Hornbyeska bok-tankar, tidig september: Hanne vs. den litterära kanon

Det där med att inte köpa fler böcker gick inte så bra.
Det snöbollade iväg efter att jag hört spanarna prata om en bok vars handling gick baklänges och eftersom jag är alldeles för lättpåverkad av radio blev jag genast tvungen att läsa den. Jag hittade den inte på bokhandeln på vägen hem, så det blev adlibris. Där hittade jag såklart massa annat, så efter att ha försökt begränsa mig så kunde jag kapa ned listan till bara kanske sju böcker. Och nästan bara böcker som nästan helt och hållet funkade med min gamla föresats att försöka se till att min bokhylla är kvoterat jämställd, och att jag därför bara får köpa böcker av kvinnliga författare tills min bokhylla innehåller 50/50.

Jag har inte heller lyckats plöja mig igenom de böcker jag redan hade. Börjat och lagt åt sidan är trenden just nu:
Wuthering heights. Långsamt! Kanske går det snabbare att läsa den på svenska? Jag vet inte hur långt jag kommit i sidor eller kapitel, men killen är fortfarande kvar i samma regnstorm på det där godset. Det är väl iofs där det ska utspela sig, men det händer ju inget alls! Dialektskildringen är fin och bara delvis obegriplig (heja, förklarande fotnoter!) Men annars, nja.
Vilhelm Moberg - din stund på jorden. Återigen en pratsam och inåtvänd bok. Inte heller där längre än något kapitel in i boken, men redan utled på den tråååkiga huvudpersonen och hans trååååkiga skildring av sverige och amerika.

Sen lyckades jag läsa några av de böcker jag beställt (jag råkade få med en bonus-pocket från cdon.com också, så de kom fram tidigare än de adlibris-böckerna jag hämtade idag)
Martina Haag - martinakoden. Det är nu den litterära kanon fnyser åt mig. Och det är nu jag säger åt den litterära kanon att sluta vara så galet tråkig. Jag vet att Martina Haag inte kommer göra mig ett dugg på nåt djupare plan, det är inte stor poesi eller själs-eller samhällsomrstörtande litteratur, men det är så jäääävla roligt och ibland måste det väl vara meningen med allt? Enkelt, javisst. Ett språkbruk som vem som helst kan åstadkomma? Nej. Det handlar inte om at hon är bra på stilistiska grepp eller ordrikedom eller språkkänsla på andra finkulturella sätt. Men hon är asbra på att skriva precis som man pratar, känner och kan ta till sig. Och så galet roligt. Det är en konst och en färdighet att skriva dräpande roligt. Oväntat och fyndigt och skoj. Jag skrattar högt, oavsett om jag sitter ensam eller på vagnen bland folk. Det gör jag nästan aldrig annars. Så, me like!

Miss universum - kanske inte en bok,eller åtminstone inte en roman. Klipp och knas från världens coolaste. Sista delen, om hennes och våra stjärnor är något att ta till sig och ta efter.

Det var nog allt jag kommit mig för att läsa sen sist, tror jag?

Köpta böcker:
Johanna Nilsson - SOS från mänskligheten. Bästa författaren EVER. Nya boken. Måste has.
Viveca lärn - värmebölja. Jag gillade inte TV-serien, men saltö-böckerna är feelgoodlitteratur av trevlig sort.
Peter Kihlgård - kicki och lasse. Boken som tvingade mig att köpa allt det här. Spanar-Jessicas fel! Hoppas att den är bra.
Liza Marklund - livstid. Jag skulle kunna debattera länge om alla de som ogillar LM och vad det där obegripliga och oproportionerliga ogillandet bygger på. Jag tycker att hon är cool. Hon är en av mina finaste feministiska stjärnor!

Och mest för att den fanns där: Vanja Hermele - i väntan på vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet. Måste man ju ha. Borde jag haft för länge sen. Bättre sent än.

I övrigt har jag inte mycket till övers för den litterära kanon, som kanske märks på månadens inköp. Jag hade tänkt ondgöra mig över den, men orkar inte nu.
Jag måste ta itu med jobb för teatern och vila lite inför ny dag på jobbet imorgon. SÅ roligt!
(jag ska läsa det här när jag jobbat där ett tag, och påminna mig om min entusiasm, om jag glömt)

I övrigt gillar jag den gamla tv-serien fem i familjen just nu, och försöker ta reda på om House kunde vara nåt att se. Såg ett avsnitt på hotellet för ett tag sen och gillade. Nu ska jag lista ut om det var en tillfällighet eller om det kan vara värt att se hela serien.

