du och jag, farsan

Det är ganska otacksamt att ge mig böcker i julklapp. Eller helt galet tacksamt, beroende på hur man ser det.
Jag blir så klart jätteglad, men om man siktade på en julklapp som räcker länge blir man nog lite besviken. Samma sak om man förväntade sig att kunna umgås med mig på kvällen.

Jag fick CajsaStinas bok om pappa Fred i julklapp, lite försenat för den var slut i bokhandeln, men kom in igår när det var vanlig måndag igen. Mycket glad och nöjd ägnade jag bilresan och en bit av kvällen åt att betrakta den. Jag kanske ska börja med det, att ta en månad av att nöjt titta på den fina boken och vänta med att läsa den?

Nu började jag läsa den igår eftermiddag/kväll, läste lite till efter del 2 av mitt och Amis HarryPotter-maraton och läste resten nu på morgonen. (jag vet inte om min mor var så nöjd, för så fort jag får en bok så försvinner jag helst in i den och märker inte så mycket annat. Vill man umgås med mig ska man se till att ingen ger mig en ny bok just den dagen)

Jag hoppas att min far - världens bästa och snällaste - inte sett fram emot kvällar i hagstugan då han kunde nöjt betrakta dottern läsande julklappsboken. Jag kanske kan läsa om den i så fall? Jag läser uppenbarligen alldeles för fort för att det ska vara någon glädje i att ge mig böcker. Jag önskar att jag kunde vara en sån där bra och tindrande bokläsare man kunde betrakta och känna sig nöjd över vilken lyckad julklapp man ordnat som höll mig sysselsatt och road så många kvällar. Eller nä, det önskar jag inte alls för för min egen del är jag mycket nöjd med att läsa snabbt - jag hinner ju så mycket mer! - men ibland vore det roligt om den som ger mig en bok hinner uppfatta att jag faktiskt läser den och har roligt.

Så tack pappa för boken. Helt fantastisk bok. Vad ska vi läsa nu?
:)

one step ahead of the shoe shine

Alltså, det är inte helt enkelt i skolan. Det är mestadels bra, men det är slitsamt, ifrågasättande, krävande och delvis riktigt svårt. Men bra. Alltså, såhär är det ju. Och nu har det börjat dyka upp en hel del bra handledning, så det bli ju lättare. Men det finns ändå en klar temalåt för veckan.

wait for it

Det är så mycket i och runt skolan att jag inte ens hunnit kolla på senaste How I met... Plötsligt är det torsdag och hur blev det det?
Jag kommer inte hinna kolla nu heller, säkert inte förrän nästa vecka. Eller veckan därpå. Vad ÄR det här? Ändå är jag inte helt missnöjd. Skola är bra. Föreställningar mest varje kväll är också bra. En hel helgs dansfestival är ju i princip bra, men börjar kännas lite slitsamt nu och då har den inte ens börjat än. Men idag!
Gosh, vad jag ska sova i jul. Sova, äta saffranspannkaka och läsa böcker som inte handlar om teater.

Good morning, starshine!

Ibland känner jag mig som att jag upptäcker världen för första gången. Ibland känner jag mig också lite dum när jag kommer på mig själv med att konstatera uppenbara självklarheter.

I morse vaknade jag vid 06:10 och kollade ut. Tänkte för mig själv: "men såhär mörkt var det inte igår morse. Värst vad det blir mörkare snabbt nu". Godmorgon, Hanne. Det kallas vinter. Det händer varje år.

Uppenbarligen har jag lika bra årstidskonsekvensminne som SJ och SL. Jag borde ju på nåt sätt minnas hur vintern funkar.

Men kanske är jag bara ovan vid att gå upp tidigt? Vakna 06-nånting gör jag ju rätt sällan annars. För enstaka promotionfrukostar med gamla jobbet. För enstaka resor som startat tidigt. Men nu gäller det att hitta nån form av tid att hinna göra egna saker och lite skolarbete innan morgonmötet på skolan och då är det lika bra att åka hemifrån vid sju.

Idag gick jag upp 06:45 och bussen gick 07:01. Jag har aldrig förstått behovet av morgnar. Upp, vimsa runt halvvaken och hitta dagens saker, snubbla ut genom dörren. Frukost förstår jag behovet av, men orka. Imorgon ska jag äta frukost, jag lovar.

Det enda som är lite synd med tidig-morgon-jobb är att det är så få andra som gör det. Jag har en massa samtal jag skulle behöva ringa och folk på skolan jag skulle behöva prata med. Men vad hjälper det att jag försöker ringa såhärdags, folk svarar ju ändå inte förrän efter nio. Ironiskt, somehow. Tur att man kan maila dem en massa papper och en hurtig uppmaning "ring mig när du vaknat/börjat jobba". Daterat 07:35 ser jag ju närapå galet effektiv ut då. Eller kanske bara galen.

Nu: pjäsrelaterad rave-research, dagordningsskrivande, planering.

Tisdag förmiddag, Dramatiska Institutet

Ta det inte som det verkar, jag bara måste notera veckans citat.
Allt är väldigt strukturerat och går bra, därför blir jag inte SÅ orolig när jag plötsligt hör en bit av diskussionen mellan Dramaturgen och Regissören:

D: men hur gör vi med X då? (X varandes ett av de geniala, men lite knepiga påhitten till ramhandling/miljö/tema/helt ny handling.)
R: alltså... jag vet inte riktigt. Jag kanske borde läsa manuset.
[orolig blick från producenten]
R: ...igen. Jag går nog och läser manuset igen.


Teater. How I love it.

In fair Verona

Jag har liksom inte tid att tänka på nåt annat än Romeo och julia nu. Det är skolarbete hela tiden - det här är dag två, men det känns som det varit en vecka, minst. Det är mycket att göra, och helt fantastiskt. Men jag hinner inget annat. Så om du inte hör nåt av mig så vet du varför. Jag är i Verona eller studio ett. Ses på andra sidan.

lite mörkrädd

Även böcker jag inte tycker är otäcka när jag läser dem kan uppenbarligen få mig mörkrädd. Jag gav mig på att maratonläsa den där boken Liza Marklund skrev med den där amerikanska snubben. Impulsgrej. Tentaflyktgrej. Två timmars enkel läsning. Inget märkvärdigt. Inte anmärkningsvärt otäckt eller bra. Men tillräckligt för att få mig att må lite dåligt över att ena fönsterhaken är sämre än den andra och alla möjliga mörkräddgrejer.
Nåt mer om själva boken kanske jag kan prestera i en ny satsning på temat Polysyllabic blogg som jag tänkte ta tag i till månadsskiftet, för november känns som en bra läsmånad att summera. Äntligen har jag kommit över min post-Harrypotter-blockering och kan läsa ordentligt igen, vilket gör att det fakiskt FINNS en november-skörd av böcker att summera.
Men nu: Buffy och Gösta Ekman-biografi får hålla mig sysselsatt tills jag blir trött nog att glömma att jag är rädd. Imorgon: väckning 07:30 för dag 2 av tidig morgon med ordentlig frukost och sen strukturerat tentaplugg. Det ska nog gå... okej.

on a jetplane

Uppånedhelgen. Först en himla massa bra teater och innan jag hunnit ens börja smälta det så är det dags för mamma att flytta till Georgien. Eller Armenien. Eller båda. Sak samma, det är långt bort!
Jag har haft en stund på mig att förbereda mig och hon har varit i sthlm en del senaste veckorna, så vi har hängt en del. Men ändå. Plötsligt bara står hon där på Arlanda med väskor och grejer. Vi fikar och kollar på flygplan och sen måste jag och pappa åka för parkeringstiden tar slut. Hennes plan var sent, men vid det här laget borde de vara på väg. Vi hördes precis när hon gick på planet, strax efter sju.

Himla skumt. Hon kommer ju hem til jul, och det har väl gått längre än två månader utan att vi setts förr, men nu är det ju en annan sak. Vanligtvis KAN jag ju åka hem närsomhelst om jag vill. Nu måste vi leta skype-tid för att höras.
Bästa, knasigaste mamman. Ge sig ut på äventyr sådär och plötsligt bara flytta till en annan världsdel. Det är coooooolt, men ändå. Mammor vill man ju ha inom räckhåll, liksom.
Jag tröstar mig med att hon kommer hem till jul och påsk och sommaren och att Skype ju gör att det är lika enkelt att prata som när hon är i Örebro, nästan.
Det blir väl en annan grej. Planerade skypetider istället för "höras när jag har tråkigt på tunnelbanan".
Jag känner mig som om jag vore fem år, men jag saknar min mamma. Redan nu. Ja.

On my own

Plötsligt fick jag en ny utmaning: gå på Popvänstergrejen helt ensam.

Mitt tänkta sällskap backade ur och för ett ögonblick övervägde jag att låta bli att gå jag också.

Men jag har ju hoppat Ett Drömspel för att jag tyckte att popvänster lät bra och viktigt, så nu får jag ju faktiskt masa mig dit, hur otäckt jag än tycker det är att gå på saker ensam.

Jag känner för lite vänsterfolk i den här stan! I gbg hade det ju varit fullt av bekanta folk där, tänker jag. Men här i stan känner jag ju nästan bara skolfolk, och de är antingen på Drömspel eller på scenografimiddag. Voj, öde.

Det är säkert nyttigt för mig. Är det jobbigt kan jag ju gå hem.

Nu undrar jag bara hur jag ska hitta dit. En del av planen med sällskap var ju att nån annan skulle guida mig dit. Nu börjar alltså del fem i serien "Hanne går vilse på Söder". Hittills har det ju med lite hjälp av DGF gått bra. Jag får studera kartan noga nurå. Igen: voj, öde.

