Jag ville, jag vore i... england

Joråsåatte. Jag läste vidare på National Theatres hemsida och hittade text om finanskrisenpjäsen. Dels låter det ritkigt intressant och sevärt. London, någon?
och dels var det mkt riktigt samma David Hare som skrivit järnvägspjäsen. The permanent way. Nu undrar jag bara om det var han som skrev den där pjäsen som var med i en av världsdramatik-böckerna. Tror det. Men minns inte.
Men nu, på national i alla fall:

Capitalism works when greed and fear are in the correct balance. This time they got out of balance. Too much greed, not enough fear.

Meeting with many of the key players from the financial world, David Hare, author of The Permanent Way and Stuff Happens, has created The Power of Yes: a compelling narrative, as enlightening as it is entertaining.

It’s like a ship which you’re being told is in apple-pie order, the decks are cleaned, the metal is burnished, the only thing nobody mentions: it’s being driven at full speed towards an iceberg.

Not so much a play as a jaw-dropping account of how, as the banks went bust, capitalism was replaced by a socialism that bailed out the rich alone


Kolla www.nationaltheatre.org.uk
Det är för övrigt kanske en av de coolare teatrarna jag sett. Stor som jagvetintevad. Och med en fantastisk bokhandel. Okej för Royal Courts söta bokhandelshylla, men Nationals bokhandel är som ett hav av all teaterlitteratur man nånsin kunnat önska sig. Håhå, jag längtar dit lite grann.

gotta write a classic?

Oh, jag gillar dagar när jag börjar med att läsa SVD:s nyhetsbrev, hamnar vidare på kultursidorna, länkas till nån okänd blogg/åsikts/nyhetssida som pratar om teaterns klassikerobsession och som länkar vidare till National Theatre som bra exempel på aktuell dramatik, med det att de låtit David Hare skriva en pjäs om finanskrisen. Dagsaktuellt. Jag känner mig lagom kulturpretto när jag myser över klassikerbloggar och teaterinstitutionssidor. Och jag sitter och funderar på om det inte var David Hare som skrev den där järnvägspjäsen jag såg med min dramatikklass när vi var i London. Det var kanske inte dagsaktuellt, för järnvägskrisen i England har väl pågått ett tag. Det är ju det jag säger, de är BRA på teater i England. Caryl Churchill's Drunk enough to say I love you? var kanske konstig, men nice att Royal Court vågar prata om beroendeställningen England-USA på ett gaaaanska vasst sätt. Och National fortsätter tydligen att belysa samtidsproblem i nyskrivna saker. Här i Sverige omtolkar vi klassiker till att utspela sig i någorlunda samtid, i bästa fall. Eller så gör vi nyskrivna pjäser om inget alls. Dramatiseringar av feelgoodböcker.
Nä, det är inte helt sant. Runt om i Sverige GÖRS teater om samtida händelser. Knutby, Lasermannnen. Fanns det flera? Måste leta.

listor

Att gå igenom gamla telefonspecifikationer är intressant. Jag måste slå upp nästan varje nummer, för jag har inte så bra sifferminne. Och inte så många nummer i minnet. Så massa bekanta namn dyker upp på eniro och hitta. Och jag får en fin logg över mitt liv och mina kontakter, månad för månad. Dag för dag om jag vill. Jag skrattar och minns. Så mycket bra. En del fail också, men vafan.

closing time.

Idag tar jag tag i ekonomiska saker som måste redas upp och lämnas in innan jag slutar jobba i Örebro. Teaterbiljetter som ska betalas av jobbet. Teleräkningar med jobbsamtal på privat mobil. Det är bara datorn kvar, jag vet inte hur vi ska lösa det. Det blev aldrig något ordentligt sagt om hur det skulle ersättas att jag använde min egen dator. Det är det sista, sen är vi ekonomiskt i balans, jag och jobbet.
Jag ska räkna övertidstimmar också, det kanske blir eftermiddagens projekt.

