mission impossible?

och idag åker jag till Borlänge. Hinner inte allt jag ska, så det blir att ta med sig telelistor och försöka turnélägga lite på distans. Som att man hinner det under festivaldagar... Men, försöka!

Polysyllabic reflektion: Hjalmar söderberg - igen!

När jag som bäst - eller iallafall för några dagar sen - satt och funderade på om jag borde omvärdera Söderberg hittade jag det här i Svd:s nyhetsbrev:

http://blogg.svd.se/klassikerbloggen?id=14398


Och inte blir jag så värst mera sugen på att ta upp min många gånger nedlagda läsning av doktor glas, direkt. Men vad glad jag blev av att läsa nåt där nån nämner Rune Carlsten. För mig mest känd som dramatens tredjeregissör och killen som gjorde de där helt galet obegripliga valen (?) att spela nazitysk dramatik under krigsåren. Söderbergs svärson. Ah ja, det är ett helt annat kapitel i min D-uppsats som jag kanske ska ta tag i i vår om jag inte blir kvar på teatern. Bra, då har jag nåt att se fram emot i så fall!

Men Doktor Glas. Nee. Jag tror inte att jag kommer orka. Men däremot läste jag en dramatisering av Den allvarsamma leken och tyckte att den var betydligt bättre än jag mindes den, boken alltså. Måste testa att läsa själva boken igen och se om det bara var dramatiseringen som gjorde att han fick lite mänskliga drag, den där Arvid Stjärnblom. Hans allra dummaste uttalanden och egentligen alla hans kassa egenskaper förklaras liksom i dramatiseringen med sårad stolthet och svartsjuka och gudvetvad, men det blir ialafall begripliga reaktioner och inte bara en riktigt vidrig karaktär.
Undrar om jag var för arg när jag läste boken, han kanske är nyanserad i den också?
Som jag läste den då så fick den mig att kasta den i väggen och vara upprörd över män och manlighet och dumhet och förtryck och sexism och all annan skit rätt länge, för Söderberg verkade liksom rättfärdiga allt.
Men dramatiseringen kändes som att den VAR den där realistiska relationsskildringen som alla pratar om när de pratar om Den allvarsamma leken.

Eller så skiter vi i Söderberg och läser nåt bättre istället.
Elisabeth Rynell har visst gett ut en ny bok http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?isbn=9789100121655
och jag är ju lite fast ända sen svenska-Malin gav mig Hohaj en dag på bussen från skolan. Shiiiiit vilken bok! Kanske den enda bok där jag verkligen läst varenda ord och varenda stavelse. Poesi i prosaform, så jävla vackert skrivet.
Jag tror att jag ska strunta i den litterära kanon och fortsätta ogilla Doktor Glas och röde orm och gudvetvad mer för böcker som "man borde läst" och lita på mig och bra boktipsare istället. Vi kan väl skapa en ny, egen kanon när den gamla faktiskt är rätt kass på många håll?
Let's!

baby, you're a rich man

Det är inte direkt liv och rörelse på jobbet. Pontus gick hem vid lunch och sen dess har det i princip bara varit jag här. Plus killen som lägger ny röd matta i trappan.
Jag tror att jag ger upp nu och åker till X och hänger hos henne en stund. Hon har infört en helt ny värld av tjejigt pysslande i mitt liv. Jag gillar vänner som lär en nya saker.

Idag var annars "ta tag i viktigheter"-dagen och jag har öppnat ett sparkonto och fört över pengar till. Alla såna där pengar som jag försöker ha kvar tills jag slutar på teatern och ska leva på luft och ingenting igen. Nu är de i tryggt förvar. Känns bra, så ingen kan komma över min förmögenhet (moahahahaaahaha) genom att sno mitt bankkort.
Nu är tanken att jag ska peta över alla pengar jag har kvar dit precis innan jag får nya pengar. Så får vi se om varje månad kan bära sig självt, även nu på 75%.