Plötsligt blev jag på julhumör också. Om popvänstern slutar tidigt ska jag köpa en pepparkaka eller nåt på vägen hem.

Imorgon: Eskilstuna och hälsa på på Agnetas teater. Det blir nice!

Om ärvda byxor.

Det är way past tvättdags här, och allt som är rent på riktigt är dina gamla festivalsommarbyxor. Men på mig är de ju långa nog att nästan passera som långbyxor, så nu går de och jag på promenad till centralen, för vidare transport till fika-i-flogsta.

Tack för byxorna och jag gör mitt bästa för att leva upp till ansvaret som följer på att bära dem. Och jag saknar dig som fan, finaste rödhårigaste. Nog för att byxorna är fina, men jag hade ju hellre sett att du haft dem fortfarande. Doh.

Sen en tid tillbaka:

Yikes vad mycket det är på skolan nu.
Ekonomilektioner som är Så-himla-bra men svåra. Funderingar kring sammanslagning och den nya skolan. Resa till Gbg som såklart var grym, men jag är lite trött. Fest på fredag. Pjäsläsningar som ska arras. Föreställningsanalys. Föreställningar som ska ses. Kårmöte och en himla massa kårarbete. Jag skrev precis klart mötesprotokollet från dagens/kvällens möte.
Jag har lite ont i huvudet, men jag har ett badkar och en bra bok, så kanske det går att bota.

Vi har Paulin-lektion på fredag och borde läsa en superknepig bok tills dess, men vi har inte fått den från skolan än. Känns skönt på nåt sätt.

Jag vill gå på Wisp-grej på lördag, men jag tror att jag kanske ska vila. Jag har hoppat Lilla stormen på dramaten på söndagen för att istället åka till Uppsala och hälsa på Magdalena, Moa och Karin. Förhoppningsvis också Viktor.
Sen är det måndag igen och en vecka som är lika fulltecknad som den här. Håhå. När var det jullov, sa vi?

I left my heart

Det är alltid lika svårt att lämna Göteborg.
Finaste staden och så himla många favoritfolk.
Det blir lite lättare av att jag åker med en minibuss full av folk som är helt fantastiska de också. Finaste, finaste skolkompisarna.
Men jag lämnar en stooor bit av hjärtat i Gbg och i majorna.
Folk jag ser för lite av dök upp på Kings Head. Folk jag saknar. Jag måste hänga MER i gbg, och ändå är det inte länge sen jag jobbade där sist. Men såklart, så mycket Gbg blev det ju inte över sommaren...

Det blev en bra resa. Lite legendary faktiskt.
Med en oväntad bonus i form av Fredrik-kram vid ett kort depåstopp i Linköping. Gbgfolk, skolfolk och festivalfolk på en enda helg. Jag kan ju itne vara annat än Så-Himla-Nöjd. Jag tror att jag har världens bästa liv. Jag har iaf världens bästa människor i det.

Let it snow

Jag tänker att det är bra med snön. Att det får biluthyrningsföretaget att faktiskt förstå att vinterdäck är en bra grej. Hittills har de ju inte trott mig när jag ringt och sagt att det kommer vara vinterväglag i helgen. Nu kanske de går med på att det inte är alldeles ansvarsfullt att hyra ut en minibuss med sommardäck. Så ironiskt nog är jag mer lugn över tvärs-över-landet-bilkörning nu än igår. Jag gillar ju snökörning. Jag lärde mig köra bil på vintern, jag förstod aldrig att mörkerkörning var svårare. It's gonna be grejt!

Ge mig bara vinterdäck, så ska vi nog greja en midnattskörning till Gbg ikväll! I fina snövädret!

Heder-vaddå?

Det är så mycket jag inte förstår. Hederskultur, tex. Hörde från en vän som håller sig gömd från allt, för att hon är hotad av, som hon säger, "du vet, hederkulturen". Hon är en av de tuffaste jag känner, så himla cool och gör så mycket olika saker. Samtidigt lever hon i en helt annan värld och jag kan inte alls förstå vad det är som händer henne. Jag tycker det låter helt osannolikt, det hon berättar. Och ändå är jag lite orolig. Jag har lovat att ringa henne imorgon för att få veta mer. Men så som det låter så tänker jag att det kan vara för sent då, om det är så allvarligt som det låter på henne. Jag önskar jag kunde göra något, men när jag inte ens förstår problematiken är det ju svårt att veta hur, vad, om man ska göra något.

Och här går jag och tänker att jag måste sova för att orka imorgon. Som att mina problem vore riktiga. Storm i Gbg, vinterdäcksfunderingar och utvärderingssamtal i skolan. Är det verkligen nåt att oroa mig för? Nu oroar jag mig för, låt oss kalla henne Anna, istället. Det känns mer relevant.

Hjärta kollektivtrafiken

och så passar jag på starta en ny kategori, för funderingar kring saker jag gillar. Idag och en tid tillbaka (eller alltid?) har jag varit mycket förtjust i kollektivtrafiken. Som företeelse, som ideologiskt koncept, som transportmedel, som social samverkansplats... and so on.
Alltså, jag gillar att ha en bil och själv kunna åka precis vart jag vill, till ställen dit det tex inte går bussar. Som hemliga svampstället eller långt bort dit man annars måste ta en buss som går en gång i veckan, och sådär. Men i stan har jag sällan nåt behov av en bil. Jag är rätt nöjd med min kollektivtrafik.

Där jag bor går det en mängd olika bussar och två tunnelbanelinjer. Eller fem om man ska vara sån. Tre sorters gröna och två sorters blå. Jag bor på fridhemsplan, alltså. Just nu iaf.
Och här går det en buss som går nästan ända fram till skolan och en buss som går till lite längre bort, men på Valhallavägen iaf. Går man över bron till St Eriksplan kan man hitta en buss som går ända fram till skolan. Min nyaste är att ta tunnelbanan till Odenplan och bussen därifrån. Det sparar lite tid och är skoj med omväxling. Där går både buss 4 och 42. Så himla bra!

När jag åker buss genom stan funderar jag på alla de där som sitter fast i bilköer. Överallt i hela stan är det bilköer. Och vi kör förbi i bussfilen och bara flyter igenom allt det där. Vad ska jag stå still i en bil för, när jag kan välja att åka förbi?
Om bussen går sönder kommer det en ny. Någon annan tar ansvar för att allt funkar. Jag kan läsa, sova, prata i telefon, lära känna nya folk. Allt medan nån annan tar mig dit jag ska. Eller åtminstone till i närheten av.

Som student betalar jag inte särskilt mycket för mitt busskort. Och med mitt busskort kan jag åka nästan hur långt som helst. Jag gillar verkligen det här.

När bussen eller tunnelbanan (eller spårvagnen - jag saknar göteborg!) är försenad är det en legitim ursäkt. Ingen blir irriterad, alla hm-ar medkännande och väntar i lugn och ro. För den som är sen för att bilen har pajat finns inte samma förståelse.
Sitter jag på en buss, tåg, tunnelbana som är sen kan jag inte göra nåt. Som bilförare känner jag mig stressad och uppmanas att köra fortare för att hinna, spara in tid. Där anses jag kunna påverka min försening.

Med kollektivtrafiken befrias jag från ansvar. Nån annan tar hand om mitt resande medan jag kan ägna mig åt annat under tiden. Vilken himla lyx!
Jag vet inte om jag vill nåt särskilt med att säga det, jag bara känner ett behov av att hjärta kollektivtrafiken. Trots att busschauffören missade min hållplats på vägen hem idag. Man behöver inte hjärta enskilda chaufförer, men kollektivtrafiken som begrepp, fenomen, är en av mina favoritgrejer.

Helst borde den ju vara gratis. En samhällelig servicefunktion till medborgarna.
Gratis. Och inte avreglerad. Eller insparad på. Vi måste kanske slå vakt om den snart.

Den väl utbygda, miljövänliga(re), allmänna, serviceinriktade kollektivtrafiken. Hjärta den.

Saker jag ska hinna skriva sen:

Det är lite mkt nu, så jag hinner inte skriva ens hälften av det jag tänker. Äh, nevermind hälften, jag hinner inte skriva ALLS ju och det är synd, för då glömmer jag en massa.

Så nu tar jag mig samman och skriver en av alla de grejer jag tänkt på på sista tiden.
Och listar här något av det andra jag ska försöka beta av:
- En reflektion över att jag fyller år på Janis Joplins dödsdag och kopplat till det en fundering över förebilder i allmänhet och Janis i synnerhet.
- Hur en tråkig uppsättning av Stormen förvandlades till en indisk festival och för ett ögonblick blev både surrealistisk, intressant och sjuuuuukt rolig.
- Stockholm, denna förvirrande, förledande och förförande stad.
- Föreställningar vi sett, post-föreställningsöl vi hängt på.
- Det förvirrande planerandet av skolfest och det grymma anslaget vi gjorde.
- det är mycket skola just nu...
- Jesper dök upp i sthlm och följde med på äventyr senare
- åtta timmar Ibsen
- göteborgsresa, planer och genomförande
- vad man funderar på när ens mamma ska flytta till en helt annan världsdel
- äventyr på Island
-hur fort tiden går
- hur mycket höst det är när löven faller i såna mängder så att det ser ut som att det snöar. Och andra bra höstlövsminnen.

