alltså, strax

Nu, strax, drar jag till Gbg för nyår och jullov.
Och eftersom jag förut konstaterade att det här är ett bildgalleri numera är det här allt jag har att säga om det:

"that bird only sings when she's unhappy"

Jag lyckas inte ens skriva nåt längre. Om jag inte passar mig kommer den här bloggen snart bli ett galleri för bilder på en tecknad hund och hans fågelkompis.


















Dorothy Parker skrev inte heller nåt när hon var lycklig, enligt citatet dårå.
Jag är uppenbarligen en helt annan fågel numera. Jag har inget alls behov av bitter poesi. Jag bara läser oförstående om hur krångligt hon verkar ha det.
Jag vet inte riktigt om Woodstock skulle skrivit en blogg, men det är så det är numera. Jag är rätt nöjd med min nya fågelidentitet och hoppas på att jag kan fortsätta vara den. Gaah,

this is how we party

Tjugo minuter efter att vi röjt snabbt utanför entrén till skolan är jag hemma. Hemma! utan att ha behövt åka nattbuss och gå långt och ensamt i mörkret. Helt awesome. Världens bästa vakt skjutsade hem mig och Alexandra efter att de hjälpt oss att städa bort det värsta i korridoren. Så galet skönt att inte behöva jaga en tunnelbana hem, vänta länge och gå upp för berget.

Jag kan inte låta bli att oroa mig lite för städningen imorgon, för även om folk SÄGER att de ska dit och fixa vet man ju aldrig. Och om fastighets-Janne säger att städfirman vill kunna köra golven kl 08 lär det ju bli.. knas. Om inte städfirman är lite flexibel och kan flytta på soffor och sådär. Det ser helt okej ut tror jag. Allt är iaf undanplockat. Jag skulle säga att det är okej, men med Janne vet man aldrig. Det är bara att hoppas att det duger, för jag tänker inte åka dit och fixa nåt imorgon. Vi körde vårt röj-pass inatt, det får duga.

Det är så himla fint att gå på en kreativ skola med massa kreativa människor. På en eftermiddag hinner vi rigga en korridor och en studio till riktigt snygga festlokaler. Med blommor på väggarna, videoinstallationer på dansgolvet och ljud och ljus som känns genomtänkt och bra. Till och med barförrådet blev en hemlig jazzbar med blå, lite dimmig belysning över flygeln. Jag och Alexandra hängde där och målade skyltar och hon spelade piano och jag tänkte att jag har en sån himla tur som har så superbegåvade folk omkring mig. Det kan inte vara alla som får en pianokonsert sådär spontant till sin middag och sin fest-riggning.

Det blev skoj även om det är lite svårt ibland att vara nykter och ansvarig när folk far runt, ställer öl på ogenomtänkta ställen (som DJ:s dator), vägrar gå hem, stjäl öl efter stängning, höjer volymen så decibelmätaren står på "smärtgräns", gömmer burkar i blomarrangemangen utanför ytterdörren och så vidare. Det är lätt att känna sig tråkig när man försöker städa medan alla andra försöker övertala en om att slå på musiken igen och låta folk stanna kvar.

Men det var ändå schysst. Lagom mycket folk, lagom sådär innan-jul-trött stämning. Rätt många som fattades och som vanligt en miljon okända människor.

Imorgon lunch åker jag hem. För jul. Känns helt knas, det var ju nyss vi kom hem från Slovenien och då var det slutet av september. Eller mitten? Terminerna bara rasar iväg. Det känns både som att vi precis börjat skolan och som att vi gått här i tusen år. Jag tycker väldigt mycket om min skola och människorna som går på den. Vi har hiiiiiimla roligt. <3

och du som trodde att näst sista dagen skulle bli lugn och fridfull

En av mina absoluta favoritgrejer är när man panikskriver färdigt skoluppgifter på nätterna, läser krångliga forskningstexter och drar slutsatser lite för snabbt för att ens förstå vad man gör men ändå lyckas rätt bra med resultatet, lämnar in, överlever granskning och diskussion, bär ned ett helt kontor för att skapa en julkalenderlucka i källaren, bär upp allt igen, går på fin slutproduktion på skolan som egentligen förtjänar mer uppmärksamhet än bara en sån här hastig omnämning, har kårstyrelsemöte, åker och handlar mat i andra änden av stan för att det är bättre mat där och bussen utanför går ända hem, sitter en natt till med terminsutvärdering och -reflektion och sen, nästan helt slut, kommer till skolan och får höra "ni hade ju jättefina idéer och projekt igår. Nu vill vi att ni presenterar en ny idé. Vi är tillbaka om en halvtimma."
DET är vad jag önskar mig i slutet av en lång och intensiv termin.

Efter tio minuters mycket samstämmigt gnällande (Ja. Min klass höll med varandra. På riktigt. Vi kom så himla bra överens) kom vi ändå på varsin riktigt bra idé. Så går det när man är sådär sjukt bra som vi är. Då kan man trolla fram kvalificerade och underbyggda idéer även fast man tömde huvudet totalt där igår i den sista skrivuppgiften. Vi hade en riktigt, riktigt bra diskussion om allas nya projekt och det kändes som en perfekt avslutning på en annars ganska ojämn termin, stämningsmässigt. Jag tror vi slutar den här hösten i en känsla av att vi gillar varann.