Men nu, Xenia och sen hem och packa!

please tell me what we've learned

alltså, man ska fan inte börja tänka sent på kvällen.

Jag kollar genom fönstret och ser siluetten av grannarnas träd. Min lampa speglas i fönstret och ser ut som månen.

Mitt rum är städat, och lite tillrört igen. Men det är mest festivalpackning som är framdragen.
Livet känns sådär stort och ödsligt som det gör ibland. Vaddå vackrast när det skymmer? Som att man behöver bli påmind om att världen är storslagen och vidunderlig och man själv är rätt liten och obetydlig? Tack, men det påminner vardagen mig om rätt bra ändå.

Ibland tror jag att jag inte kommit ett steg längre än när jag var nitton och brukade sitta i ett fönster högt upp och se ut över husen, ån och träden och tycka att livet var alldeles för stort och jag alldeles för liten och ensam.

Jag borde inte skriva, för om jag skriver så tänker jag och jag borde strunta i att tänka och i stället gå och sova. Sova, jobba, packa, jobba, åka. Inget tänka. Särskilt inte i mina novembertimmar mitt i natten.

en annan sommars soundtrack

Julie Atherton. Lyssnad på nu, men kanske (!) minnande av en helt annan sommar. Kanske. Eller kanske inte. Ja. ... eller nej? som schyffert sa i sin show som jag såg hela av nu, femtusen år efter alla andra. Plötsligt förstår var alla uttryck folk slängt sig med de senaste veckorna kommer ifrån.

Nä, men som vanligt är det ungefär EN rad i det hela som är så tydligt signifikant att den får dra med sig hela låten som symbol för det jag ville avse. Eller?


I see your smile on his face in the morning
You take his place in my heart through the day
I hear your name though it's his I'm calling
I take your hand when he leads the way

I hardly care if he sees that I'm falling
If you were mine in your arms I’d stay

I thought him fine 'til the moment I saw you
He must have changed when you opened my eyes
I can't recall how I loved before you
I only know he was by my side
Now here you are everywhere that I turn to
If you were mine in your arms I’d hide

I’d leave behind only tender affection
You brought the fire of passion to life
And so it seems I have found redemption
I feel you near when I reach the night
I can't believe how my soul has awakened
It’s only you who provides the light

My only thought, my only dream, my only hope
Can you be real?

I'm so afraid
I could be mistaken
If you were mine in your arms I’d cry

Somebody find me a somewhere

Ingen idé man nånsin har är ny. Jag snubblade just över nån blogg där nån också använde strofer ur låtar som titlar. Jaha, liksom. Inte för att jag trodde att det var en unik idé, men ändå. Borde jag hitta på nåt annat? Men en textrad liksom slår ju an sjäva tonen, tänker jag. Att man får rätt soundtrack i huvudet medan man läser? Eller berättar en hemlighet som man bara förstår om man vet vilken låt det är. Som det här blogginlägget där jag mycket tydligt minns nåt som inte alls står i inlägget och som jag inte alls vill skriva ned eftersom det här kan läsas av vem som helst, men jag vill ändå ha det nedskrivet så jag kommer ihåg det, eller när det var, för vad är det annars för vits med att skriva en sån här form av dagboksliknande grej? Ett sätt att koda saker, så JAG minns och förstår.
Eller bara för att man vill använda en snygg fras. Se där, tre bra skäl till att ha en låttextrad som titel.

men det var ju inte det det handlade om idag:


Jag lyssnar på Julie Atherton och funderar på om det finns ett mönster. Kolla på de där jag alltid listar först i listor som handlar om vad man lyssnar på. Janis Joplin, Alanis Morissette och nu även Julie Atherton. Jag har funderat på det här förr - och då haft fler namn på listan fast jag kommer inte på vilka just nu - och frågat mig själv: lyssnar jag bara på tjejer som har samma mörka, ostyriga lockar som jag har?
Är det alltid så att man idetifierar sig med folk som ser ut som en själv?
Jag får alltid direkt mer sympati för mörkhåriga karaktärer, oavsett sammanhang och oavsett vad det är för typ av karaktär.