... ja, det är en del saker jag tänkt, men inte hunnit tänka länge nog för att hinna skriva ned det.

den mest långväga hälsningen

Finaste rödhårigaste. Jag antar att det var ditt sätt att säga grattis, så jag är glad även om jag vaknade och grät. Jag drömde att vi alla var samlade på nån kursgård, en oklar ledare kallade ut oss på gårdsplanen där vi skulle ställa oss i ring och läsa något vi skrivit om eller till dig. Plötsligt började folk gå runt, ta sig till andra sidan cirkeln. Myggan och Pihel stöttade varandra, de korsade cirkeln alldeles precis framför där jag satt. Jag satt på huk, kunde inte korsa ringen, förstod inte riktigt varför jag skulle flytta på mig. Jag hade Byrons dikt på mitt papper, läste för mig själv och grät. Jag kunde inte placera det hela i tid, men det var ganska länge sen olyckan, troligtvis ganska nutid. Jag minns inte heller vilka vi var som var där, jag minns bara cirkeln, pihel och myggan, lord byron och att jag vaknade nånstans där mitt i. Först var jag bara ledsen, sen tänkte jag att det måste vara en hälsning. Hur annars säger man grattis från där du är? Och även om jag blir ledsen av att tänka på det blir jag ju glad av tanken på när du fanns. Så tack för hälsningen och för allt annat. Vi ses.

Fina folk!

Finaste vännerna. Fina födelsedagen.
Jag har förvisso mest gått i skolan idag och knappt ögnat facebook, men mycket folk var det, mycket grattiskramar i skolkorridoren, lunchmatsalen och i telefonen som varje gång jag kollade till den var full av åtminstone fyra nya meddelanden.
Och finaste Maria hade köpt en blomma och ställt på mitt skrivbord. Hon är verkligen den mysigaste och bästa på länge. Jag gillar min skola och min klass.

Nu ska jag efter låååååång skoldag med möten om internationella projekt, nya rektorn och föreställningssamtal ge mig i kast med Paulin-texterna till imorgon. Hej framförhållning. Jag har faktiskt skummat dem tidigare. Som att det brukat hjälpa. Inköpt redbull för läs-natt. Joråsatte.

Folk

Jag tror Stockholm börjar försöka anstränga sig för att visa att det är en bra stad. När jag funderat i flera veckor på varför man vill bo i en stad där man aldrig av en slump träffar folk man känner, så plötsligt springer jag på två på en gång. Är det helt enkelt så att det är på söder man borde vara, för det är där alla ÄR?
Jallafall skulle jag träffa Lotta igår, och på tunnelbaneperrongen på slussen sprang jag på Jenny och i backen upp från södermalmstorg kom Jonas gående.
Nu när jag tänker på det har jag nog hälsat på nån bekant som stod vid bankomaten på St Eriksgatan, träffat Tomas-som-bär-sten-snyggt-på-bild på Karlaplans tunnelbana, så okej, det kanske finns folk i den här stan också. Men jag som är van vid att ALLA nån gång är på hemköp stigbergstorget tycker att det är helt konstigt att jag aldrig träffar nån jag känner när jag är nere och handlar. Konstig stad, det här!

i mellanrummet mellan nu och då

Någonstans mellan Eskilstuna och Södertälje.
Jag slås av hur jag känner mig som i ett ingenstans.
Alltså, jag ser vägen och civilisationen. Det är inte det. Jag menar ett mentalt ingenstans.
Jag är påväg från ett påtagligt DÅ, mot ett diffust NU som inte fått några riktiga konturer än.
Jag förstår min vardag men ändå inte. Dramatiska Institutet är en tillvaro inte helt enkel att omfatta. Begripa att det är på riktigt, liksom.
Stockholm känns också lite oklart. Hittills har jag ju rymt därifrån varje helg, det kanske är dags att stanna kvar och liksom möta tillvaron. Börja inse att det är Stockholm som är hemma nu. Börja inse att NU är nu och att allt DÅ måste få vara då.

Jag har alltid haft lite svårt för det där med nuet. Jag hamnar lätt i planer eller nostalgi. Eller den där märkliga känslan av att det här blir schysst att minnas, sen. som den där låten från pjäsanalysen, om typ vad fint det kommer bli en gång när vi minns allt det där vi gjorde idag. (I brist på originalet på spotify länkar den till det närmaste liknande.)

Annars blir det liksom alltid när jag åker buss genom sverige, min och Pontus' gamla turnéläggarsång. Tomas Andersson Wij – Mellanstora mellansvenska städer
Allt som är DÅ behöver inte vara över. Ibland hittar man long-term-vänner på vägen. Det är fint.

What ever happened to saturday night?

Lördagar kan vara så mycket. Idag är lördag en softkväll i Hagstugan.
Inspirerad och uppmanad av tekniker-Carina löste jag melodikrysset (och kände mig INTE som 50), för det pratade hon och jag massor om på teatern i somras. Det VAR skoj, och sjukt enkelt. Men så kunde man vinna typ en handduk också. Men hey, soft och lite lagom populärkulturintellektuellt tidsfördriv en lördagförmiddag. Menar jag i en positiv betydelse.

I övrigt en helgdagskväll i Hagstugan.
Peppar lite inför Halloween med Rocky horror (och därav såklart titeln) och annat. Jag veeeet att halloween inte är särskilt nära, men vi började prata om det när vi var ute med skolan igår. Skolfestdags, tyckte vi.

Igår var en sån där episk kväll som tog en helt annan vändning än tänkt.
En sån där fin i-början-av-skolan-kväll.
Jag minns första galna utekvällen med min dramatikklass i Göteborg, som började på Klara, vidare till Artisten (på vägen tramsade jag och Palle en massa om Jonsborgs), vidare till Film och Fotohögskolans gamla lokaler och sen en vilsevandring ned till Vasagatan och spårvagnen. Jag sprang ikapp en sjua i brunnsparken och upptäckte att det var sista nattvagnen hem till kollektivet i Bergsjön där jag bodde bakom en soffa.

Igår var lite samma känsla. Förutsättningslöst följa med folk jag egentligen inte alls känner till något jag inte vet något om. Åka hem tidigt på morgonen med en känsla av att livet är ett äventyr om man bara låter det vara det.

Meningen

Hå. Jag hade lite tråkigt och använde Wikipedias slumpgenerator + regeln om första vidareklicknig för att slumpa fram ett random resmål jag kunde åka till för att fördriva tiden. Just nu är jag hemma hos fadern och vilar upp efter teamutbildningsveckan. Jag har alltså åkt till Örebro från Sthlm.
Lite störigt då att alla mina slumpsökningar visar mig tillbaka till just sthlm. Världen försöker visst säga till mig att acceptera vad som är mitt nya hem och var jag borde vara. Eller?

förstörd

Min telefon hade inte SD i sin t9-ordlista. Nu har den det. Fail.

eller såhär:

Jag kollade på Buffy innan jag åkte till Fanny och tänkte att det var en obehaglig värld hon hade. Nu ser jag inte längre nån skillnad på fiktionen i min dator och den nya verkligheten utanför mitt fönster. Welcome to hellmouth, liksom.

vilka är de, vad gör de, var kommer de ifrån?

Okej att min bekantskapskrets inte i närheten liknar riksgenomsnittet, men jag förstår ändå inte. Vilka är alla de där som röstat höger och extremhöger? Var finns de? Vilka är de?
Mest skrämmande är såklart SD, för plötsligt är de otäckt många. Helt osannolikt.
Hur kan det finnas så många kristdemokrater?

Och varför är Facebook fullt av vänsterfolk överallt, om det inte ser ut så ute i verkligheten?
Och hur kan folk fortsätta tycka att Fredrik Raj-ra-ra-ra-ra-raj-raj-raj-rajnfeldt är en skoj och välvillig snubbe och att det där med utförsäljningar och utförsäkringar verkar vara en skoj väg att gå?
Om vi går ihop allihop kanske vi kan skramla fram pengar nog att köpa allt det där de säljer ut nu. Sjukvård, skolor, post, bank och kollektivtrafik och gud vet vad. Så bildar vi bolaget Landet Nya Sverige som sedan köper en lagom bit mark där vi bildar ett eget land av bolaget, så äger Nya Sverige all allmännyttig verksamhet som borde vara offentlig och statlig.

Men först, invänta onsdagens riktiga resultat. Det här är långt ifrån över. Inte ens det här första slaget, eller den här första fasen, är över än.

Resplaner

Jag är så sjukt lättpåverkad. Nu har jag fått för mig att jag måste åka till Governors island, bara för att Tiny Art Director skrev om det. Jises. Jag har kollat kartor och googlat stället massor.
Jag har iaf tänkt att jag ska ge mig av nånstans en kort tur i vinter. Jullovet är det enda lov vi har i skolan, så det får bli då. Typ nyår.
Jag vet inte vart.
Frida sa att Cuba var nice. Kanske borde jag hälsa på Stefan i London. Kanske kan jag låna hans rum om han är hemma över nyår. Myggan ska vara nånstans i Asien.
Så det finns ju folk att hälsa på, ställen att åka till. Jag vet inte.

