Jobbet, skoltankarna, vinden.

Jag bara jobbar och jobbar. Och är vaken på nätterna och lyssnar på radiodokumentär eller kollar på film. Och jobbar.

Jag trodde att jag skulle skolka från marknadsmöte imorse, jag var lite sur för att ingen sagt åt mig förrän biljettkassan-Anna nämnde det precis när hon skulle gå hem. Men när jag försökte hinta till Pontus att jag inte fått nån info om vad det var för möte sa han bara att "det är nog bra om du är här" och då kunde jag inte låta bli att gå (eller småspringa) till jobbet. Det där med arbetsmoral är jobbigt.

Men nyttigt, för sen dess har allt bara fortsatt, med saker som dykt upp, saker som jag inte planerat men som behövt lösas. Morgonens att-göra-lista betades av på en kvart vid tiotiden, efter att det stått helt stilla en stund när INGEN svarade i telefon. Plötsligt fick jag tag på alla jag sökte plus några till och plötsligt hade jag fått så sjukt mycket gjort. Bokat föreställningar, flyttat föreställningar, fixat premiärfix, fixat ÖSK-saker...
Cyklat med Nora teaterförenings San Siro-affischer till Martin Mutter där bästa Åsa tar dem med sig när hon åker hem. Hej porto-sparande!
Kollat in på Stallet och fått veta att digibeta-maskinen vi lånade från TV både blev hämtad, funkade och blev lämnad igen. Score.
Pratat med folk i huset, kollat läget, hur folk mår. Inte en oviktig uppgift i sammanhanget.
Ibland känner jag mig splittrad och som att jag gör fel saker, jag undrar hur andra jobbar?
Det går ganska bra, men är det för att jag gör rätt eller för att teatermaskinen liksom sköter sig själv oavsett vad man gör? Det är DET jag ska ha DI till, om jag kommer in. Att få liksom en grund att stå på, en fördjupning och en chans att liksom testa att allt det man tror funkar faktiskt funkar. (fast det är väl i praktiken som man märker om det funkar, inte i skolan?)
Men det vore skönt med, som de ju också säger, de som går där nu, en chans att få prova, testa och ifrågasätta. Teoretisera och analysera VAD man gör och HUR utan verklighetens tidspress. I en produktion hinner man aldrig reflektera, utan man måste köra på det bästa man kan, och inte fundera på om det SKULLE gå att göra på annat sätt. Man har inte tid att inte veta säkert.

Nu ska jag hem och se hur det går för Marcus med hans städning. Han fick ju sitt rum idag, men det italienska fotbollslaget som haft det som nån form av dusch- och köksinrättning eller vandrarhem hade inte städat alls, så det är vad han pysslar med nu. Vi kanske ska ta oss an köket och badrummet nu när det inte är ockuperat av de som bodde där förut. De verkligen nästan bodde i köket och badrummet. De var typ åtta personer och det var utan överdrift alltid nån som duschade och alltid nån som lagade mat. Det var ju bara augusti, men augusti utan kök och badrum är en låååååång månad. Bättre att bo med Marcus. Han är bara en. och dessutom trevlig. Ett uppköp, helt klart.