okej, både nu och då lyssnade jag väl rätt mkt på tjejer som inte ser ut som jag heller: Heather Nova, Lisa Ekdahl. Björk. Duffy. Sophie Zelmani - njee.
Rebcka Thörnqvist - hon är kanske mer rödbrun och ljus, men fortfarande rätt ostyrigt lockig.
Miss universum. Melissa auf der Maur - har jag inte alltid velat vara rödhårig?
Tracy Chapman - okej, rääääätt långt från mig.
maybe I'm amazed-tjejen, Jem, borde jag börja lyssna in mig på. Stämmer liksom överens med resten.

Är det nåt annat jag borde lyssna på? mina spotifylistor känns sönderspelade.
Du fattar mönstret? Tipsa!

Consume more than you need, this is the dream

Inte förrän jag började på allvar möblera om på vinden och ställde in en hylla och sådär förstod jag hur opersonligt det sett ut hittills. Men nu börjar det se ut lite som jag, fast på ett vitbetsat sommarrumsromantiskt sätt. Du vet, sådär som hämtat ur en 1800-talsmiljö, där allt går i vita linnetygstoner. Det är iallafall åt det hållet som rummet strävar. Jag ska se om gardinerna går att byta mot vita. Och mattan. Sen är det rätt okej.

Och som sagt, lite mer som jag nu.
Kvar på listan att skaffa: en garnkorg och en bänk/bokhylla/byrå/låg liten möbel som man kan förvara saker i samt ställa saker på och som går in under fönstret.

Nilsson var skeptisk till att inreda för mycket, men jag ska ju bo här i ett halvår till. Och jag hoppas lite grann (kanske mot bättre vetande) att jag ska kunna vara kvar ett tag till. Vi vet ju inget om hur det blir 2010, med ny chef och allt. Det blir skitbra, det vet vi, men hur det blir med tjänster och fördelningar och effektiviseringar och så, njaa. Men jag hoppas på att en chef som vill göra MER teater tänker att det är bra att ha fler producenter på teatern. Hoppashoppas.

Imorgon midsommar i Nora. Träffade Åsa av en slump när jag var och handlade. My och Anna har åkt dit från göteborg. Funkar bra. Jag hann jobba klart idag och åker först imorgon förmiddag. Åker hem lördag kväll och hinner tvätta. Hinner fixa packning på söndagen + gå på Nils Holgersson i Riseberga med jobbet (eller med Pontus från jobbet då + kanske fler som skulle dit). Sen är det måndag, då ska hela sista jobbsakerna fixas, och på tisdag åker jag till Borlänge. Sen börjar festivalcirkusen. Ska bli skoj! Men hur ska jag få med mig TVÅ festivalers packning på en gång? och få hem allt sen?
Kanske kasta gamla strumpor och köpa nya i arvika?
Fast jag köpte nya idag. Ekologiska strumpor. Nice! Men så otäckt lätt det är att göra av med pengar när man har dem. Jag måste sluta handla. Men jag hittar alltid småsaker jag behöver, som en låda, en klädställning, en röd sjal att ha i håret, ekologiska strumpor, en badrumshylla, en fin glasflaska... det bara springer iväg. Men just nu har jag ju råd, så det är kanske okej.
Man kanske inte behöver spara alla sina pengar för at ha IFALL man blir arbetslös i december.

och måste bort från tysta rum

Brunch och pyssel i Hagstugan. Kvällsmat och Poirot hos Ami. Vi räddade en igelkott som förirrat sig in på gården. Den gick inte att mota åt rätt håll, så vi fick slå in den i en trasa och bära över den till parken vid museet. Kanske dagens goda gärning.