Jag har ju några månader på mig. Jag kanske hör nåt om nåt ställe som jag helt enkelt måste åka till. Som governors island.
Men först ska vi till vanliga Island med skolan. Jag måste hitta mitt pass. Är det här, i hagstugan eller på vinden i GBG? Ingen aning. Letadags!

verklighetsutloggad

Det går fort att bli DI-skadad. Idag gick jag hem från skolan och kände hur världen utanför skolan saknade mening för mig. Undrar om man borde logga in på Omvärlden när man går från skolan? Jag känner mig helt klart inte utloggad från skolan (så snabbt gick det att börja tänka in- och utloggning. Jaha.) och jag har inte heller nån lust att vara i omvärlden. Imorgon börjar övningar och snart får vi nycklar och idag har vi börjat hälsa på de andra lite smått. Vi hade analyskursgenomgång med regissörerna och dramatikerna, och jag gick och åt lunch med dem. Resten av min klass hade med sig mat, men jag har ju ett fungerande kök först idag, så matlåda var svårt att ordna igår...
Iaf, så gjorde det att jag gick och åt lunch med tre av dramatikerna och en regissör. Lång kö gjorde att jag hann prata en lång stund med iaf en av dem. De hade bara en halvtimmas lunch, så vi hade en bit bråttom tillbaka. Men det var skoj och de verkar riktigt bra.
Vi återsåg dem på datagenomgången, efter att min klass lyckats möblera om utan att ändra så mycket alls. Men vi fick ett fint och mycket funktionellt klassrum och bråkade inte alls om hur vi ville sitta, det löste sig ganska fint. Lite trassel med bokhylleskåp, men vi monterade isär dem och fick dem att gå in under skrivborden. Himla smart. Jag tror att vi alla är nöjda.
Imorgon ska jag ta med böcker och grejer, så kommer det strax se hemma ut.
Hemma. Hemma. Så himla nice!


och så har jag ätit glass med länsteater-Kerstin och fått bra backup i sommarens funderingar och fått höra hur de har det på teatern. Fast hon är ju itne där nu, när hon är sjuk. Men ändå. Nice med koppling hem. Gamla hem.

Nya hem är skolan. Jag kan inte vänja mig, det är helt främmande och samtidigt det enda som känns verkligt.

och första dagen i nya staden

och efter skolan lyckades jag köpa ett SL-kort och är lite nöjd. Dels är det bra att göra rätt för sig, dels är det jättesvårt att lära sig planka i ett nytt trafiksystem och dels är det skönt att inte behöva oroa sig för kontroller eller liknande. Jag betalar TV-licens också, fast jag just nu inte har nån TV. Den kommer förhoppningsvis i nästa vecka, men jag spelar ju ändå bara på den. Jag har inte kollat på vanliga tv-sändningar på evigheter. Men om jag blir kulturminister när jag blir stor ska jag minsann ha skött sånt där, tänker jag.

Fanny (inte skol-Fanny utan festival-Fanny) hjälpte mig att bära saker till källaren och städa köket. Det blev himla fint och nu känns det här som närapå ett hem. Jag vill inte alls flytta - jag känner at jag flyttat nog på ett tag nu - och hoppas att jag kan bli kvar här, åtminstone ett tag.
Vi gick ned och slog fast att rödgula puben på hörnet är nya måndagsöl-stället. Kanske för att de gav oss gratis påfyllning av nachos. Och för att de spelade Ramones. (och 90talspop i en fin blandning)
I väntan på Fannys buss (som går strax bortanför min gata. mkt praktiskt) hittade vi Kronobergsparken med fina kaniner, en Ikaros-staty och en bra sån där waldorfgunga. It's no slottsskogen, men det var en nice park.

Bra avslut på bra dag. Känns som en hel livstid sen i morse. Jag har faktiskt bara varit här i ett dygn + några timmar. Jag känner mig inte helt hemma, men börjar komma överens med tanken att jag faktiskt bor här nu. Det är här jag är. Det här är hemma.
Jo. Något dammsugarvarv till, så kan det faktiskt vara det. Nya hemma.

Första riktiga skoldagen

Göteborg för all del, men idag var som första riktiga skoldagen. På skolan. Hela skolan. På riktigt.
Rätt nervöst. Det är ändå folk som vi ska gå med i tre år och troligtvis kommer ha att göra med hela resten av livet, eller yrkeslivet iaf. Inte snubbla eller råka göra nåt annat fånigt första dagen. Inte... gah!

Det första som hände när jag gick runt och letade efter SL-center eller nån stans att köpa ett busskort var att jag sprang på Kerstin från teatern i Örebro. Hon har ju nåt knas med ögat och hade varit på St Eriks och fixat med det. Jag lät SL-kortjakten vänta till efter skolan och så gick vi och fikade istället. Snabbfika, sen letade jag rätt på trevliga buss 4 som gick direkt till skolan. På 7-11 satt Erik som alltid är i god tid. Runt skolan var det massa folk, ganska snart dök Fanny och Maria upp. Hemskt skönt att ha varit på skolan redan i höstas, vi kände oss inte alls vilsna utan hittade rätt bra och upp till vårt klassrum och lämnade saker innan stora samlingen. Lite nervösa var vi nog, för vi bara blint följde den av oss som råkade gå först. Inte alltid en lysande strategi. :)

I teatersalongen samlades hela skolan, både nya och gamla elever. En rektor som glömde presentera sig, men som spelade Duke Ellington för oss och sa kloka saker som "bli inte folkpartister". Mycket om den nya högskolan som blir till årsskiftet. Mycket om att inte snöa in på sitt eget område.
Alla nya skulle upp på scenen och presenteras. Synd att hela teaterklassen stod på scenen samtidigt, för då såg vi liksom inte varandra riktigt. Men det är väl gott om tid till det, I guess.

Annars, en typisk första-dag, med rutiner och regler för skolan och passerkort och liknande. Schemaprat och sådär. Mycket nytt, men det känns helt hanterbart. och riktigt, riktigt skoj.
Jag kan inte fatta att det är det här jag ska göra i tre år nu. Det kommer bli helt galet bra, hoppas jag.
Imorgon börjar det lite mer, ännu mer på riktigt. Wiiiii.

Skoldag två.

Vinbär utanför dörren i tidig morgon. Hotellfrukost där resten av skolan bor. Gå mot Världskulturmuseet. Passera Valand och minnas hur vi sprang i regn-snö från studion i källaren bort till Seven-eleven på hörnet på andra sidan avenyn och köpte lussekatter och varm choklad i första, fina hösten i Göteborg. Götaplatsen, Näckrosdammen. Kolla upp mot berget och den där portalen där jag tänkte att man borde hänga och skriva eller läsa, men annat kom emellan. Humanisten. Mycket tänka tillbaka och sakna nu när jag ska lämna.
Museum. Chalmerstunneln. Indisk långgatelunch, på andra lång den här gången. Masthuggsterassen. Finaste gamla kollegorna på Mastis. Inspirerande danskollektiv på Cinnober. Väldigt varmt på Pustervik. Föreställning. Inse att vi är sena till nästa. Springa mellan Järntorget och operan. Föreställning igen, så himla bra! Mycket människor, vänner och bekanta. Spårvagn i regn. Promenad genom Haga. Inte slå huvudet i trädet vid KTB. Klasskompisar på Pustervik som ville hem till hotellet. Genomblöta skor. Finaste spårvagn 11 hem. Vinbär utanför dörren.

Om jag bara slapp lämna Göteborg skulle allt vara perfekt. Eller så perfekt som livet blir just nu.

snuva

Jag är snuvig, men känner mig (ta i trä) inte särskilt sjuk. Jag undrar om det är att det är dammigt eller om jag är liiiiite förkyld. Hade nåt som liknade början till ont i halsen innan jag åkte till Nina, men det blev aldrig heller nåt av. Jag hoppas hålla mig frisk över skolstarten. Jag har ju inte varit sjuk, mer än haft lite feber nån enstaka dag, sen då i januari innan P skulle till Kanada. Jag hoppas frisk-trenden håller i sig.
Och då bortser jag helt från den senaste tidens magont och huvudvärk, det är ju inte att vara sjuk på samma sätt. Det beror ju inte på mig, utan på jobbet.

Nu ska jag leta tvättid och sen fixa för att möta skolfolket som kommer med tåg från Hufvudstaden!

hjärta Göteborg!

Bästa, bästa, bästa staden.

Telefonsamtal:
-Hej, vad gör du?
- jag har ett reggae-jam i mitt vardagsrum, men vi ska snart gå ut och dricka öl. Följ med!

Majorna, Gbg. Me heartie.

failing Fortier

Okej, jag tar tillbaka det där. Fortier är emot mig igen. Inte fullkomligt hopplös den här gången, men helt meningslös som huvudlitteratur. Som komplement - absolut. Jag fick efter att ha läst en massa annat en hel del vettigt ur Theory/theatre när jag kollade på fenomenologin. Men nu, nje. Jag måste hitta en annan bok att hitta själva teorin i. Fortier ger ju bara en massa exempel på andra saker.
Doh. Hur många år har jag skjutit upp det här? Nu SKA jag bli klar!

skolarbetedags!

Jag tar tag i gamla skoluppgifter och upptäcker att jag glömt allt om hur man källhänvisar korrekt. Det som jag kunde göra i sömnen förr. Nu är det bara ett virrvarr. Förlagsort? Tryckort? Jises. Det blir till att kolla i mina gamla uppsatser sen, när jag är klar med själva läsa-skriva-läsamera-skrivaom-andet.
Det var motigt, men börjar bli skoj. Det tog väl femhundra år, men nu börjar jag till och med gilla Mark Fortier och theory/theatre. Jo, really. Det är närapå begripligt. Håll tummarna för att det fortsätter så!

nu också som spanarna-wannabe

Jag anar märkliga mönster i samhället.
Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård i en intervju, Johanna Koljonen i sitt sommarprat, och live på Allsång på Skansen. Överallt Marie Bergman - ingen kommer undan politiken.

från att aldrig ha hört den till att den dyker upp överallt. Två gånger på två dagar, sen så fort jag försöker lyssna på radio igen. Värehär?
En hype? En medveten boostningsstrategi? Thomsgård och Koljonen är ju bland de coolaste just nu. Irenhär 2010feminismen som inte innebär fokus på feminismen i sig, utan coola supertjejer som bara gör asbra saker och tar självklar plats.
Hype eller inte. Bloggen goes spanare, och ser en trend.

tillbaka.

och vardagen känns så fullkomligt meningslös. Inte blir det bättre att hela Stadra är tomt. Inget händer, Dragan sitter utanför och röker och gör ingenting. I övrigt är det tomt.
Vad ska jag göra? en affischbotten. Hade jag kunnat göra hemma, så varför åkte jag hit tidigt i morse? För att det är mitt jobb.
För att det här är failing verkligheten som jag inte har ett dugg lust att vara i. Alltså, inte specifikt Stadra, men verkligheten och vardagen är tråkig och ensam jämfört med livet i baracken.
Jag saknar Linnea, jag saknar en himla massa nya och gamla människor. Jag saknar min radio och kanal 6. Jag saknar att det är slut på gaffatejp och att inte få tillbaka några verktyg. Jag saknar AnnaKarin och uppfinningen av spikband-kan-vara-en-kedja. Det har varit några riktigt stora fail, men övervägande sjukt mycket win-grejer.

