Nu har jag en sån där dag av undran om vad som är meningen igen. Dorothy Parker sätter sig i huvudet på mig. En massa pysslande. Men vad gör jag egentligen? Vad gör jag för att det är meningsfullt och vad gör jag för att fördriva tid? Vad väntar jag på? Vad är det riktiga livet? Vad är meningslöst och vad leder nån vart? Jag pysslar saker som kanske går att använda i mitt kök. Funderar på hur man målar bra stjärnor. Funderar på om det är meningsfullt att måla bra stjärnor eller om jag gör det för att jag inte har nåt annat att göra?
Jag såg en trädgård i ett barnprogram, påmindes om borggårdarna i Zelda - twilight princess. Kom på att det var länge sen jag spelade. Zelda ÄR inte ett ensamspel. Jag tänker bäst när jag är två. TV-spel över lag är bättre på två. Jag har svårt att hålla koncentrationen och engagemanget på egen hand. Även om det är ett one player game är det roligare att dela. Som Zelda. Som nästan alla spel.
Jag försöker att inte fundera på Göteborg och livet efter jul, men jag kan inte låta bli. Måste göra lite planer. Måste göra allt jag kan för att stanna på Länsteatern. Jag och Pontus satt och spånade planer över lunch för några dagar sen. Vi är olika, men jobbar ganska bra ihop. Vi skulle kunna vara världens bästa marknadsavdelning om vi fick göra som vi ville. Leken "när jag blir teaterchef" är en vanlig lek hos oss. (jfr leken "när jag blir diktator") och vi har rätt bra lösningar och ideer. inte samma, nödvändigtvis, men alltid bra! Om inte Pontus är på teatern, då vet jag inte om jag vill stanna. Man behöver nån att jobba med, bolla saker mot. Jag har börjat reka lite annat. Eller nej, det är inte sant. Men jag har börjat tänka vad jag vill, ställen jag borde kolla upp. Saker jag skulle vilja göra. Eller bara allmänna förberedelser för vintern och våren. OM jag inte blir kvar på länsteatern. Då måste det finnas en backupplan. Jobba i London känns inte helt aktuellt längre. Lite som Windien för andra. Plötsligt inte världens bästa idé längre. Så, en ny backupplan då. What to do?

Och Göteborg. Igår fick jag en sån otrolig hemlängtan. Jag har inte varit i gbg sen Jonathan och JEnny var där. Jag har inte riktigt velat åka sen i somras. Veckan i gbg innan helsingborg var helt fantastisk, men när fokus flyttades till San Siro och den kommande premiären har göteborg känts så ointressant och avlägset. Men nu satte GBG-abstinensen in och jag vill helst bara packa väskan och åka nu. Vara hemma, mysa, kolla lägenheten, pyssla. Jag har ju en ny idé om köket, nu när hallen börjar se ut som jag vill ha den. Eller nej, hallen är inte ens halvklar, men alla idéerna är klara iaf. Dags att fundera ut nya idéer medan man verkställer de gamla. En bil för ikea-tur och en borrmaskin är vad jag behöver. Och en overheadapparat för att kunna rita av det som ska målas på väggen. Sen är det väl klart..

go now, go!

eftersom jag inte orkar skriva allt som hänt, med premiärveckor och allmänt win (det händer så mycket hos alla nu) tänkte jag att jag ägnar idag åt att fundera på My So-Called Life.
Full av världens bästa quotes. Vissa saker förändras aldrig, oavsett hur mycket äldre man blir. High school är som ett koncentrat av livet. Essensen.
My So-called är annorlunda. Jag såg delar av den när jag gick på högstadiet, men hann aldrig riktigt följa den. Stallet kom i vägen. Jag var ju aldrig hemma. Jag tror att jag hade varit annorlunda om jag sett den, hela. Första serien som inte handlade om de vanliga och de populära. Jag fattade aldrig Beverly hills eller Melrose. De var ju precis som de i skolan. Men My so-called var om de som var annorlunda. Angela bröt med Sharon och blev annorlunda. Det fanns ingen Rayanne Graff i min skola, men damn om jag vågat vara annorlunda på riktigt i högstadiet.

Well, nu är highschool väl mer gymnasiet, men jag hade behövt My so-called när jag var fjorton. För att förklara för mig, det som andra serier inte förklarade. Som de fortfarande inte förklarar, även om det hänt hur mkt som helst sen tidiga 90-talets ungdomsserier. Jag sparar den. Ifall ag får barn vill jag att de ser den. Förstår och vågar tidigare än vad jag gjorde. Annorlundavarandet. Att det kanske är det viktigaste av allt. Sen är den grym på annat också. som världens bästa quotes som:

Rayanne: I think part of him is partly interested in you. Definitely. I mean, he's got other things on his mind.
Angela: But that's the part that's so unfair. I have nothing else on my mind. How come I have to be the one sitting around analyzing him in like microscopic detail, and he gets to be the one with other things on his mind?