Så himla pepp, fast totalt utan nån kraft alls. Jag kommer sova i två dygn när jag kommer hem, tror jag. Det ska bli galet skönt med jullov. Våren ser ju inte ut att bli så särskilt stillsam, direkt.

Men jag har en förhoppning om att det kan bli en riktigt bra vår. Det ryktas nåt om det iaf. Jag hoppas det är så.

även den här gången

<3

have you filed an appeal with the IOC?

Häromdagen, när vi drack whiskey och kollade på How I met your mother - det är tydligen det jag gör när jag är ledig nu för tiden - sa Ebba att jag är Marshall.
Whaat?
Inte alls vad jag väntat mig. Kanske för att han är den enda av dem som inte är snygg? Det bär ju emot att vara honom då. (om vi nu är ärliga och lite ytliga.)
Men så tänker jag att hon har rätt. I senaste avsnittet är Marshall så uppenbart jag, med mitt superentusiastiska problem-solving-mode och tusen följdfrågor och lösningsförslag på folks problem. Av alla sorter.
Jag vet inte om det är en producentskada eller om det bara är jag. Jag och Marshall då.
Eller, vadå? Vi är påhittiga och gillar att hjälpa folk. Det är väl en bra grej?
"have you considered going back to school and competing at the collegiate level?"
Lösningsorienterad har jag hört är bra att skriva i sitt CV.
Efter att ha funderat en vecka eller så är jag rätt nöjd med att vara Marshall. Känns skönt att veta vem jag är.

den där dagen i december

Det är inte som att jag tänker på det ens särskilt ofta längre. Men ibland, sådär som det är. Som i förrgår när man skulle tända ljus för någon. Då kom jag att tänka på idag för tre år sen. Visst var det idag?
Det känns så obegripligt länge sen och precis som igår.

Jag tänker på dig när jag gör saker jag vet att du skulle gillat att jag gjorde. Jag tänker på dig när jag inte vet vad som är rätt och fel i vissa situationer. Jag tänker på dig när jag tänker på hur viktigt det är att ta vara på saker. Tid, människor, möjligheter.

Tack.

Hemma och borta

Jag gick av flygbussen på korsvägen. Det snöade i Göteborg! Fatta grejen, snö! Riktig snö som låg kvar på marken nästan en kvart innan den blev slask.
I mina genomblöta tygskor gick jag hem till den enda människa jag känner som är vaken mitt i natten och inte alls tycker att det är det minsta svårt att jag kommer och bor där halv ett en måndagsnatt. Det är bra att ha vänner med olika syn på vad som är vaken tid.

Vi drack flygplatswhisky - det här med tyska priser i kombination med 2 for 1-sales är dumt för min plånbok - och väntade på att de skulle lägga upp nya avsnittet av How I met..
Det är lite perfekt, det här med att komma hem.
Vi hämtade mat, kl 03, och kom hem lagom till att nedladdningen var klar.
Kyckling, Glenfiddich och att kolla på HIMYM med nån som är så himla bra och bara skrattar hela tiden gör att avsnittet är ännu mer epic än det annars hade varit. Och det var ändå i sig ett väldigt bra avsnitt.

Jag är lite rädd att de här perfekta kort-vistelserna i Gbg gör att jag får en lite för förskönad bild av hur det är här. Nu är jag här i en vecka. Det är längre än på jättelänge och jag hoppas få en vardagskänsla och inte bara springa runt mellan helt fantastiska äventyr med mina superfina vänner. Naturligtvis kommer det vara en massa äventyr nu med, men jag tänker att jag måste testa att vara lite ensam i Göteborg och se om det funkar det också.
Nu har jag ju lite vittring på att få komma tillbaka hit och då är jag ju så klart livrädd för att det inte ska vara så bra som jag har tänkt det. För om jag inte känner mig hemma här längre, vad gör jag då?
Jag vill inte ha varit borta från Gbg så länge att det slutat vara hemma. DET är min mardröm just nu.
Det hänger inte på EN person och det hänger inte på något särskilt som måste hända. Det är bara den där San Siro-känslan av att få precis det man vill ha och så är det inte sådär fantastiskt som man tänkt sig. Jag vill inte att Göteborg ska vara mitt San Siro. Jag vill få kmma hem och känna att jag hamnat rätt.
Lite som igår. Lite som att jag behöver att livet är sena nätter med bra mat, bra vänner och bra saker. Och inte bara som enstaka nedslag som tillfällig gäst. Snälla, säg att det kan vara så?

Sov, sa han.

... men går jag och sover? Nej. Jag börjar läsa blogg istället.
Smart.
Vi redovisar marknadskommunikation imorgon. Slutet på en lååång kurs, utspridd över två terminer. Det känns helt galet att de åtta andra som går kursen med oss kommer sluta imorgon. Det känns som att de är en del av vår klass. Jag kommer att sakna dem.

Vi drar till Berlin nästan direkt när vi är klara imorgon. Men jag är mer pepp på Göteborg veckan därpå. Det känns som världens lyx. Att få vara nästan en hel vecka hemma. Lovely!