Ibland är det skönt att komma bort - komma hem - och få perspektiv på livet och komma ihåg hur det känns att vara levande på riktigt.

som ett blomkort:

Om jag inte skulle vetat det, så ser Facebook till att påminna mig. Jag skulle vilja säga grattis, men det är nog i dagsläget en dålig idé. Men jag hoppas att födelsedagen är bra och att du har det bra i allmänhet också. Även om jag inte kan säga det eller du inte vill höra det.

when all the world's asleep

Det är bara jag vaken på Stadra. Jag kan inte sova. Jag har testat att gå ut och gå, jag har testat att sitta på verandan och känna mig vargtimmesvemodig.
Nya planen: sluta fundera och istället kolla litteraturlistor och förbereda pluggande.
Eller kanske Buffy. Vad som helst som får mig att sova åtminstone någon timme innan kopiatorreparatören kommer imorgon bitti.

dagens sportnotiser:

Tennis har väl aldrig varit mitt huvudintresse (förutom när jag hade en ridlägerhäst som hette Tennis)
men vi på Söderlingsgatan tycker att Wimbledon verkar skojigt. Det är som att det hade med oss att göra, fast det inte alls har det.

How I love being a girl, sometimes.

Fnissar med Karin över gmail-chat. Ibland är det nice att vara tjej, och ha finaste tjejerna som vänner. Karinlove.

of summers past

Jag kom precis ned i källaren. Mina armar luktar solskyddskräm, rummet luktar sommarvarmt och det ligger en badboll på golvet.
och plötsligt bara av lukten blir rummet ett annat. Ett bord, ett kök bakom en halvvägg, en trappa till höger.
Lukten av solsalva får mig alltid att se Capri. Oavsett hur, när, var. Känns som en bit av mig saknas.
Somrarna är inte samma sak utan Capri. Utan Sandra. En vecka kändes som en livstid. Vi sprang på klipporna eller mellan husen. Åkte in till Strömstad. Oavsett hur allt annat var var det en vecka helt bortom alla andra problem och oroligheter. Bara livet på det mest enkla sätt. Jag saknar det. Även om jag så klart vet att det inte skulle vara samma sak nu.

Enklaste, bästaste barndomssommaren.

Hagstugan-bliss

Jag vet inte om det är huset i sig eller de Nilssonska släktdragen i mig, men nyss blev jag uppringd och tillfrågad om fika/öl/hänga inne i Örebro och jag bara "njaa, jag har ju precis kommit hem och sådär... ska jag verkligen köra in till stan igen..?" och så blev jag kvar här på verandan, i kvällssolen över trädgården.

Och jag som klagat över att pappa har så svårt att överhuvudtaget lämna huset eller tomten. Well, imorgon ska jag iaf fika/prata skräp/gå längs svartån efter jobbet, men då kommer ju Nilsson hem och tar tillbaka huset istället. Bra det, vi kan ju inte lämna det ensamt för länge!

om barnböcker

Det blev mycket läsa idag. Coola tiny art director har gett ut en bok som är precis samma sak som bloggen men i bokform. Den kom med posten tillsammans med Janis den magnifika och Ann Rice-boxen jag ska läsa inför sommarens kurs. och lite mellanstadienostalgi - Alltid den där Anette.
Skitbra grej. När man kommer hem från en regnig promenad genom majorna och behöver något upplyftande. Jag vet - Peter Pohl! Det är alltid skojigt. Näe. Men bra. Fortfarande sjukt bra bok, även om den är en mellanstadiebok.
Eller högstadiet? Har man greppat alla de där sakerna redan på mellanstadiet? Jag minns inte vad man läste när...

Ibland funderar jag över allt möjligt. Som idag. Vad gör jag om jag får barn nån gång och det visar sig att de inte tycker om att läsa? Jag har ju galet mycket böcker som bara väntar på att nån ska fylla sju eller tolv eller vad som helst och börja läsa dem. Allt från söta En Björnberättelse till Johanna Nilsson och Peter Pohl. Via böckerna om Emily, Mumindalen, Ronja och.. ja, listan kan göras lång. Jag älskar barnböcker. Många av dem läser jag gärna själv, ganska ofta. Det är nåt med enkelheten, det inte tillkrånglade. Ärligheten.
Det finns så himla mycket bra att jag inte alls tänker skämmas över att jag har en del barnböcker i min bokhylla. Astrid Lindgren, Maria Gripe, Jostein Gaarder - jag vet inte varför det är barn/ungdomsböcker? Det handlar ju om livet, ibland på riktigt komplexa filosofiska nivåer. Jag menar, som Michael Ende. Momo eller den oändliga historien- de är ju bägge två böcker med så mycket undertext att det hela tiden dyker upp nya insikter och detaljer varje gång man läser dem, så mycket som går en förbi när man är barn och bara läser själva äventyret.

Jag undrar om Lisa fortfarande har min Den oändliga historien? Hon lånade den i ettan på gymnasiet. En dag när vi planterade sticklingar på trädgård. Lustigt, jag minns fortfarande hur det såg ut där. Och hur det luktade. Well, det var väl likadant som i alla växthus gissar jag. Vi hämtade aldrig plantorna igen, minns jag. Det var dumt av oss. Men boken hoppas jag att hon har kvar!

feeling nearly as faded as my jeans

och att vara hemma här är också sjukt konstigt. Ibland ter sig hela mitt liv overkligt för mig.
Men det känns bra och samtidigt helt sjukt att packa ned allt jag äger och har för att sen inte packa upp det igen. Det känns som att jag går igenom någons dödsbo. Kastar, sorterar, packar, skriver listor. Väljer spara-slänga, lägger saker i lådor, värderar minnen - behöver jag det här? kommer jag sakna det här?

Rummet känns tomt nu. Bokhyllorna nästan tomma, soffan borta. Tv-spelen har redan åkt till Hagis för tryggare förvaring än i majornakällaren. Jag har nästan inga kläder här. Jag har nästan inga kläder i Hagstugan heller. Jag undar var de tagit vägen?

Jag undrar var mitt liv tagit vägen? Finns det också i någon av alla lådor? Sitter det i sakerna jag har, stället där jag bor, jobbar? Eller där tankarna är? Allt känns så förvirrat just nu.
Det är skönt att det snart är premiärvecka, då blir jobbet så himla intensivt att jag inte hinner tänka.
Är det inte så det alltid varit? attt jag mår sjukt dåligt så fort jag får för mycket tid att tänka? Att när jag bara gör saker hela tiden så ordnar allt sig och blir ett rätt bra liv? Att det är tvivlandet och funderandet som gör att det blir dåligt eller att jag gör/väljer/tänker fel?

Helt utan att det har att göra med boken jag nyss läste så lyssnar jag på Janis Joplin (alltså, boken hette ju Janis den magnifika men det är inte därför jag lyssnar nu) och försöker förstå vad som är jag. Jag äter flingor (men inte ur en plastmugg), spelade DS till batteriet tog slut - kabeln är försvunnen nånstans i packningen, den är kanske redan i Hagis - sorterar papper och tänker att jag kanske vill äta ribs från Röda Jellonet ikväll.

Tänker på att det är himla många personer jag skulle vilja träffa när jag nu är i Göteborg men att jag samtidigt vill vara hemma och bli klar med packandet och fixandet.
Jag vill inte göra någon lista - eller jag vill iaf inte skriva den HÄR - för jag vill inte att det ska verka som att jag rangordnar folk eller att nån ska känna sig glömd om jag inte skrivit upp dem.
Inte heller för den delen att nån ska känna sig bortvald för att jag inte hör av mig när jag kommer hit.
Hur kan jag känna mig ensam? När jag när jag skriver så här kommer på hur himla mycket folk jag har omkring mig. Som jag KUNDE träffa om jag bara var i rätt stad.
Om jag bara tog mig samman och gjorde planer längre fram i tiden än en kvart.

Men samtidigt har jag prickat in rätt bra grejer när jag varit här:
förra lördagen: Anton och Sabina i spexrummet, Linus och Nicklas och okänd tjej på promenad genom andra långgatandagen (vilket slagfält!) och kramas med Linnea, Linn, Karin och Sara under kort besök på synopsisfest i Musikrummet.
Kort besök på spexkalas är roligt. Karin och Hampus gör Joels gamla favoritbit ur VanTomen, sextiotalsspexhumor av bästa sort. Feels like old times, på nåt sätt och samtidigt ändå inte.