Rayanne: You wanna have sex with him.
Angela: Who?
Rayanne: Who. Jordan. Catalano. Come on, I'm not gonna tell anyone, just admit it.
Angela: I just like how he's always leaning. Against stuff. He leans great. Well, either sex or a conversation. Ideally both.

åka, åka inte...

Jag har fortfarande inte bestämt mig angående göteborg imorgon. Jag ska jobba till tre, sen får vi se. Sju-tåget är inte en omöjlighet, då får jag gå direkt till Linnea från stationen. Men det funkar. Sen hem och sova och tillbaka med tåget igen. Konstigt att halvdygnslanda i sin egen stad och lägenhet. Men äh. Jag längtar inte så mycket till Göteborg. Jag ser fram emot trixterpremiären, men ännu mer mot min egen premiär här i stan. Och jobbet. Damn, vad jag skulle välja (och väljer) jobbet före så mycket annat. Det kan inte vara bra i längden...
Men det är många fina, saknade folk som kommer till Göteborg. Från alla möjliga ställen. Hur KAN jag stanna hemma? (hemma?!?)
Imorgon, imorgon. We'll see.

Jobb, jobb och jobb

Veckan innan premiärveckan. Föreställningen ser lovande bra ut, folk är inte panikslagna utan lagom oroliga. Mycket är inte klart, men mer ÄR klart. Det kommer bli bra.
Nu: bort till Nya Teatern för prodmöte och ta hand om nån journalist som inte kunde vara med på pressvisningen. Ikväll kanske gå på öppet Cyrano-rep. Eller sova tidigt. Idag vaknade jag och mådde skräp. Det sovs för lite och oroas för mycket. Och äts för lite. Jag måste skärpa mig!

tids nog får man cykla

Jag tänker att man vid halv fyra kanske borde sova. Sova vore klart bättre än cykla. tids nog får man cykla, sägs det ju.

Jag tänker på Anna och hoppas så att hon ska börja må bra snart. Sen tänker jag på mig själv och att jag faktiskt mår riktigt bra. En helg som var precis som den var tänkt att vara. En sovfredag, en Lisalördag och en leksöndag. I morgon en ganska soft dag på jobbet. Sen en hektisk vecka innan premiärveckan. Så mycket som borde göras! Damn.
Jobbångesten kommer smygandes och vi får väl se om det går att smita till Gbg på lördag. Det ÄR ju planen, men inför premiärveckor har det hänt konstigare saker än att planer ändras.

Nåja. Tids nog får man cykla.
Man sover för lite. Man skriver för mycket.

Lisalördag #2, lövfällningstiden

I villaområdet strax utanför Karlstad är det bara jag och katten vakna. Sist ägnade jag morgonen åt att lära mig lösa rubiks kub. Nu vet jag inte riktigt, men antingen vaknar de snart eller så dyker det upp något att göra.
Det är ganska kasst väder, så kolla på djur i mariebergsskogen känns lite uteslutet. Det regnar inte än,men YR, denna flexibla och ombytliga vädertjänst säger att det ska regna vid 14-tiden. Igår sa den att det skulle regna mellan 06 och 08, men den har kanske ändrat sig. Eller så regnade det då också, men hann inte klart och tar ett eftermiddagspass också. Damnit.

hela vägen nyponbuskar.

Och fredagar bara är bättre och bättre. Fina Linnea vill berätta saker. Finaste, finaste Linnea.
Det är så synd att inte hon också kan följa med till Lisa. Men vi ses ju den 12:e!
Kanske går jag och leker lite och hälsar på några som rest långt istället för att leta rätt på Xenia för att gå ut och dricka öl. Sova mycket, sen till Lisa i Karlstad och världens bästa lördag. Mjooo. Vilken helg, redan innan den knappt börjat är jag så galet nöjd med den!

Och den här hösten. Vad jag gillar den! Regn och ljus och mys och fika och höstlöv.

bästa fredagarna!

Jag gillar fredagar. Jag vann en bordshockeymatch mot Pontus, fast Linus klagade på bådas vårat spel. Jag kanske börjar bli okej, men jag är dålig på att planera och se spelet. Jag kan skjuta och försvara, men inte göra genomtänkta saker. Men det går bra. 0-5 mot Linus, förra säsongen var det 0-13. Han vinner allt, mot alla. Vann mot Fritz, fast han var ju sjuk så det kanske inte räknas så mkt. Och vann mot Pontus nu. Ronny vägrade spela mot mig för det gick för bra för mig nu.

Annars: timewise-förmiddag. En rätt oengagerande genomgång av ett svårt, men nyttigt program. Bra att kunna, oavsett var jag ska jobba. Men jag får nog lära mig det själv, för den där kursen sa min ingenting alls.

