morgon-Hanne rasar mot otydligheten i nyhetsmedia

Alltså, rubriksättare. Har de slutat vara en yrkesgrupp? Är de ersatta av en slumpgenerator?
SvD skickar mig vänligt nog ett nyhetsbrev varje morgon för att hålla mig uppdaterad på världen. Mestadels är det ett ganska kasst nyhetsbrev som kommer sent och innehåller ett obegripligt prioriterat urval av icke-händelser. Ibland innehåller det en länk till senaste Berglin-serien, och av den anledningen har jag inte avanmält mig än.
Men idag undrar jag mer än nånsin. "Mannen kan vara nära att ge sig" säger både ämnesraden och huvudnyheten. Okej att jag kanske inte helt följer med i ALLT, men vemdå "mannen"? Finns det bara en man i nyhetsflödet just nu? Jag läste igår om det som händer i frankrike, men ÄR det så självklart att det är den enda "mannen" som skulle kunna avses? Varför förväntas jag fatta det? Är all kreativitet borta? Kan de inte ens bemöda sig med att döpa honom till nåt? I en tid då varenda tomte får ett tillnamn? I en värld full av "bonde-fredrik", "boxer-robert" och gud vet vad? Så dyker det upp nån som GÖR nåt, men som bara blir "mannen" ändå? Alltså, gör nåt är väl kanske lite missvisande, det är ju inte som att han uppfinner penicillin, men "massaker-mannen" är väl också en titel man kan få? Vad är fel på hederliga pronomen som "27-åringen" och sådär?
Och vad hände med inställningen att en rubrik ska förklara innehållet så man inte behöver läsa mer?
Och inte heller råka läsa saker man inte bryr sig om.
(Hej, samhällsengagemang. Efter lunch ska jag också börja bry mig om världen, men 09:30 på min sovmorgon vill jag inte alls befatta mig med en minut-för-minut-rapport från nåt post-massaker-gisslandrama i frankrike. Men jag är ju nyfiken, så om ingen rubriksätter artikeln åt mig kommer jag ju börja läsa ändå. fast jag inte vill!)
Alltså sätter jag nu en tydlig rubrik på det här blogginlägget, så ni som ogillar rasande, nyhetsmedia, otydlighet eller mitt morgonhumör enkelt kan navigera förbi detta. Ingen orsak!

hejdå TV:n

jag försökte kolla på TV. Jag började med att kolla på nyheterna, för det kändes som att det var bra för mig. Just den delen känns fortfarande som en bra idé. Men sen orkade jag inte gå bort till TVn och stänga av den. Så jag fortsatte att kolla på uppdrag granskning. Vilket först också kändes som nyttig samhällsinformation. Men sen började det handla om att folk tycker att det är orättvist över att det finns nån som är programansvarig eller chef för melodifestivalen. Sjukt länge! Hur mycket kan det finnas att säga om det? Hur jävla upprörda kan folk vara över att nån har till jobb att bestämma över ett tv-program. Det är ingen som är upprörd över vem som väljer ut saker till andra tv-program. Som att DET skulle vara demokratins grundsten.
Vad har jag ens min tv till?
Sen försökte den börja visa mig ett program om grannar som bildade en kör och en tant satt på ett tåg och ondgjorde sig över nån som inte övade.
Alltså, alla de här månaderna då jag inte kollat på tv och då och då tittat bort mot den i hörnet och tänkt att jag kanske borde köpa en ny eftersom den är lite gammal och skruttig. Så fel jag hade. Och så rätt jag gjorde som aldrig orkade kolla på den.
Nu funderar jag på att bara köpa en skitstor skärm istället och koppla wii:et till. Kolla på nyheterna på Svt play och köpa de tv-serier som känns viktiga på dvd istället.
Känns inte att kolla på tv när programmen faktiskt sänds väldigt 2000-tal, ändå? :P

hur allting bara händer

Med risk för att bli kallad tupp måste jag bara hålla mig vaken nån minut till.
Efter att jag lagt på fortsätter min telefon att spela det den spelade innan det/man ringde.
Strax sådär ett (beat) efter att man lagt på. Sådär så man hinner andas, tänka en tanke och liksom titta upp igen ur telefonsamtalsvärlden.
Nu, när jag pratat klart med S, hann jag titta mig omkring hemma, fundera en halv tanke på att jag mådde rätt bra... och sen spelade min telefon:

"...samma människa ungefär, fast med lite mera lust sen du var här"

och ja, även om det väl snarare är sen jag var där, dårå. Men ändå. Jag känner mig pepp på skolan, allt är lite enklare och jag har nog helt enkelt lite mera lust att alls... vara. Till och med i Stockholm.