Just det, i Karlstad var vi på skolasvlutnings-jobb också. Vakta scen. I regn. Inte mkt folk, men mycket roligt. Jag hade inte hört/sett årets festivallåt än, men fick se youtubeklipp på kvällen och höra den i bilen upp till arvika. Och citeras under natten och dagen. Hela tiden. Man vet ju aldrig i förväg om det håller i sig, men det lutar ju åt det och det är ju ändå snart dags... This is the second best idea that we ever had. :)

Nu måste jag sova. Det blev inte mycket sovet i Karlstad och när jag kom hem var det efterdyningarna av Skrammelorkester-konsert i min trädgård, och Niclas, Anders, Per och Linus från jobbet satt och drack öl med Kalle. Ljud genom rör samt jonglering. En intressant kväll, den också.

Imorgon teknisk koll. och sista veckan på jobbet för typ alla utom jag och pontus. Mycket som måste hinna göras. Igen.

Yttre utan Y2

Syrenerna utanför mitt fönster håller på att vissna och Lisa har åkt till Colombia. Det kommer bli en knas sommar utan henne. Märkligt hur man kan vara bekant med nån skitlänge och sen plötsligt en vår/vinter bli så tajta att det känns riktigt tomt när den andra är borta i bara tre veckor. Tre ganska intensiva veckor, och tre veckor som man brukat dela, iofs. Men ändå. Helt knas med Arvika utan Lisa

Igår var vi uppe och hade möte på festivalområdet. Först verkade det bli rätt meningslöst - jag gick runt ensam och kollade på ytterområde och jetmack och sådant och förstod inte riktigt vitsen.. Men det visade sig vara bra att jag gjorde allt det, för sen kom Locken och ville gå runt och kolla på mina poster och då hade jag tänkt och funderat över lite lösningar på Jetmacken, tex. Det blev en riktigt bra rundvandring. Han hade bra idéer på saker och frågade mig vad jag tyckte om olika lösningar och noterade i ett block. Jag tror att jag tyckte smarta saker och det kändes som att även om vårt område är rättså förändrat så kommer det att bli ett bra område. Lite tuffare, inga ställen man kan "förvara" funks på om de inte riktigt håller att ha på stressiga poster. EN grind, men en ganska vältrafikerad grind. Slut på saker där man kan säga "bara följ de här reglerna, den får komma in, den får det inte". Nu har vi bara "tänk ungefär såhär, men tänk själv och snabbt och olika för olika situationer". Hoppas vi har bra funks!
Men nu känner jag mig riktigt sugen på Arvika. Och jag tror att hela problemet med att inte uppleva att vi blir lyssnade på kommer vara helt borta. Petter sa nåt om "tala med bönder på bönders vis" och försökte få mig att anpassa mig till att kommunicera mer militär-koncist under festivalen, men jag tror att vi har en chef som talar latin, big time. Jag är kanske överentusiastisk, men det var en bra arvikadag som bådar för en grymbra arvikafestival.
Nu oroar jag mig bara för att våra funk måste hålla måttet. Och att vi ska sakna Lisa för mkt. Bästa Y2 och funkfixaren!

Post hoc ergo propter hoc

Idag är en skräpdag. Jag hoppas att det beror på vädret.
Jag har suttit och tittat tomt framför mig. Jag har funderat på om man kan gå ut från ett avdelningsmöte och bara gömma sig i korridoren. Jag mår som en berg-och-dalbana.
Jag hoppas att det är lågtrycket.
Ibland kan jag inte andas. Alltså inte det att jag inte får luft, utan jag liksom glömmer hur man gör. Ibland vill jag bara gå hem.
Världen, livet känns för stort, för svårt, för fel.
Det är ett halvår, drygt, tills jag slutar mitt jobb. Ibland tror jag att det finns en chans att få stanna. Andra dagar är jag så uppenbart bara tillfälligt här.

