som en vanlig katt.
Håll tummarna för att den fortsätter så!
Sova hela natten vore så bra. Jag känner mig vimmelkantig av trötthet.

Jag lyssnar på podcast av Språket i p1. Värdelöst avsnitt. Jag borde göra nåt bättre, men det är för sent att ringa funk, för jobbigt att spela tv-spel och egentigen är jag för trött för något.
Jag försökte prata i telefon med Linnea om funk-läget, men vi var ungefär lika röriga och trötta i huvudet, så jag tror att vi kom fram till att vi skulle ses på torsdag eller höras imorgon.

Imorgon också mäta väggar i nya teaterlokalen. Och försöka göra någon plan för renoveringen.

Jag undrar om jag pratat i halva och konstiga meningar hela dagen. Jag känner mig som att jag inte riktigt minns från ena minuten till den andra vad jag sagt... eller om... eller hur. Eller så.
Berättade jag om förskpotatis-och-dill-soppan? på Pustervik?

Språket i p1 handlar om inuiternas språk och tvåspråkighet i inuitiska skolor. Om jag orkade kanske man kunde lära sig något av det.

Kattvakt, dag 4

Galna dagar. Vi är kattvakt åt nåt som mer liknar ett monster än en vanlig katt. Kräver ständig uppmärksamhet och så fort man tittar åt et annat håll, eller är i ett annat rum så skriker hon. Hon försöker rymma genom brevlådan eller fönstren och slutar bara om Linus går ut och går med henne ett tag. Då är hon lugn och trött i någon timme.
I natt tålde hon inte attt vi hade stängt ute henne ur sovrummet. Hon hoppade och krafsade och gnällde utanför dörren, tills hon lärde sig hoppa så högt att hon fick tag i handtaget och öppnade.
Vi testade att låsa. Då stod hon och jamade utanför dörren och hoppade. Handtaget smällde till varje gång hon slog till det. Varje gång vaknade man med ett ryck.
Efter ett tag gav vi upp och släppte in henne. Då for hon runt, runt, och la sig sen i mitten av sängen. Linus kunde sova, men jag fick en tass i ryggen varje gång jag hade somnat till. Vid ett gav jag upp, satte mig upp och funderade på att gå och sova i tvättstugan eller något. Då tog hon min kudde. Linus fick kasta ut henne (mig bet hon när jag försökte lyfta ut henne) och det gick rättså bra. Vid fyra var slammercirkusen med handtaget igång igen. Skitkatt!
Linus gick upp och försökte se om det var nåt hon behövde, eftersom hon jamade så mycket. Men inget. Han försökte somna om i soffan, för att katten skulle ha sällskap. Men eftersom hon gick runt och jamade och han var orolig för att hon skulle ge sig på dörren igen så kunde han inte sova.
Jag hade tänkt att vakna vid sju, för att vara pigg och vaken när S skulle ringa och berätta om vi kunde låna hans jobbs elbil för att frakta lite teatergrejer. Funkade sådär.
Vid åtta kunde jag motvilligt gå upp, yr och inte ett dugg utvilad. Katten var inte särskilt populär. (Är fortfarande inte.) Jag fick slåss mot impulsen att stänga in henne i badrummet. Jag funderade på om hon funkade som en undulat, att hon blev tyst om man la en filt över henne. Det funkade, men kändes väldigt elakt, så jag tog bort den.

Planen att låna elbilen funkade inte, det hände stora grejer på S's jobb. Vi hyrde en liten lastbil på bensinmacken istället. Liten, tänkte vi och såg framför oss något stort som en minibuss eller så. VI fick ett 4,5-metersmonster som rymde ett helt flyttlass om man hade velat.
A mötte upp vid Lagerhuset, där snälla Projekt Trappan skänkte bort överblivna möbler. En hel del bra fynd nu inför nya teaterlokalen. Vi ska ju få ett kontor, ett riktigt kontor, så vi beövde en massa grejer. De hade fått en del över när de bytte lokaler, så det var en riktigt bra deal och vi fick med en del bonus-saker, som tidningsställ och annat nyttigt.
Det tog upp ett litet hörn av lastbilen.