Några samtal från och till arrangörer. Sen, när jag uppdaterat mina listor och letat rätt på lite nummer till Nya teatern funderade jag på vad jag egentligen skulle göra resten av dagen. Till slut gick jag in och kollade på clownrep. Och postade sen föreställningskontrakt. Spelade akustisk Alanis för mig själv när jag var ensam kvar i teaterhuset igen och cyklade hem och kände mig rätt bra.

Här hemma har jag städat mitt vindsrum, lyssnar på Lasse och funderar över att jag inte har särskilt många par hela byxor. Ett par. Var är de andra, de likadana fast ljusare?
Mat, sen kanske Xenia.
Imorgon: Lisa
Och nu ringer Linnea!

Ankor, jobb och tillförsikt.

Det där med att ankorna skulle vara ett tecken på hur tidigt man är uppe måste omvärderas. Jag cyklade över slussen till stallet imorse, och där längs Svartån sov det en massa ankor. Vissa var vakna, men en del sov så djupt att man fick gira mellan dem på cykelbanan.
Innan ens ankorna vaknat, va!
09:00. Sjusovarfåglar!

Annars, en jobbdag då jag nästan blev arg. Den är inte slut än,dagen. Vi får se vad som händer på genomdraget. Jag ska iväg och hämta mat och sen hem och hämta en jacka, för genom ett trollslag har det blivit kaaaallllt nu. För kallt för att cykla jacklös. För kallt för att ha fönstret öppet på kontoret. Varför har de fönstret öppet? Kallt!

Men annars är det nice. Allt känns rätt schysst ändå. Winnerbäck i huvudet, som sig bör.
Nu i september börjar en annan typ av vår.
Och på lördag ska jag åka till Lisa.

Jobbet, skoltankarna, vinden.

Jag bara jobbar och jobbar. Och är vaken på nätterna och lyssnar på radiodokumentär eller kollar på film. Och jobbar.

Jag trodde att jag skulle skolka från marknadsmöte imorse, jag var lite sur för att ingen sagt åt mig förrän biljettkassan-Anna nämnde det precis när hon skulle gå hem. Men när jag försökte hinta till Pontus att jag inte fått nån info om vad det var för möte sa han bara att "det är nog bra om du är här" och då kunde jag inte låta bli att gå (eller småspringa) till jobbet. Det där med arbetsmoral är jobbigt.

Men nyttigt, för sen dess har allt bara fortsatt, med saker som dykt upp, saker som jag inte planerat men som behövt lösas. Morgonens att-göra-lista betades av på en kvart vid tiotiden, efter att det stått helt stilla en stund när INGEN svarade i telefon. Plötsligt fick jag tag på alla jag sökte plus några till och plötsligt hade jag fått så sjukt mycket gjort. Bokat föreställningar, flyttat föreställningar, fixat premiärfix, fixat ÖSK-saker...
Cyklat med Nora teaterförenings San Siro-affischer till Martin Mutter där bästa Åsa tar dem med sig när hon åker hem. Hej porto-sparande!
Kollat in på Stallet och fått veta att digibeta-maskinen vi lånade från TV både blev hämtad, funkade och blev lämnad igen. Score.
Pratat med folk i huset, kollat läget, hur folk mår. Inte en oviktig uppgift i sammanhanget.
Ibland känner jag mig splittrad och som att jag gör fel saker, jag undrar hur andra jobbar?
Det går ganska bra, men är det för att jag gör rätt eller för att teatermaskinen liksom sköter sig själv oavsett vad man gör? Det är DET jag ska ha DI till, om jag kommer in. Att få liksom en grund att stå på, en fördjupning och en chans att liksom testa att allt det man tror funkar faktiskt funkar. (fast det är väl i praktiken som man märker om det funkar, inte i skolan?)
Men det vore skönt med, som de ju också säger, de som går där nu, en chans att få prova, testa och ifrågasätta. Teoretisera och analysera VAD man gör och HUR utan verklighetens tidspress. I en produktion hinner man aldrig reflektera, utan man måste köra på det bästa man kan, och inte fundera på om det SKULLE gå att göra på annat sätt. Man har inte tid att inte veta säkert.

Nu ska jag hem och se hur det går för Marcus med hans städning. Han fick ju sitt rum idag, men det italienska fotbollslaget som haft det som nån form av dusch- och köksinrättning eller vandrarhem hade inte städat alls, så det är vad han pysslar med nu. Vi kanske ska ta oss an köket och badrummet nu när det inte är ockuperat av de som bodde där förut. De verkligen nästan bodde i köket och badrummet. De var typ åtta personer och det var utan överdrift alltid nån som duschade och alltid nån som lagade mat. Det var ju bara augusti, men augusti utan kök och badrum är en låååååång månad. Bättre att bo med Marcus. Han är bara en. och dessutom trevlig. Ett uppköp, helt klart.