Idag är en sån dag då jag inte alls ska umgås med människor. Jag vill bara vara ensam i ett rum tills känslan av att jag aldrig mer vill gå utanför rummet går över.
Det är så lite som spelar någon roll. Det är så lite som man själv spelar någon roll för.
Det känns lite meningslöst och jag funderar på om det inte går att behandla det här. Just nu funkar jag ju hjälpligt, men det här är ett återkommande fenomen, i olika svårighetsgrad. Och själva grundproblematiken känns som nåt jag borde ta itu med.

att lära av En Kniv - en sorts disclaimer

(vilket jag begriper kan vara en sjukt oroväckande titel, men det handlar om Dramatikerbloggen "med en kniv" och har varken i hans eller mitt fall något som helst med verktyget/vapnet/besticket kniv att göra)

Her Kniv, en klok man som jag inte alls känner men som jag sprang på på biennalen (utan-att-nämna-namn-namedropping!) råkade ut för "osämja till följd av missförstånd av blogginlägg" vilker leder till att jag kände att jag 1) borde ta bort det jag nyss skrev eller 2) förklara mig.
Eftersom jag fortfarande menar att jag skriver det här för min egen skull så vill jag inte ta bort det, för skulle jag spara det som en textfil skulle den försvinna och då går ju hela meningen med att dokumentera hur jag känner&mår förlorad

Så alltså: förklara mig.

Det går - och är nog till och med den mest uppenbara läsningen - att tolka förra texten som en direkt reaktion på kvällens diskussioner. Så är icke fallet.
Den diskussion som föranledde kvällens diskussion var säkert nyttig och bra att ha, men helt och hållet en följd av att jag var trött och ledsen och ställdes inför något jag tyckte var jobbigt vilket gjorde att jag drog upp ALLT som var jobbigt och stod i samband med detta. Förlorar sina proportioner något.

Och kvällens diskussioner och sammanhangen de rörde är inte samma sammanhang jag avser i min text. Och känslan av uppgivenhet är inte sammankopplat med det.
Kombinationen "jobbiga insikter efter viktig diskussion", sen kväll, allmän röra och mental obalans = man måste skriva av sig.

Textens sammanhang är en allmän röra av ALLA sammanhang och känslan av att inte funka är mest den här dunka skymningskänslan av att inget funkar. En ihoprörd sammanfattning av att min tillvaro just nu är fragmentariska bitar av liv, där varken jag eller tillvaron känns som att vi räcker till. Känslan av at vara fel var man än är. Eller inte fel, men inte riktigt med. Inte riktigt rätt.

Jag måste ta i med för stora ord. Jag måste få ur mig allt. Annars fyller det här ingen som helst funktion. Det här är aldrig tänkt att vara en skildra-min-stillsamma-vardag-och-mina-funderingar-kring-pelargonskötsel-blogg.

Det här är för mig. Halv två en torsdagnatt finns det inte många att prata med. Inte för mig i alla fall. Då uppfinner jag min fiktiva kompis Bloggen, som får lyssna.
Ta inte åt dig om du råkar läsa. Det av det här som rör dig (eller dig, eller dig) vet du redan eller kommer att få veta. Och de som varken vet eller kommer få veta är knappast här och läser. Jag har då rakt inte gett dem nån länk iallafall.
Men pliis, ta inte illa upp av nåt. Men kan måste få känna ur mig alla de här mittinattenledsenkänslorna. De går över och är inte alls sanna imorgon. Och var inte sanna för två timmar sen heller.

Mitt i natten är allt mycket mer svart eller vitt. Det finns inga nyanser. Det finns inte heller nån känsla för proportioner. Bara för stort.För svårt

Det är för svårt. Livet är för svårt.
Alla de här sakerna. Alla anpassningar, alla rädslor att förlora saker, personer, meningar, sammanhang.
Känslan av att jag inte riktigt fungerar som jag är, men att anpassningen är för svår. Är det meningen att det alls ska vara i så fall? Vad ska man ge upp och vad ska man hålla kvar.

Jag tänker tillbaka på ridsporten ibland. Jag skrev just världens längsta text om de första åren med ridsportförbundet jämfört med de senare.

