"är det allt undrar ni. Jag med" skriver en vän. Och det ringer en klocka av igenkänning i mig.
Fram till alldeles nyss har jag också jagat, betraktat allt jag gjort i perspektivet "är det här allt? Är det här ett liv? räcker det här?".
Men bara plötsligt, för några dagar sen, infann sig ett lugn. Det är säkert högst tillfälligt, men det är sjukt skönt just nu. En tillförsikt. Ett lugn. En sorts harmoni.
Jag har kunnat sitta på mitt rum utan att känna mig instängd. Kolla på film en hel förmiddag utan att få panik för att livet pågår nån annanstans. Vara tillfreds med precis just nu.
Inte för att nåt alls är annorlunda. Jag blev bara trött på att jaga ikapp nåt jag inte visste vad det var. Och så slutade jag. Inte medvetet. Det bara blev så.
Jag ser saker vid horisonten. Göteborg eller nya jobb. Eller båda. Enda gången det känns panikartat är när jag tänker att det kanske inte blir nåt av jobbplanerna varken här eller i Göteborg.
Jag fick med mig första Gilmoreboxen till Örebro. Kanske är det det som gör att jag utan problem kan kolla på dvd en hel dag. Ensam är inte lika ensam med Gilmoreflickorna.
Och sommaren känns så långt borta att jag inte ens var ledsen över att inte kunna åka till Karlstad. Klart att det var tråkigt att inte träffa folk, men jag har kommit in i vinterstadiet av festivalsaknaden. Någonstans i oktober så skiftar det från att paniksakna alla till att tänka på dem som en del av ett annat liv. Det håller i sig till mars ungefär, då börjar man längta festivalfolk och sommar igen.
Vad har jag gjort då?
Kollat film. Lekt i parken. Matat ankor. Funderat mycket. Ätit soppa. Sökt ett jobb. Återsett. Funderat.
Var det allt, undrar ni.
Det duger för nu, tänker jag.
Annars saknar jag Christian idag. Han fyller år och vi pratade i telefon när jag gick til parken. Dagens nya deal är att höras en gång i månaden och ses en gång i halvåret. Vi får väl se om det går. Det är värt ett försök. Vissa var för viktiga för att man ska vilja tappa bort dem.
På tal om det så var vi inne på ombyggda scenen i Wadköping idag. Det var konstigt nog inte kvällen från 2003 jag mindes först. Jag mindes en helt annan kväll, några år tidigare. Och mindes nån som var alldeles för viktig för att tappas bort, men som jag inte har en aning om hur jag nånsin skulle kunna hitta igen.
När jag åkte buss till Stockholm konstaterade jag det och samtidigt att det liksom inte gör nåt. Det där med sakna är relativt. Jag saknar en link to my past, en pusselbit som VAR viktig. Men för NU och för sen och för i princip allt så saknar jag ingenting. Det kanske är det som känns tråkigt bara? Att vissa saker slutar vara viktigt. Vissa människor. Det är lite sorgligt att man slutar sakna, slutar spela roll.
Nu ska jag sluta tänka innan det blir mörkt.
Fina ljusslingor i fönstret där jag sitter.
Om inget oförutsett händer är det här en riktigt levbar upplaga av November.