För övrigt minns jag gymnasiet lite av den låten. Fast jag trodde han sa "lite mera lost sen du var här". Så var det då! (Jag är på så många sätt samma nu som då, och på så ännu många fler sätt inte alls samma. Det är fint, det här med livet och hur det är och blir och ändras.)

Den vita staden

Det är bara snö överallt, så just nu känns Belgrad verkligen som den vita staden.
Eller den lite brunslaskiga, eftersom de saltar gatorna för fullt just nu så allt är blött och svårt att gå i. Vi traskar runt i staden, allt är "ungefär tio minuters promenad" enligt våra glada guider. Sen går vi en halvtimma i ankeldjup snö med en konsistens som potatismjöl ungefär.

So far, so good. Snygg borg, massa snö, underliga amerikanska panic-room-installatörer, ingenting kostar nästan nånting och med mössa och tre par sockar fryser jag inte heller nästan alls.
Dagens äventyr innehöll gästspelsscen, danspromotionsbyrå samt bli inlåst på toaletten hemma hos kulturrådet i stan.

Jag gillar Belgrad.
Ryktet säger att makedonska flygplatsen är stängd, vi undrar lite om vi kommer dit på onsdag. och OM vi gör det, kommer vi hem igen sen?
Livet är ett äventyr!

Livet, världen, konsten, döden

Det är märkligt det här med livet. Jag kom precis hem från en fantastisk debatt om konsten, yttrandefrihet, konstnärlig frihet och sådant på skolan. Innan det hade jag gått en arg promenad runt gärdet med S i telefonen som fick lyssna på allt jag behövde klaga och gnälla över. Stort och smått.
Jag kom hem, full av pepp över konsten och scenkonstens organisation och nya produktionsformer och framtidsvisioner över hur vi ska förnya konsten och hitta utrymme för att föra konstnärliga och politiska samtal.
Jag kände mig trött och funderade lite över livet och arbetet och orken och viljan.
Och så hände ett sånt där allt-får-andra-dimensioner-ögonblick. Jag hade lagt mig på min soffa, kollade facebook lite slött. Ser att mask-malin fått barn. Tänker att livet är stort.
Ser sen att min syssling delar en länk. Tänker två gånger och förstår att det handlar om att hans mamma dött. Och plötsligt formulerar vad som är viktigt om sig.
Det är inte som att de är nära släkt till mig, men jag tyckte om henne. Jag var hemma hos dem i en paus under Bibu förrförra våren, på middag i en lite avlägsen del av Lund. Kollade på gamla bilder av släktingar, pratade och visste inget då om att hon var sjuk.
Men jag är glad att jag hann träffa henne igen och jag är glad att mamma hann vara där i somras. Och tänker igen hur viktigt det är, det där med att ta tid till människor som är viktiga för en och inte skjuta upp att hälsa på eller träffa eller höra av sig.
Livet. Det är rätt komplext. Men intressant!

det är ju tusen ååååår tills dess

Fredag känns som en evighet bort och när jag slår upp Julias "men ååååh, det är ju tusen åååår tills dess", för att lite missnöjt hitta att det i sin engelska originalform är ett mycket sparsmakat "tis twenty years till then" hittar jag också en annan replik som kändes helt hemma i sammanhanget, även om det kanske är lite knas i rollfördelningen.

R: I would I were thy bird. (RoJ, akt 2, scen 2)

Borde han inte säga "thy beagle"? Nåja, man kan inte få allt. Jag tar det som ett tecken ändå. Fri tolkning, tänker jag.

So you think you can jump?

Jag blir så trött. Precis som Fanny kommenterar så trodde jag ju att de här "ridning är inte en idrott"-tramsigheterna försvann när folk slutade mellanstadiet. Men internet är ju fullt av mobbare på alla olika sätt, så varför inte det här också.

Ridsport är sveriges näst största idrott, på alla sätt man kan räkna utom i mediauppmärksamhet och kommunala satsningar. Det är väl inte underligt (och absolut inte att räkna som nån konspiration) att många ringer in och röstar på en ryttare i ett publikpris när det finns ungefär 200 000 personer som är medlemmar i en ridklubb och en del till som har hästar hemma men inte är knutna till nån förening.