Vid källarlokalen som funkat som replokal/förråd väntade M och M. Eftersom vi ändå hade Världens Största Lastbil i sex timmar - kortaste hyr-tiden de hade - så passade vi på att slänga gamla grejer ur lokalen. Man kan ju inte ta med allt när man flyttar, särskilt om man flyttar till en ny lokal utan förråd. Men det är svårt att slänga teatergrejer. Mycket är sånt man kan använda igen -"men det här är ju jättebra skärmar", -"den här har en massa bra virke som man skulle kunnna göra något av" och så vidare. Annat är sqker som man inte kan slänga för att de var med i en särskild uppsättning, eller tog lång tid att bygga eller bara är fina. Praktiska. Användbara.
En soffa, två bord och en taklampa åkte till myrorna.
Själva åkte vi till Pustervik och åt lunch.
Potatissoppa med dill. Så galet god att jag funderade på varför man inte äter potatissoppa varje dag?

Vi lyckades faktiskt skrapa ihop lite saker att slänga, så vi snurrade runt i Högsbo i jakt på återvinningscentralen. Det finns mycket skoj i HÖgsbo.
Den jättesöta moskén låg mellan höghus och motorväg, med höga stängsel och lite träd. Liten mini-minaret hade utsikt över hela stan, från berget. Den var så fin! Jag har bara sett såna på bilder i religionsboken tidigare, och där framställs de som jätte-jättehöga torn. Den här framstod som en bäbi-variant i jämförelse. Vit och fin, och såg ut att vara klädd i hönsnät.
Vi snurrade vidare och kom så småningom rätt, efter att ha kört av och på motorvägen vid varje avfart och konstaterat att det var fel.

Återvinningscentraler är intressant; stora containers och tydliga uppdelningar på var amn får slänga vad och massa människor som slängde saker.
A behöll en hattask som jag hade velat slänga. Knas, men visst. Jag höll på att få för mig att det var en bra idé att plocka upp en fin, blå soffa som någon hade slängt. Sen insåg jag att det antagligen fanns en anledning till att den var slängd och inte lämnad till myrorna. Och att man inte vil klättra ned i en container. Alla kastar ju bara ned saker där utan att kolla, så risken är rätt stor att man får en fåtlöj i huvudet om man är och rotar i "stoppade möbler"-containern.
Hattasken gav upphov till en diskussion med de i bilen bredvid, som slängde ett helt rotsystem till en jätte-ek, uppsågat i småbitar. De hade också en hattask, med klistermärken från hela världen, sa de. Tydligen fick man såna på hotell och sådant förr i tiden, och det stämmer väl rätt bra med såna där bilder av gamla resväskor, såna där det står "paris", "rio de janeiro", "Karlskrona" och gud vet vad, i glada färger och oilka stilar. Om man samlade dem på resväskor, så varför inte på hattaskar?

Fem katt-fria timmar senare kom vi hem, efter att ha lämnat bilen hos världens kanske surigaste bensinmackstjej. Eller kanske inte sur, utan liksom sammanbiten och tråkig. Lite nedlåtande och.. men jo, kanske sur är det bästa ord jag kan komma på just nu.

Katten hoppar och klöser i dörren. Jag har stängt in mig i arbetsrummet för att ringa Arvikafunk. Hittade en i databasen, fick tag på en gammal funk som varit med i alla år men som jag inte lyckats prata med förrän nu, och en kusin till en fjolårsfunk som jag försökt ringa några dagar, utan svar. Tre till idag alltså. Small step, men viktigt step.
Jag har två kvar på min lista, två som jag fått från en tjej på ett annat säkerhetsområde. De svarade inte igår, jag ska göra ett nytt försök snart.
Linnea har några krokar ute, Lisa kanske tre. Om vi har 35 nu...
44 är vad vi siktar mot, så har vi liiite marginal om någon hoppar av eller blir sjuk. Känns som ett orimligt mål, men det är väl bara att fortsätta leta.
Jag börjar bli trött på att varje år ha så ont om funk att man måste leta inta bara bland vänner och bekanta, utan bland bekantas bekantas högstadiekompisars småsyskon. Jag gillar inte att tjata på folk.

Annars har jag idag funderat på den där avlyssningsdebatten, en tanketråd som gick över i en fundering kring upphovsrätt och fildelning. Jag tror att det kommer ett speciellt kapitel om det senare.

Annars, igår fick jag använda lite av det jag lärde mig på grundkursen i juridik. Skoj! Jag gillar att, när vi står och läser bilagor till hyreskontraktet för teatern, kunna säga "ja, men Jordabalkens tolfte kapitel är ju det som kallas hyreslagen, det är inget konstigt" och veta ungefär vad den innehåller. Jag läste igenom den sen när jag kom hem. Det fina, lila kompendiet låg kvar i soffam i arbetsrummet. Jag gillar lagtexter och paragrafer och sånt där.