Men det känns som för mycket ord. Pontus sa att om det inte är enkelt så är det fel. Undrar om det gäller allt.
Jag vet varken ut eller in. Det handlar inte om ETT sammanhang eller en situation. Något blir symbol för allt annat. Nåt drar upp till ytan ett större, mer obegripligt...

Jag är för trött, för trasig. För trött på att inte spela någon roll. För trött på sammanhang där jag känner mig fel. För trött på att inte veta var jag har människor. För trött på folk som kan umgås och prata med en ena dagen och sen knappt hälsa andra dagen. För trött på att alltid vara den som verkar bry sig mest. För trött på att alltid vara rädd att förlora folk. sammanhang.

Vi fick lära oss att människor är beredda att göra avkall på stora delar av sig själv för att passa in i det (man tror att) gruppen förväntar sig av en.
Ibland kommer man till en punkt då man måste överväga hur mycket av sig själv man är beredd att offra, låta bli, glömma bort, kompromissa bort.

Jag vet att jag förlorar de här människorna för alltid om jag förlorar sammanhanget de tillhör.
Hur mycket av mig själv förlorar jag på att ha kvar det?

på låtsas och på riktigt

Efter en vecka med 1400 personer runt en hela tiden känns det extra ensamt när jag är hemma. Min inneboende är här, visst. Men det är mer den där existentiella ensamheten.

Ytligheten och att umgås med folk som egentligen inte umgås utan bara syns tillsammans med folk. Man hälsar, man presenterar, nätverkar. Nån som gick scenskolan med nån som jobbat med nån som känner nån som. Man är sig själv närmast, säger Anders när han försvinner från stadsteaterefterfesten. Man pratar med nån, man vänder sig om, man pratar med nån annan. Man hälsar, glömmer.

Det är inte där man hittar de som bryr sig om en på riktigt.
Jag hoppas att några av dem är på riktigt.
I en bransch så full av på låtsas kommer jag inte orka om det inte är på riktigt också. Någon, några.

Ska jag säga? Borde jag umgåtts mer med Anna? Kände hon sig ensam? Man är sig själv närmast, säger Anders. Jag umgicks med mitt jobb, för att det är där jag är och jobbar och på nåt sätt måste försöka ha en bit på riktigt. Men jag faller tillbaka till teatercentrum och folk från göteborg och känner att det inte är på låtsas. Man kan mötas på riktigt, man kan umgås utan att det är för att synas i varandras sällskap.

Jag känner ofta att det är att komma hem när jag kommer tillbaka till GDT. Att jag på jobbet i örebro måste slåss lite för att vara en del. Jag är bara där på låtsas, tillfälligt. På GDT kan jag vila ut, landa i att vara mig själv bland kollegor som också är mina vänner.

Jag känner att jag tappar det lite när jag är borta så mycket. Det hade känts mindre tungt om Örebro på riktigt var ett alternativ. Om det vore på riktigt. Om det vore ett liv och inte bara ett jobb.

Jag tänker på sommaren, som innehåller folk som är på riktigt. Som jag hela tiden är rädd att bli av med. De är en del av en värld som hela tiden kan tas ifrån mig. Man borde inte bygga något på det.

Man är sig själv närmast, sa Anders och jag funderar på den där existentiella ensamheten igen. Jobb och uppdrag och gemenskaper kan tas ifrån en och människorna som ingår i den försvinna ur ens liv, oavsett hur på riktigt de varit eller är.
Vad kan man landa i? Var kan man andas ut?
Vad kan man bygga på utan att riskera att förlora allt om man förlorar något?

of living every day

Jag är helt galet trött.
Men också riktigt, riktigt nöjd med teaterbiennalen 2009.
Många sena kvällar, många tidiga morgnar. Mycket teaterföreställningar. Mycket teaterseminarium. Mycket teatermänniskor. Mycket teaterdiskussioner. Mycket teaterfest.