Kan vi inte sluta tjafsa om idiotsaker och förstå att nån som vunnit EM och är rankad etta i världscupen faktiskt är en idrottsperson som kanske förtjänar ett pris?

Det här är en sport som sverige är BRA på.

Tröttast är jag på folk som säger att det inte är svårt. Att vem som helst kan vinna på en 25-miljonershäst. Att hästen är den som gör jobbet. Att en ryttare inte gör nån idrottslig prestation.

Mm. Sätt dig du på ett ganska piggt och svårtstyrt 400-kilos-kraftpaket som springer i 30 km/h mot ett hinder på 1.60 meter.

Det är precis samma trams som på mellanstadiet när alla hästtjejer fick höra att vi inte sysslade med idrott och att det inte alls var svårt.

Nä. Det är kanske inte jättesvårt att hålla sig kvar på en häst. Eller att få en väluppfostrad häst att gå åt ungefär det håll man vill. Men det är inte svårt att hoppa längdhopp på skolidrotten heller. (och fråga vem som helst av de där kaxiga hockeykillarna som faktiskt blev medsläpade till ett stall och sen åkte hem ganska mörbultade och leriga efter fem minuter på - eller mera avramlade från - en liten harmlös ponny om ifall de fortfarande tyckte att ridning inte var nån sport)

Jag skulle vilja se ett TV-program där olika människor får prova att rida. Kanske kända idrottsprofiler eller överkaxiga krönikörer. Ge dem en bra utbildad häst och en vecka att lära sig hoppa en bana. Och låt oss se hur lätt det egentligen är.

De kanske kan tävla mot en tolvårig stalltjej i att bära tunga höbalar, lyfta motsträviga ponnyhovar eller vem som helt enkelt sitter kvar längst i galoppen genom sommarhagen.

Är du tuffare än en tioåring, eller let's jump. Revansch-TV för generationer av stalltjejer. Jag lovar dig att det blir en tittarsuccé.

inte-funka-dagen

Det känns som att allting är knas eller sönder.
Jag tröstar mig med chokladen jag fick av Världens Bästa Beagle och tänker att det är skönt att det känns helt och bra och nice mitt i allt det här.

Det är väl inget dödsstort som är fel, men lite för mycket småsaker som krånglar. Och nu var torktumlaren sönder, så jag fick panikboka en morgontid och torka min sista tvätt då istället. Fail.

Nu har jag fått hänga en stund med bästa grannen, så Stockholm känns okej för tillfället.
Men det är nog bäst att jag sover innan nåt annat går fel.

Leaving Göteborg, never easy

Jag är på väg hem nu, från Göteborg och från världens finaste beagle.
Jag avskyr att säga hejdå till folk. Det är bättre nu, men när jag satte mig på bussen kände jag mig helt sönderledsen. Tåg är bra, jag gillar ändå känslan av att vara på väg nånstans och jag ser fram emot skoj saker i skolan igen. Så det är ju bara i uppbrottsögonblicket det är omöjligt svårt. Nu ser jag fram emot lördag och faktiskt lite fram emot att komma hem också. Jag har bott på folks soffor och hos andra sen innan jul. Det ska bli lite skönt att skrota runt hemma hos mig själv och ha mer kläder att välja på än de som fick plats i resväskan.

Men det är inte kul att lämna. Jag vet inte om det ÄR lättare att åka än att bli åkt ifrån, men det känns som att det går på ett ut.
Jag är en underlig, gul fågel som flyger alldeles för långt från mitt beaglehundkojetak, med REM i huvudet.

Ungefär såhär:

It's quiet now
And what it brings
Is everything

Comes calling back
A brilliant night
I'm still awake

I looked ahead
I'm sure I saw you there

You don't need me
To tell you now
That nothing can compare

(You might have laughed if I told you
You might have hidden A frown
You might have succeeded in changing me
I might have been turned around)

It's easier to leave than to be left behind
Leaving was never my proud
Leaving New York, never easy
I saw the light fading out

beaglehjärta

Första dagen på nya året är helt okej, tycker jag. Jag har white stripes i huvudet.
Det är ju typ inget annat av texten som stämmer i situationen, men titeln är ju fin och det här är ju nästan applicerbart:

...(s)he turns and says "are you alright?"
I said "I must be fine cause my heart's still beating"...



Jag bor hemma hos Selma och Johan idag, men min sovtröja luktar rök och i mitt huvud är tillvaron mest såhär: