hur allting bara händer

Med risk för att bli kallad tupp måste jag bara hålla mig vaken nån minut till.
Efter att jag lagt på fortsätter min telefon att spela det den spelade innan det/man ringde.
Strax sådär ett (beat) efter att man lagt på. Sådär så man hinner andas, tänka en tanke och liksom titta upp igen ur telefonsamtalsvärlden.
Nu, när jag pratat klart med S, hann jag titta mig omkring hemma, fundera en halv tanke på att jag mådde rätt bra... och sen spelade min telefon:

"...samma människa ungefär, fast med lite mera lust sen du var här"

och ja, även om det väl snarare är sen jag var där, dårå. Men ändå. Jag känner mig pepp på skolan, allt är lite enklare och jag har nog helt enkelt lite mera lust att alls... vara. Till och med i Stockholm.


För övrigt minns jag gymnasiet lite av den låten. Fast jag trodde han sa "lite mera lost sen du var här". Så var det då! (Jag är på så många sätt samma nu som då, och på så ännu många fler sätt inte alls samma. Det är fint, det här med livet och hur det är och blir och ändras.)

Den vita staden

Det är bara snö överallt, så just nu känns Belgrad verkligen som den vita staden.
Eller den lite brunslaskiga, eftersom de saltar gatorna för fullt just nu så allt är blött och svårt att gå i. Vi traskar runt i staden, allt är "ungefär tio minuters promenad" enligt våra glada guider. Sen går vi en halvtimma i ankeldjup snö med en konsistens som potatismjöl ungefär.

So far, so good. Snygg borg, massa snö, underliga amerikanska panic-room-installatörer, ingenting kostar nästan nånting och med mössa och tre par sockar fryser jag inte heller nästan alls.
Dagens äventyr innehöll gästspelsscen, danspromotionsbyrå samt bli inlåst på toaletten hemma hos kulturrådet i stan.

Jag gillar Belgrad.
Ryktet säger att makedonska flygplatsen är stängd, vi undrar lite om vi kommer dit på onsdag. och OM vi gör det, kommer vi hem igen sen?
Livet är ett äventyr!