Igår: bästa sommarfesten på Masthuggsteatern. Ösregn, men nån hade satt upp ett segel som gjorde en regnfri yta lagom stor för tre bra grillar och ett prepbord. Bubbelplast överallt. (Lena, då tänkte jag på dig). På gården utanför hade de lagt nån form av asfaltmatta/tjärpapp/whatever som de glömt göra dagvattenbrunnshål i, så det blev som ett innanhav. Kanske de menar att göra hela terassen till pool ändå?
Mycket folk - fina CinnoberKarin med hela sin familj, på det hela taget mycket familjer. Kristinas familj, Helens familj.. Frida + nån, My så klart, prao-Anna, Hasse, Martin kom aldrig tillbaks från sin spelning, Ashkan och lite folk jag inte sett förut. Vi brände våra grillspett lite lagom, lekte med Rakel och Alice som ville kasta boll med pilatesbollen fast de knappt hade armar långa nog att fånga den utan att få den i ansiktet. Forsman från grannteatern, Filip och Sanna från teater eksem...
Det har knappt ens gått en månad sen jag slutade på Masthugget, men det känns som att jag varit borta i evigheter.

Det är märkligt att livet går så snabbt och samtidigt så långsamt. Jag kommer aldrig få ordning på det där med tid. Saker som var för ett år sen känns som tusen år sen, saker som var för lika länge sen känns som igår.

Och nu är klockan snart halv sex och imorgon åker jag tillbaka till Örebro/Nora. Sen blir det inget mer göteborg på ett tag. skriver jag och inser att det inte alls är så långt kvar till "kanske mitten av juli". Och att det är både ett helt liv och inte länge alls till 23 augusti. Oshit. Livet är inte klokt. Jag borde äta lunch.

Janis den magnifika

Jag är hemma och läser och mår sådär dåligt som bara Johanna Nilsson-böcker får en att må. Alltså, det är bra. Nyttigt på nåt sätt. Men jag blir alldeles skakig inombords och vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Jag vill också bara sätta mig i en bil och åka bort någonstans. Jag har inget magnifikt att söka, bara en känsla av att jag vill åka nånstans. Hitta en sjö i en skog, sova i bilen och hitta mig själv. Något svar på varför saker känns svårt och vad jag egentligen ska göra med livet.

Jag har ingen brorsa som kan rädda mig. Jag måste på nåt sätt göra det själv.
Ibland läser jag "hon går genom tavlan..." och känner hela det där igen. Jag tror att Janis den magnifika är en likadan bok. Som man kan läsa om och om och om och känna exakt samma sak på samma ställe, tills man en gång förhoppningsvis inte har kvar det där som är svårt. Eller så har man alltid kvar det, me det gör ingenting så länge man kan läsa om det och veta att det går över eller går att leva med. Rebell med frusna fötter är också en sån där fin bok. De andra är okej, men de tre är nåt extra. Finaste böckerna.

People are strange

och vissa vänner man träffar för sällan är för långt bort.
Det är märkligt med de där som man träffar under festivalerna, som man kommer så himla nära och samtidigt vet man inget om dem egentligen. Rätt många av dem skulle jag inte lärt känna annars, vi är så himla olika. Men med festivalernas hjälp så tar man liksom in dem i hjärtat direkt. Det här är människorna som inte vet var jag bor eller jobbar, men som skulle åka dit direkt om jag behövde deras hjälp med nåt. Det är de underbara skyddsnät som när ens liv rämnar hör av sig med ett "det finns alltid en soffa för dig i Karlstad" och liknande. Som tar en med på falafelvandringar i Malmö och ser till att man äter när man inte själv orkar ta hand om sig.

Finaste M. Konstigaste nyheterna. Jag önskar jag kunde göra nåt. Det här är ju jättekonstigt.

Satans mördare.

Det var Olof Palme som sa det. Jag saknar någon som Olof Palme idag. Jag gläds åt att vänsterpartister runt om i landet idag vågar följa i det som slogs an i Ekot i morse.

Idag heter min förebild Olof Palme, han som även sa:

"Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972."

Och idag. Sista maj 2010, internationellt vatten utanför Gaza.
Någon säger att något fartyg seglat under Amerikansk flagg och därför räknas ombordstigande på sånt skepp som invasion av amerikansk mark. Om det är sant borde det väcka USA ur sitt Louisianatunnelseende. Det kanske var därför han åkte hem.

I lördags oroade jag mig för min pappa som ingen hört nåt från sen han försvann in i radioskugga i närheten av där det hände en stor bilolycka.
Med det i huvudet kändes det extra tungt att höra Linus Gardell berätta att de inte hört nåt från hans pappa. Briljanta religionshistorikern Mattias Gardell ombord på det turkiska ledarskeppet.
Det känns oroväckande att de andra svenskarna en efter en rapporteras in, men ingen vet något om dem.
Det har sannolikt hänt dem något.
Jag undrar om ifall inte, om det skulle vara så att Israel faktiskt dödat en svensk, resten av landet kan instämma i Palmes gamla ord om Franco och kalla Israel vid sitt rätta namn. Satans mördare.

hela tiden

Nu är det teater på riktigt igen. Efter några vilsna veckor som mest känts bilåkning-jobba-bilåkning-sova är det nu Teater På Riktigt.
Teknisk koll, kollationering, prodmöten och full fart framåt.
Efter lite peptalk från världens bästa A känner jag mig på banan igen. Nu vet jag vad jag gör. Det är bra.

Och det är sådär fint förvirrat som det ska vara. Om producent för några dagar sen betydde Bära Bänk betyder det idag "köra en uppstoppad räv tillbaks till Örebro". Imorse fick jag också bära lampor, och försöka hänga. Insåg snabbt att jag inte hängt en lampa sen... sen aftonstjärnan? Lääänge sen. Tekniker är jag inte, helt klart. Men rävtransportör - ja, varför inte? Nåt nytt för visitkortet? Lejontämjare, teaterproducent, rävchaufför. Kan funka.

i pausen.

Livet. Det är, vad ska jag säga... intressant.


Nej, det är inget som har hänt. Vi har bara kollationering på Stadra och läser/lyssnar pjäs. Bara det. Det är inte helt okomplicerat, det här med Hjalmar Söderberg och livet.

Bänk, bänk, bänk, bänk. Bära, bära.

Ibland blir jag sådär glad som bara känslan av samhörighet och interna grejer kan göra en.
Dagens Facebookstatus: "bär bänk" resulterade precis som jag trodde i massa "likes this" och nån kommentar. Dagen är inte heller slut än. Och dessutom gör själva bänk-bärandet mig glad också. Jag nynnar den fina bänkbärarsången för mig själv och minns tusen burna bänkar från förr. Under olika bänkanvisare och åt olika håll. Och så minns jag när jag och Lena mest tittade på bänkbärandet och till sist bar lite själva också. Det var samma år som huvudansvarige vandrade runt med en skräpplockarpåse och vi fick honom att bära bänk, han med. Det var stort.

Nu: tvätta buren bänk. Det har vi aldrig gjort förr.

släkt och familj.

Här åker man till Lund och tänker att man ska se teater och teater och teater och att det är nog med äventyr.

Men inget blir som man tänkt sig och det som skakat om mig mest hittills är inte en föreställning utan en enkel, vanlig lunch i Klostergårdarna och en titt i gamla fotosamlingar.
Jag har ju släkt här nere, men har aldrig tänkt på det särskilt mycket. Jag har inte träffat dem på många, många år och mamma pratar sällan om dem. Men nu fick jag ett nummer och tänkte att det är alltid roligt med släkt. Jag har ju inte så mycket släkt. (som de sa i den fina dinosauriepjäsen jag just såg.)
Mammas kusin, alltså mormors brors son. Och hans fru. Sist jag såg dem var ungefär 1988 på Mejramvägen. Jag minns min syssling och ett ALF-pussel. Sen dess, ingenting.
Nu satt vi i en soffa och de berättade om mormor och brödernas uppväxt i skåne och blekinge, och visade bilder på huset där jag varit en gång.
Och plötsligt, en bild på tre kvinnor jag aldrig sett förut. De sa inget, de visste inte helt säkert vem som var vem. Man skrev visst inte på bilderna på den tiden vilka det föreställde. Men jag skulle känna igen Amanda Roijer var som helst. Hon är nämligen på pricken lik sitt barnbarn. Så himla spöklikt. MIN mamma. Min mormorsmor. Som jag är uppkallad efter.

Jag har aldrig haft nån koll på min släkt, alltid känt att det liksom är mamma och jag, och nåt bakom det har aldrig funnits annat än vaga minnen av historier som berättats. Jag minns mormor, men sen har det aldrig funnits nåt bakåt.
Och så plötsligt, tydliga genetiska spår. En koppling bakåt. Ett bevis på att jag, vi, kommer någonstans ifrån. Plötsligt rötter, historia, sammanhang.
Det känns som att nån sagt att min familj inte är min familj, fast helt tvärtom.
Jag är helt chockad.

Nu ska jag ta med mig Ami ned till Lund i sommar så hon får se hur lik sin mormor hon är.
Bästaste mormor, jag tar det här som det tecknet vi pratade om, jag och Ami, när vi var vid fallen och herrgården och vitsipporna.

mer australiensiskt, en fundering och ett fynd!

... jag kom på att världens bästa tv-spelsrecensent ju också är från (eller bosatt i) Australien. Googla zero punctuation och försök hinna med i vad Yatzee säger. Lovely!

men det där med australien är ju också ett problem. Vad hände med närproducerat? Kan man kompensera att man har en ryggsäck från andra sidan klotet om man äter potatis odlad inom gångavstånd? Svåååårt det där.

Enkelt är däremot valet av tapet, när jag nästa gång får en lägenhet som är MIN och som jag ska bo i längre tid. Sen jag såg den här är det otänkbart med ett vardagsrum på nåt annat sätt. Mot en sån här fondvägg ska man ha sin tv + tv-spel. I'm such a geek. Men söt, right?

hjärta Australien!