Som en sista parentes ska jag bara vara nöjd över en oväntad fördel med nya jobbet: jag som aldrig kunnat komma på vad jag vill äta eller ha några idéer alls när det gäller mat blir massa inspirerad av att se vad andra handlar. Bara idag har jag sett massa saker som gör att jag kommer på att jag också vill handla och äta just det. Jag är nog lite väl mottaglig för intryck ibland. Men för en gångs skull blev det en nyttig egenskap!

Örebrohelg, del 2

På söndagen la vi svampjakten på is ett tag. Förmiddagen bestod av att jag skulle lära mig Indesign. Jag har försökt på egen hand, men aldrig lyckats något vidare. Men tillsammans med pedagogiske fadern tog det inte många minuter innan jag klarade det så bra att jag till och med kunde hitta på egna genvägar och knep. Jag minns inte vad, men nåt jag gjorde gjorde jag på ett så smidigt sätt att till och med fadern blev imponerad av att jag fixade det på ett sätt han inte tänkt på. Jag blev så pass bra att jag kunde göra min Trixter-annons i Indesign utan större problem. Jag kan inte ett enda kortkommando än, men överlag tycker jag mig se fördelar med indesign, även om det är sjuuukt mycket svårare att lära sig än Quark.
Jag ska fortsätta träna, snart borde jag fattat det mesta av bas-grejerna. Det roliga med Indesign är att det precis som alla andra adobe-program har oändligt många detalj- och specialfunktioner. Huuu för att lära sig allt det!

Eftermiddagen ägnades åt Emma-fika. BaraVara-choklad till att börja med, och sen en lååååång promenad kring de trevligaste delarna av Örebro. Vi plockade äpplen vid mina och Majas gamla äppelträd, de där som är liksom publika träd, så man inte behöver känna att man pallar frukt. Blött i gräset och blött om fötterna efter ett tag (förkyld!) men grymt roligt. Jag blev plötsligt inspirerad att klättra, så jag kastade ned äpplen till Emma som bedömde de flesta som för sura. Jag gillade dem, vildäpplen ska vara svårtillgängliga. Mesiga äpplen är tråkigt, vilda svenska äpplen är nice. Jag vill baka paj, jag borde göra det snart...
Emmafika är en av de få grejer utanför familjen som jag brukar hinna/orka/lyckas planera in när jag är i Örebro. Helt klart en av de bättre grejerna med den stan.
Linus dök oväntat upp mitt i fikandet. Det var inte meningen, jag vill egentligen helst fika i fred, för det är svårt att hålla fokus på flera samtidigt och kunna prata ordentligt. Men han visste inte att vi var där, han ville bara dricka kaffe i väntan på sin mamma, så det var väl okej. Vi fikade klart och gav oss iväg, Linus mot järntorget och E och jag mot stadsparken, wadköping och allt sånt.
Efter äppelplockningen var mina skor genomblöta, så i väntan på att åka hem till pappa gick jag till Ami-lägenheten och lånade ett par torra strumpor, samt gummistövlar.
Nilsson hade ny idé om svamp (favorit i repris - smörsopp på bommenvägen) och vi hittade en del. Överslagshandlingen att åka vidare till ånnaboda och se om det fanns svamp där gav inte så mycket. Framförallt för att det blev mörkt ganska direkt. Det är en vänlig och fin skog, men i höstruskmörker kändes det ändå liiite otäckt, särskilt när Nilsson skrämdes och det i samband med det dök upp två personer ur skogen en bit bakom oss. De visade sig vara snälla skidåkare som provgick inför vintern, men innan det var de ganska otäcka som gick precis sådär mycket fortare än vi att de tog in på oss i ett skräckfilmstempo...typ.
Eftersom vi ändå åkte runt en massa åkte vi vägen förbi Linus mammas hus. L och hans far hade varit ute i en kvart och hittat en halv evighet med trattkantareller. Orättvisa!
Orättvisan mildrades lite av att vi fick med oss några hem. Tillsammans med det vi hittat själva blev det en okej mängd att dela på. Resultat för svamphelgen: ingen storfångst, men helt okej. Tillräckligt för året iaf. Nästa år ska jag hitta ett ställe i Göteborg, så jag inte måste åka 30 mil för att plocka svamp.