Vilket är tur, för nu är teatersäsongen över och skulle jag vilja se en föreställning nu så skulle jag vara hänvisad till sommarspel och farser. I huvudsak.
Och det intresserar mig inte så mycket. Eller alls.

Så tur då att jag sett typ tio föreställningar på fyra dagar.
Ikväll ska jag sova tidigt. Tidigare.

Mitt jobb, en vanlig dag

http://www.youtube.com/watch?v=4qhhwUrwYXs

Jobbar man på teater får man vänja sig vid att det händer konstiga saker om man lämnar skådespelare obevakade för länge. Såhär är det på mitt jobb med jämna mellanrum.

Bra att kolla på när jag glömt hur mycket jag gillar min örebro-teater.

Biennaldag Ett

Hemkommen från Backa. Alldeles skakig. Dels bra föreställning. Dels låååång föreställning. Dels lite för lite mat. Mat-felet ska åtgärdas till imorgon. Äta ordentligt, inte bli sjuk.

Anna och jag började med att åka buss till Borås. Det var samma buss som nästan ALLA göteborgs teaterfolk åkte med, för den kom fram så lägligt i tid till teatercentrummötet. Som var intressant, men lite meningslöst. Vi funderade på att dra igång en diskussion om förslaget om ny prissättningsrekommendation, men det skulle leda till en lång debatt om ideologi och grundinställningen till TCs uppgifter, och vi och många fler hade tid att passa för Backa-bussen, så det kändes inte värt det. Dessutom verkade de hyfsat välinsatta i det de hade gjort, så... nä.
Och vårat enda ordentliga argument - det här är inte en prissättningsrekommendation, det är et budgetunderlag - la de ju själva fram och sa att det var medvetet så, så vad skulle man säga om det?

Sen buss till Backa. Vi träffade Ulrica där. Coolaste Ulrica som kommer vara världens bästa regissör en dag, i större krets än alternativa göteborgsscener. Lägg det på minnet - Ulrica Almgård. Bara som ett tips, för den som vill se bra grejer.
Vi pratade gamla klasskompisar från Dramatiken medan vi åkte hem, lite irrvägar, mot majorna. Och om hennes Simon som de använt som exempel på min scensäkerhetskurs i helgen. (för att påpeka att det är bra att hålla ett öga på scenen ibland också, så man inte råkar köra ut bandets sångare ur diket om han hoppat ned där)
Imorgon kanske vi samåker till backa igen, för Dumstrut + att döda ett tivoli.
Sen flyttar jag till Borås och är datorlös för resten av veckan. It's all biennal ett tag nu. Grejt!

Mest som en minneslapp

Saker jag tänker att jag ska försöka komma ihåg att skriva ned vad jag tänkt om, fast efter biennalen:

Framsteg och utveckling på jobbet.
Scensäkerhetskurshelg i karlstad.
The neverending lägenhetsrenoveringsprojekt.
Pjäsöversättningsbråk.
Missmod och framtidsplaner, karriärwise
Missmod och framtidsplaner, livs-wise.
Gamla hästböcker och omläsning av barndomsböcker i allmänhet.
Skildringen av vänskap och umgängeskretsar i (huvudsakligen) amerikanska tv-serier.
123Schtunks Onkel Vanja
En uppdatering av vad jag läst på senare tiden (polysyllabic vår-sammanfattning)
Nånting om skåpet, det blå.
En kommentar om Med-en-kniv-bloggen som jag inte är personligen bekant med men vars nedläggning är tråkig.
Sommarprojektet: spela munspel.

Men nu ska jag mest sova. Imorgon är det förmiddags-tvätt, lunch och sen iväg till biennalen!
Teatercentrum-möte och sen tillbaks till Gbg för Backas Brott och straff.
Jag har blåmärken på knäna. Och kommer vara grymt trött på teater när den här veckan är slut. Eller väldigt inspirerad. Jag hoppas på det senare. Med biennaler vet man inte så noga. Men det ska dyka upp en del folk som ska bli kul att se igen. Intensivt, men roligt.