Nu hajpar vi ett nytt land. It's all about australien:
(och så glömmer vi allt om spindlar och otäcksheter ett tag)

Sen några år tillbaka har jag världens finaste datorväska. För att inte tala om den assnygga datorryggsäcken som någon från 90%-produktionen hade, jag tror det var kostym-Karin, men jag vet inte. De är i alla fall sjukt snygga. Och den lilla figuren som är deras logga är SÅ söt. De heter Crumpler och är från australien. Helt klart världen bästa väskor. Ska jag köpa en ny ryggsäck som inte är en fjällräven så blir det helt klart en röd crumpler-ryggsäck. (julklapp till mig, någon?)

Och på inrådan av Jannice hittade jag den nyaste australienprylen. Aussie-hårprylar. För slitet och trasigt hår, helt lysande. En sorts inpackning som visserligen luktar skurmedel, men när man sköljt ur det är det bättre. Jag testade i morse och mitt annars så besvärliga hår var bara hur lättborstat som helst plötsligt. Ett par omgångar med det här, så kan det nog bli riktigt bra. Sa vi att vi gillar Australien?

Och Marcus visar youtubeklipp på bäbi-känguruer. Det måste vara det helt sjukt sötaste. Bäbi-känguruer hoppar i vatten. Känguruer är bra. och Australiensiska. Det finns visst många bra ickespindeldjur i australien också.

och 90-talets bästa (eh) tv-serie om de flygande doktorerna. Hur kan man annat än älska den? Fiiina 90-talet. Fina radioanrop "this is Victor Charlie Charlie calling Mike Sierra Foxtrot". Klart att jag minns det, jag glömmer aldrig saker. Söt sjukhusserie långt innan sjukhusserietrenden. Borde inte den finnas på DVD?

Det är vad jag kommer på nu spontant om australien. Egentligen skulle det bara handla om Aussie-upptäckten, sen kom jag på fler bra saker med Australien. Veckans nya favvoland.

och det är det här med avslutningar.

Jag avskyr det, men jag kan inte hjälpa det.
Uppbrott och avslut är saker som blir så himla dramatiskt för mig.
Nu pratar jag inte förhållanden som tar slut och sånt där, utan större saker. Slutet på eror, epoker, skeenden, liv och sammanhang.
Jag har aldrig varit direkt ledsen att skiljas från någon skolklass jag gått i, men det har ändå alltid varit känslosamt. Det handlar inte om att skiljas från människorna, utan från sammanhanget.

Det funkar likadant med fiktion och det är fånigt men ofelbart så. Jag blir ju till och med ledsen när the fellowship splittras i början av Sagan om ringen. (fatta då hur sjukt mkt jag gråter när de åker iväg i slutet, när de faktiskt skiljs åt för alltid, liksom). I morse kollade jag på gamla avsnitt av Beverly Hills igen - skräpserier är mitt bästa latdagstidsfördriv, tänker jag inte hymla med- och kom fram till sista avsnittet av säsong 3, när de slutar High School allihop. Funkar likadant.
Oavsett vad så är känslan av uppbrott och att sammanhang är oåterkalleligen över en känsla som sätter sig direkt i magen på mig. (när Rachel flyttar ut från Monica's. När.. ja, det finns tusen exempel. Alla gånger då någon säger hejdå till några andra och går ombord på tåget eller sätter sig i bilen och de andra står kvar och vinkar och den som ska åka vänder sig om en sista gång och vinkar. torkar sen bort en sista tår, vänder sig till chauffören eller bara ut i luften och säger "då åker vi, då" och blickar sen framåt. Som att släppa hästarna på bete efter ridlägret och se dem springa långt bort och stå kvar en stund innan det är dags att själv åka)
Det är svårt, med saker som är oåterkalleligen förbi. För att de liksom är det, på så många plan. Även om man skulle återvända så är ens nya verklighet det man är i då. Man kan aldrig gå tillbaka, för det finns inget kvar där. Den man var då finns inte kvar i en själv heller.

Kanske därför jag gör så stor affär av det här med att flytta. Kanske därför jag vill packa ned allt och inte ha med mig något alls till Stockholm. Kanske därför jag vill skriva massa brev och sammanfatta vad alla de här människorna jag lämnar bakom mig faktiskt har betytt för mig. Där visar sig den där teatrala sidan av mig. Jag måste få göra hejdå till en stor grej. I mitt huvud ÄR det ett "vi kommer aldrig att ses mer", för det känns som att det är en dörr som stängs bakom mig nu.
Som Emily (i böckerna) som är den klokaste av kloka. Man vet att det aldrig kommer bli samma sak igen. Vi kan gå tillbaka och låtsas, men vi kommer inte mötas på samma sätt. Vi är inte längre HELA varandras liv, nåja, det var att ta i, det var länge sen ett sammanhang var så intensivt. Men vi är inte längre en del av varandras vardag och sammanhang. Vi möts igen, men det är aldrig samma sak. Vi är inte riktigt samma människor då. Någon annanstans, i något annat. Jag försöker lika mycket säga hejdå till den jag var, är, kommer att ha varit.
Jag har ett behov av att göra en stor grej av det. Roll with it.

Lasse förstår mig, som vanligt. Även han blåser upp vanliga avsked till stora, livsavgörande sortier. Som såhär. Det är sista versen jag tänker mig att det är som:

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du

hittegods

och nånstans nyss fast jag glömt var och vem som postade den, såg jag den här.
Hilarious.

alla välpolerade, tomma plastartiklar

Jag tänker såhär att om nyårslöften inte är nåt kanske förstamaj-löften är en bra grej. Att varje år börja med nåt eller sluta med nåt för att göra världen lite bättre. Ett steg i taget.

Det läcker olja i havet. Jag funderar på plast.
På svd kan man också läsa om förbud mot plastleksaker som delar av snabbmatspaket.
Jag tänker ännu mer på plast.

Det här med inga plastkassar är ju ett steg. Men jag tänker att jag kanske ska utmana mig lite. Ingen plast alls? Nej, det går inte. Så lite plast som möjligt. Ja, bättre.
Finns det fryspåsar i nåt annat än plast? Det är dags att leta alternativ.
Det är dumt att kasta sånt man redan har, men nya saker blir i andra material.
Mina braiga gummistövlar är tex i naturgummi av något slag.
Jag känner att jag måste läsa in mig ordentligt på det här, så det blir rätt. Är aluminiumfolie bättre än plastfolie? Heter det smörpapper för att man slog in sina smörgåsar i det förut? Är det ett alternativ til att ta med sig fikarast-mackan i plastpåse? Fanns det inte små lådor för smörgåsar förut?
Är såna där avfallspåsar man köper på rulle i affären mycket bättre än ica-kassar till sopor? Blir det egentligen några sopor alls om man skärper sig och källsorterar allt?
Vad gör man med tusen tomma schampoflaskor? går det att köpa på refill?
och är en jordgubbssylt-refill som är i mjukplast bättre eller sämre än en ny burk i glas varje gång?
Äh, fuckit. jag ska ju göra egen sylt i sommar, så just DET är ju inget problem.

Men jag känner mig lite vilse och undrar om det finns en miljörådgivare eller en sida på internet som kan ge mig lite vägledning. Årets förstamaj-löfte är iaf att det minsann ska vara slut på allt onödigt plast. Det går inte att skippa plast helt, tror jag, men tills det gör det måste det här vara ett godkänt steg på vägen, ja?

det var så det var

Finaste Melissa säger sanningar:

Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på
så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då

Vi talar sällan högt om våran framtid
vi talar aldrig högt om det vi har
dina drömmar blir allt svårare att se nu
och mina finns snart inte längre kvar

packning igen

Det känns som att allt jag gjort de senaste två åren är att packa upp och packa ned saker. Nu är det dags igen. Eegentligen inte NU, men jag kommer inte hinna under sommaren. Saker upp på vinden, saker till Hagstugan för vidare transport till Stockholm så småningom.

I köket finns bara det jag verkligen behöver under sommaren kvar. Hallen och garderoberna närmar sig samma öde.

Lådor i ett hörn för uppbärning på vinden. Lådor i hallen för transport till Hagis i eftermiddag.
Livet känns så litet när man ser det i lådor och högar.
Och samtidigt har jag alldeles för mycket saker.

Men till Stockholm tar jag med mig så lite som möjligt, så nu måste jag tänka igenom vad jag verkligen inte klarar mig utan och vad jag vill ha kvar sen och vad jag lika gärna kan kasta/sälja/ge bort.

Svåra val.

fel soundtrack.

Ibland får man fel musik i huvudet. Jag äter inte alls nån medicin och det är inte alls så det är, men i mitt huvud cirklar ändå:

Sen jag börjat ta min medicin
Gråter jag inte nåt mera
Sorgen är kvar, den står där med ett flin
Men bekommer mej inte nåt mera

Fast jag börjat ta min medicin
Står väggarna kvar lika gråa
Samma flugor i fönstret och samma gardin
Samma TV och samma hallåa

Egentligen har jag haft bra dagar. Bästa bror tog med mig på spelning i torsdags, Ebba och jag hade bra men blåsig sommardag på Långgatan och i Slottsskogen igår och idag har jag varit på GDT och sett den där pjäsen som Linus och Linnea skrev.
En märklig promenad följandes en bekant för att vi blev oroliga. En ensam-promenad vidare och fyrverkerier över Liseberg. En stund på inte jättesunkig majornapub med gammal vän pratandes om projekt vi gjort och inte gjort och borde göra. På vagnen hemåt pratade vi om det superhemliga projektet som kommer bli så himla bra och kanske det coolaste nånsin, om vi lyckas göra det. Men det är så sjukt hemligt och måste fortsätta vara det att jag inte ens kan skriva vem det var jag pratade med om det. Men bra blir det, när det väl blir. Hemligteatern.