Måndagen var mest åka-hem-dag. Trött och ganska förkyld. Tydligen är jag känslig för att vara blöt om fötterna. Jag fick en del gjort under tågresan, och kände mig lite bättre när jag kom hem, men jag åt alldeles för lite, så jag mådde kasst igen när jag kom hem efter mötet på teatern.

Inget städjobb på tisdagen, men nytt jobb med introduktion idag. Yay!
Ett annat kapitel. Men skoj var det!

Örebro, svampjakt del 1

en långhelg i Örebro innehöll allt som man kan tänkas hinna med på några dagar.
Ami var i Armenien, så det var basicly jag och pappa.
Jag upptäckte hur mycket lugnare det är att bara hälsa på en förälder i taget. Ingen väska som ska fraktas mellan, utan samma sovplats alla dagarna. Nog för att jag gärna träffat min mamma mer än som hastigast vid tåget (hon kom hem med samma som jag skulle åka med) men det var mindre att tänka på när jag inte behövde planera in mat och aktiviteter och allt möjligt med två så hemskt olika personer.

Nu bodde jag alltså i huset på landet, och helgen var huvudsakligen vikt för svampplockning.
Vi började äventyren med att gå ut och leta i skogen hemma. En gång för länge sen hittade vi kantareller där, men det var länge sen de fanns där.
Katten, som ska vara en sån där självständig varelse, följde oss som en hund eller en i sällskapet. Ibland tror jag att han tror att han är en vallhund, han följde med oss hela vägen och ju längre vi kom desto mer skeptisk till att gå blev han. Men eftersom vi var på väg in på främmande revir var han ju tvungen att följa med och försvara oss.
Inte hittade vi mängder med svamp, men om örsopp hade varit en bra matsvamp hade vi kunnat förse oss för flera år framåt. Nåt enstaka fynd annars, kanske.
Bra för att vara hemma hos oss. Vi försöker imorgon igen. Utan katten.

Det ösregnade på lördagen. Bra, tänkte vi, för då kanske det inte är så mkt folk i skogen.
Vi stannar hos Faster för att visa att jag lärt mig sticka, efter hennes anvisningar över msn. Det mesta fick godkänt, somligt gillade hon riktigt mycket. Nu ska jag ge mig på att försöka sticka sockar till vintern, så fort jag sytt ihop världens finaste mössa.
Nåja, I ösregnet gav vi oss upp till kilsbergen och gamla bekanta skogar. Vi springer på markägaren i skogen som säger att det växer bra med svamp vid den gamla Nilssonska stugan. Jag har aldrig sett den, så det lät ju som en utmärkt plats att leta på. Jag tänkte mig att det skulle vara en sån där vanlig liten sommarstuga av torp-slag, men det var ett stort hus, med veranda och övervåning och grejjer. De som äger den nu verkade inte vara där och jag fick en impuls att det vore coolt om den föll i Nilssonsk ägo igen. Ett perfekt ställe för kusiner att hänga på? Visst hade vi roligt den där midsommaren i Ånnaboda, borde man inte göra sånt oftare? Det måste ju varit typ 1986, så det vore väl på tiden..?
Eller så finns det en anledning till att vi inte gör sånt?
("...att ha en släkt och gamla barndomsminnen - doktor kosmos, visst är det borgerligt?...")
Det fanns inte så mkt svamp där, men en spännande nedförsbacke som övergick i en mosse som vi irrade runt på och höll på att inte hitta ut. (vi såg på kartan när vi kom hem att det inte gick att gå helt vilse, det var vägar på alla håll om skogen, så till slut kommer man rätt, men det visste vi inte när vi tröstlöst försökte vandra oss ur mossen..)
Jag hade lämnat mina mackor i bilen och började bli väldigt hungrig. Försökte hålla mig gående på blåbär, men det fanns inte så mycket. Precis när pappa hittat skogsvägen fastnade jag med ena benet i ett hål i mossen, sjönk ned till knäet och höll på att inte komma loss. I ösregn. och utan svamp. Bästa utflykten ever. Mhm.
Men på vägen tilbaka till bilen hittade vi lite svamp som gick att äta. Och på vägen tillbaka stannade vi till på en välbekant kantarellväg där vi hittade iallafall en liten mängd.
Men genomblöta trots regnkläder var det inte läge att leta vidare nån annanstans, så vi åkte hem. vi hade så mkt svamp med i bagaget att det inte kändes helt misslyckat ändå.

Jag måste sova. Jag fortsätter imorgon.
Efter att jag kommit hem från mitt nya jobb. Håhå.
Men det måste ju vara bättre än hotellet iaf.