Alltså, jag är ju effektiv. Jag har fått gjort allt dagens jobb-jobb också, trots det här extrapysslet.
Fakturaunderlag för alla hittils spelade San Siro, några nya spelningar uppstyrda. Håhå. Jag är faktiskt bra på mitt jobb. Jävla skit att jag inte ska stanna kvar här.
Jag måste inte gå hem, men jag får inte stanna här. Ja, ungefär så:

So gather up your jackets, move it to the exits, I hope you have found a friend.
Closing time, every new beginning comes from some other beginning's end,

Då blir åter gott att vara

Fantastiskt gästspel som var här från Dalateatern. Ett ganska hastigt påkommet och ihopklippt program som ersatte det som egentligen skulle kommit hit. Men så mycket bättre.
Jag myste hela förmiddagen (nåja, en stund runt tio) av att de soundcheckade med Olle Adolphsons "sign. Karlsson, evig vår" och fick en sån bra känsla.
Sen hängde jag bak vid tekniken under föreställningen. Vi får egentligen inte smyga in på En Trappa Upp och soppteater, men jag maskerade det som att jag skulle lära mig teknik-saker av att sitta med Pontus.

Ett enkelt program. Visor, anekdoter till visorna, kring visorna eller kring det samhälle som visorna skildrade. Adolpson, Allan Edwall och Höjer själv. Och lite folkmusik och annat.
Teater? Kanske inte. Soppteater? Absolut.
Trevligt, politiskt och skarpt. Och samtidigt inte. Här propagerades det inte. Fast ändå. Och så snyggt. En lågmäld uppmaning att göra nåt, tillsammans se till att valet nästa år förändrar samhället. Det är dags nu.

Mm. Är det inte det jag hela tiden sagt att jag vill att teater ska vara? En uppmaning till handling. Något som man går ifrån med känslan av att man själv är antingen lite förändrad eller lite stärkt i sin motivation att förändra världen. Kanske helst båda.
Förändra världen med teater. Förändra folk med teater. Det är stort.
Förändra folk med soppteater. Det är kanske ännu större!

och vet att jag...

Nu börjar det kännas som teater. All oro och grejer försvinner när man hör Olle Adolpsonsånger från En Trappa Upp. Som att komma hem, till Ingvars Hörna på Trixter. Till en värld som makes sense. Typ.

late at night she keeps me safe and warm. I call her red.

Idag tar jag tag i saker. En effektiv plan har satts igång för att jag ska ha körkort innan jul. Jag har fixat allt som måste fixas med det, med papper och tillstånd som hunnit gå ut sen sist jag tänkte att jag skulle ta tag i det där. Inte skjutit upp nåt alls. Ikväll ska jag lägga upp en studieplan för den där körkortsboken. Kan man tentaplugga kan man teoriplugga, tänker jag och låtsas att det här vardagsrumsgolvet är Öppet Magasin 6B. Dags att visa hemtentaskrivartakterna igen.

Och så har jag varit marsvin. Herr muffin - teaterns barnpjäs - måste ha ett foto på Herr Muffin och hans numera döda fru. Jag kallades in som marsvin för en dag. Viktoria Muffin. Märkliga bilder, men skoj. Marsvin för en dag. Giovanni lovade att klippa och färga håret på mig som tack. Så nu har jag plast på huvudet i väntan på att en hemmablandad hennamixtur ska verka. Lite rädd är jag, men Gio är ju bäst så jag måste ju lita på när han säger att det blir bra. Vi ska klippa lite i det i morgon och se hur det blir. Håret. Färgen ska jag skölja ur ikväll. Livrädd, sa jag det?

i övrigt känner jag mig i ofas. Livet. Världen.
Och samtidigt mer i fas än jag gjort på länge. Konstigt och dubbelt, det där.

Det är högt och lågt och mycket på jobbet. Imorse myste jag över hur nice det är att jobba på teater när det börjar närma sig premiärdags i huset. San Siro i all ära, men den är långt bort och det är nu när det är premiär på scenen på Örebro Teater som huset börjar sjuda av liv och teaternerv.

Så kommer en mängd jobbigheter, dåliga nyheter, tråkiga order och sånt som får mig att tappa lusten. Det är synd.

Muntrar upp mig med youtube, hittar den engelska versionen av introt till Fragglarna:

Dance your cares away, Worry's for another day. Let the music play, Down at Fraggle Rock


Det hjälper inte riktigt.
Nu ska jag gå till Nya Teatern och hälsa på en radioproducent och en dinosaurieanimatör. Jag orkar inte stanna och se föreställningen, tror jag. Vill inte vara på teatern just nu. Vil hemskt gärna vilja det, men idag dog min arbetslust. Jag är egentligen ledig på måndagar, jobbar bara 75%. Jag skulle varit på kurs måndag-tisdag, men får inte åka längre. Får inte heller vara ledig på min lediga måndag. Jag tror inte ens de tänker på att jag egentrligen är ledig på måndagar.
Jag ska nog säga det imorgon.