Julen 2008

Det har varit en ganska bra jul. Jag hann inte komma i så värst mycket julstämning, för det var mest jobb och flytta och fixa saker hela december. Visst, det var julgröt och tomtar och julfika på jobbet nästan jämt, men jag hann inte med allt sånt där som baka pepparkakor, lussekatter, koka knäck...
Det känns som att jag säger det varje år, men nästa år ska jag minsann ha ett hem som jag kan sätta upp julsaker i och ett kök där man kan samla massa vänner och göra pysselsaker.
Jag hittade svarta julkulor som ser ut som bomber när jag var på ikea, de hänger i mina blommor i majorna. Får väl ta ned dem nu innan J ska flytta in.
Känns fortfarande skitskumt att ha världens finaste lägenhet men inte få bo där. Förrän kanske i maj.
Jag vet inte hur länge jag r kvar i örebro, och inte alls hur sommaren ser ut, eller hösten. Så jag får helt enkelt se hur det blir. Jag hatar att vänta på saker och inte veta! men det verkar vara allt jag gör numera.

Julen har varit ganska lagom mycket med att träffa folk också.
Lisebergsmarknad med föräldrar som kom och hämtade ett lass saker ur lägenheten.
En nice kväll hos Erik&Anna med delar av teaterfolket (Josef, my, sara) med diskussioner om en mer politisk inriktning på teatern, samt historier från eu-mötet i göteborg. De som bodde i stan då har alla så många häpnadsväckande upplevelser att jag riktigt önskar att jag också varit i stan då. För att ha varit med på kanske 2000talets största politiska grej. Det är som att ha missat woodstock. Det är liksom inte okej.
Midvintersolståndet firas hemma hos Andreas, av tradition. Så även i år, lite enklare, med fika istället för middag. Jag kom direkt från gbg, så jag missade själva ätandet men kom lagom till skumtomtarna. Så fältbiologer de är är det ingen av dem som självmant kommer på att man kan grilla skumtomtar över ljusen, så varje år blir de lika förvånade över att jag gör det. Sen minns de att jag gör det varje år, och att de ju borde kommit ihåg det. Smält skumtomte är starten på örebro-delen av julen.
Vi spelade spel. Andreas har ju tagit med sig de bästa spelen till Uppsala, men vi hittade jakten på den försvunna diamanten i källaren. Jag lyckades vinna, mest för att Andreas fick ett infall och flög upp och tog den brickan jag var på väg mot, för att retas. Det backfireade lite - brickan var en tjuv och han satt plötsligt fast i ingenstans medan jag kunde flyga ned och ta vid där han hade varit nyss och dit jag annars hade försökt komma ikapp honom för at få de sista brickorna. Jag landade rakt på diamanten som varit precis framför näsan på A om han inte fått sitt infall.
Mooahaha. Där får man för att man försöker retas. :)

Jag ska hem och äta lunch med min mor innan jag åker till gbg. Mer om julen sen, om inget annat tar över fokus.

Ska vi aldrig mera vandra?

Ibland måste man låna andras ord för att ens egna inte räcker.
Men ibland skriver de där andra på helt andra språk, så då måste man ändå liksom översätta.
Det här är del 2 i serien Arvikaanpassad översättning av brittisk poesi.
så väldigt something, something in the month of may av mig, jag vet! :)


Ska vi aldrig mera vandra
mitt i natten, du och jag?
Campingvägen dras av andra,
mindre rödhåriga tag?

En gång slutar festivalen
allt är packat, de har fått
tyst på radiokanalen
inga flera rop "what-what"

Det är vinter hos oss andra
Arvika blir konstigt nu
Vi ska aldrig mera vandra
mitt i natten, jag och du.

...

So we'll go no more a roving
So late into the night,
Though the heart be still as loving,
And the moon be still as bright.

For the sword outwears its sheath,
And the soul wears out the breast,
And the heart must pause to breathe,
And Love itself have rest.

Though the night was made for loving,
And the day returns too soon,
Yet we'll go no more a roving
By the light of the moon.

(Lord Byron)

And someone way down here loses someone dear

Jag försöker jobba på, men det går i vågor.
Någon skriver "jag bär safety-tröjan idag för dig", nån skriver på hennes facebookvägg.
Då går det inte längre. Jag bara gråter.

Jag får en kram och det blir bättre. Jag sysselsätter huvudet och det känns okej. Eller rättare sagt, det känns som vanligt, jag tänker inte på det. Det är som att det inte hänt.

Tills jag kommer på att det HAR hänt.
och sen börjar det om.