Idag blir det ribs från röda lejonet och mer Dramaten-dokumentären på video.
Jag sitter fast i TV-spelet, både Mario Kart och guitar hero. Om det inte gick en skrikande katt omkring i vardagsrummet kanske jag skulle kunna spela bättre... kanske.
Eller så ska jag passa på att sova medan Linus går ut med katten. Det ska bli så sjukt skönt när R och H kommer hem på lördag och hämtar henne.
Terror-katt!

söndag 15 juni 2008

Avsiktsförklaring

Den senaste tiden har jag känt mig tråkig. Eller som att mitt liv är tråkigt. Inte som att jag har tråkigt eller så, utan mest en känsla av att det var intressantare förr. Att jag var intressantare. Gjorde mer, tänkte mer.. var mer, helt enkelt.

Sen tänkte jag att det kanske bara var för att jag skrev ned allt jag gjorde och tänkte förut. Då kunde jag ju gå tillbaka, och nästan varje dag fanns det en sammanfattning av saker som hänt, människor jag träffat, saker jag funderat över. Helt självupptaget tycker jag att det verkar som att jag var jäkligt intressant då. Jag känner mig inte alls lika intressant nu.
Men, tänker jag, det kan ju som sagt vara för att inget av det jag tänker eller gör nuförtiden finns bevarat.

Dessutom saknar jag mig själv lite, det skrivna jag, alltså. Det känns som att jag saknat en bit av mig själv när jag slutat skriva.
Jag tror att jag hör till de där som inte riktigt upplever saker förrän det är formulerat i text. Jag kan ju tex inte minnas något som jag inte skrivit ned. (När det väl är skrivet kan jag kasta lappen, för sen minns jag det ändå)

Så alltså bestämde jag mig för att återuppta någon form av internetbaserat dagboksantecknande. I brist på gamla, välbekanta communitydagböcker får jag försöka ge mig ut på blogg-äventyr istället.
Det skrämmer mig lite, dels för att själva blogg-grejen skrämmer mig, med alla såna där grejer de skriver om i tidningarna (det känns så pretentiöst och wannabekändisaktigt, själva ordet "blogg"), men också dels för att det är lite ovant att lägga upp allt man tänker till allmän beskådan. På medlemsbaserade communitys kunde man ju se vem som läste det man skrev, men nu...
Men, efter att ha vägt för- och nackdelar noga och funderat ordentligt (månader...år?) bestämde jag mig nu.
Jag kollade med familjen vad de tyckte om idén - om de hade nåt emot det hela, det är ju ändå de som löper störst risk att bli omnämnda ofta - och alla tre tyckte att det var världens bästa idé. Jag kände mig ungefär som nån som föreslår... nåt helt genialiskt. De var verkligen jätteentusiastiska. Skumt. Antingen är det nåt jag missat eller inte förstår, men de verkar iallafall tycka att det här verkligen är nåt jag borde göra.

Hursomhelst. Det här är alltså ett experiment för att ta reda på om jag har blivit tråkigare och för att se om jag kan hitta den där biten av mig sjölv igen. Jag tänker glatt strunta i vad som kan vara intressant för andra och vad folk förstår eller inte. Eventuellt censurerar jag bort namn på folk eller så, eller inte..?
Jag funderar på vad som händer om folk börjar läsa sekvenser som innehåller dem själva? Jag tänker på en diskussion jag hade över msn, om öppna och dolda kort. Här lämnar man ju ut allt man tänker, reflektioner över diskussioner man haft eller saker som hänt. Andra får del av ens egna uppfattningar av saker, sånt som man tänkt men inte sagt. Tyckt. Kommit på i efterhand. Förändras folks bild av en? Är det bra eller dåligt? Om man skriver av sig sina funderingar spelar man ju per automatik med helt öppna kort.
Jag funderar också på det där med att man har olika personligheter tillsammans med olika personer. Kommer man skriva olika beroende på vem som läser? Det kan man ju inte. Alla får liksom samma bild nu, även de som man om man skulle prata med skulle ge olika versioner av händelser, med olika folkus på detaljer och grejer. Det är mycket jag inte tänkt på.
Jag funderar på att fortsätta att inte tänka på det, och att tänka att det här är till för mig. Mitt experiment.
Läsbart och offentligt. Men mitt. Som om jag skulle lägga min dagbok (om jag hade orkat ha en handskriven) på en parkbänk.

Jag funderar på att börja några veckor bakåt i tiden, med resorna kors och tvärs, Malmö-lund-jönköping-grejen, men jag får se om jag minns det tillräckligt bra. Jag skrev ju aldrig ner det då, så det kanske är borta. Vi får se!