Nu ska jag sova och sen packa en låda saker som ska till Hagstugan. Projekt: stockholmsflytt har börjat!

Det finns så många platser.

och i Örebro är alla platser platser som minner om något. Förut, nyss, för länge sen. Saker som inte betyder längre och saker som betyder så mycket att det är jobbigt.

om hur snabbt man kan läsa

För en diskussion, för en person som jag inte alls vet om han läser eller bryr sig längre, men ändå. För att jag sa att jag skulle, kunde:

Igår kväll, hos Ami. På stolen bredvid soffan där jag sover låg Dan Browns "gåtornas palats" och jag kom ihåg en diskussion om hur snabbt jag egentligen läste såna där böcker. Jag lovade ju då, i ljudbokstider, att läsa något i den stilen och klocka hur lång tid det tog. Challenge accepted!

Starttid: 20:25
Sluttid: 00:05

3 timmar, 40 minuter.

Jag minns inte vad jag sa för tid då, men det här borde vara inom ramarna.
(jag vet att det är den mest lättlästa sortens bok, men det var liksom det som var utgångspunkten för diskussionen. Om det är viktigt för frågan kan jag återkomma med lästid för någon annan bok. Bara säg vilken!)

På busstationen

Och Norge fortsätter vara ett tema. Bra land, det där.

Fördel: Norge

Vissa saker är så himla mycket bättre i Norge. Eller, en sak iaf. Resten vet jag inget om.
Men norska vädertjänsten YR är så sjuukt mycket bättre än SMHI. Det har vi ju vetat länge, även om de är lite ambitiösa och ändrar sig varannan timme så man aldrig rktigt VET om det kommer regna eller inte... men sak samma. Det är ingen slump att de flesta jag känner (och alla andra också) verkar kolla vädret på YR mycket hellre än på SMHI, trots att de säger olika saker från timme till timme. När vädret väl kommer stämmer det ofta precis in på vad de sa senast, även om det inte stämmer med vad de sa från början...

Och nu. YR har bästa följetongen om askmolnet, med utbredning och konsekvenser och intervjuer med nån som fått askregn på sin nytvättade bil.
SMHI har en länk till krisberedskapsmyndigheten.
Say what? Jag vill ju ha enkla fakta på dumma frågor som jag inte förstår. Vad är ett askmoln? regnar det aska då?
Men allt jag får på svenska är en länk till en sida som handlar om policys för stängande av luftrum.
På norska får jag däremot veta precis allt jag behöver. och återigen hjärtar jag yr.no.
Bästa vädret!

meh, puckojag.

Ibland undrar jag hur jag funderar. Det här med att vara lättpåverkad av saker jag hör eller läser (mest hör) verkar ha tagit helt nya proportioner.

Jag lyssnar på Melissa Horn och kommer på mig själv med att tänka att jag minsann borde köpa en gitarr som jag kan samla damm på.

Inte för att spela. nej, nej. Bara för att hon säger "och samlat damm på min gitarr".
Såhär kan jag ju inte ha det! Hjälp!

hjärta jobbet.

Alltså, folk kan skryta om sina jobb bäst de vill.

På MasthuggsTeatern spelar vi kvällsföreställning idag och äter eftermiddagsglass i solen och leker med en stor fläkt ute på terrassen.
Vad du än säger finns det ingen bättre arbetsförmån än att få leka med sina roliga, tramsiga, busiga och fåniga kollegor på arbetstid. Och med tillgång till ett helt förråd rekvisita om det skulle vara så.

Världens bästa jobb!

Har du sagt det, så.

och tisdagen är precis likadan faktiskt.

Upp och ned och upp och ned...

Det är lustigt hur livet fungerar.
Det är vår nu och livet är stort och svårt och spännande och fascinerande och skrämmande och så himla bra och så himla mycket.

Visst finns det saker som gör mig ledsen och saker som gör mig riktigt ledsen (så att det liksom tårar sig bara av att tänka på det) men det går över på en stund och jag kan balansera på kanter och sparka grus och klättra i berg och bara känna våren och livet.

Det handlar inte om att jag inte bryr mig eller inte tar saker på allvar. Jag tror det bara handlar om en livskänsla som liksom är större än bekymmer.

Eller, som Beatrice säger:

Don Pedro:
In faith, lady, you have a merry heart.

Beatrice:
Yea, my lord, I thank it, poor fool, it keeps on the windy
side of care.



Jag vet att jag skrivit det förut, men det är ett bra citat och tål att upprepas.

Dagens ogenomtänkta:

jag är alldeles för lättpåverkad. Jag har en tycka-synd-om-mig-förmiddag med lamslående mensvärk och botar den med att kolla på Beverly Hills och vara nostalgisk över en mellanstadietid som inte var alls som jag minns den. Nåja, bevery hills är som jag minns iaf.

Nu har Brenda hittat en hund och jag får givetvis för mig att jag måste skaffa en hund när jag pluggat klart.
impulsen lär gå över, men just nu känns det som att jag absolut måste ha en hund. och kanske just en sån som Brenda har hittat.

Jises. Varken radio eller tv är säkert för mig. Jag måste lära mig sluta vara så påverkbar.

ytterligare argument:

Det blir bara mer och mer uppenbart att jag måste köpa en Iphone.

http://itunes.apple.com/app/munchkin-level-counter/id321177230?mt=8

Eller hur?

a tiny setback.

Kanske är det så att efter att man mått sådär galet bra måste man balansera upp det. Jag vet inte varför idag blev en ledsen dag. Kanske för att allt gått så fort och varit så mycket ett tag nu att jag inte hunnit annat än gå upp i de bra sakerna. Ungefär som efter premiären. Att jag plötsligt hann känna efter och vara ledsen.

Jag snubblade över nåt som påminde mig om Lena och plötsligt satt jag och läste vad jag skrivit då. Det är fortfarande knappt mer än ett år sen. Jag kan inte förstå det. Jag kan fortfarande minnas precis allt från den kvällen när Marcus ringde och berättade.

Tur att jag är ensam på kontoret den här förmiddagen. Det kommer ta ett tag för mig att komma tillbaks till glad-och-effektiv-läget. Och jag har inte lust att prata med någon om det. Kanske, på msn, med nån som kände Lena. Men för nån annan är det ju helt omöjligt att förklara.

out of this world

Ibland funderar jag över mitt liv. Ibland undrar jag hur det kommer kännas när det här är länge sen. Det är mycket nu, precis som det brukar vara när våren är på väg. Projekt, människor, planer, möjligheter och äventyr. Jag försöker stanna upp och hinna känna hur bra det faktiskt är.

Ibland tänker jag på Jossan och tavlan jag fick av henne, med bild på henne, mig och Mia. Och den här texten, fast hela:

When we look back at it all
as I know we will
You and me, wide eyed
I wonder...
Will we really remember
how it feels to be this alive?


Jag kommer nog alltid att sakna dig, prinsessan.
Men det är en parentes.
Nu handlar det om livet nu, som är klättra i berg och äventyr och så storslaget att jag inte bryr mig om ifall jag har den bästa tiden framför mig eller inte (du vet, det där från 90%-föreställningen) för att just den här tiden är så himla bra och så mycket. Det känns rätt bra, på nåt sätt.

Sweetest, revisited

Här kollas det gammal Sweetest-dvd. Riktigt kasst ljud, men fortfarande en bra föreställning.
Och nu dags igen, fyra år senare. Kan bli bra. Om vi hinner.
Den är uttagen till festival i maj, helgen efter BiBu. och ingen hinner repa.
Ikväll pusslade vi ihop ett schema som KAN funka. Det vore så himla roligt, för det var och är en riktigt bra pjäs.

Vi får se vad det blir. Äventyr är det. Så himla bra!

lista:

Andra saker jag ska skriva nåt om sen, när jag orkar:

Teaterchefer-dokumentären på Tv nyss. Jag förstår inte. Vad hände med research?

Min gamla Atari, som är på lagning och där reparatören hittar teckningar från 1989 föreställande saker som "Axamo björnbad". Jises, vad vi var precis likadana då, Nilsson och jag. Uppenbarligen. För vi förstod direkt vad vi menat och varför. Axamo björnbad? Ja, så klart?

Imorgon: Ami-lördag. Jag förstår inte hur folk med o-skilda föräldrar klarar sig. Jag är och gör så olika saker med mina föräldrar att jag aldrig skulle kunna tillbringa en helg med dem båda samtidigt.
Kanske också nåt att fundera över sen?

Jag vill helst pyssla färdigt min skriva-maskin-grej, men grannarna misstycker nog. Det knattrar en del. Imorgon, alltså, det också!

oh, the internet.

Där finns de finaste sakerna.

Som en facebookfanpage "alla vi som inte sköt Olof Palme".
Med ett inlägg: "vem vare?" som såklaaaaart får den bästa kommentaren: "vad ska jag göra med min fuckin' stadsminister?!?"

och en massa andra skräpkommentarer, men skit i dem.

Oh, the internet. Så-himla-roligt.


Och till Ami, som inte förstår vad det kommer ifrån och mest kommer bli upprörd över det här: Jag lovar att jag ska förklara för dig typ imorgon.

Förklara, nån?

Ibland undrar jag hur världen hänger ihop. Om tid verkligen alltid kommer i rätt ordning.
Nyss kändes det som att nån lagt sekunderna i fel ordning.

Jag satt och skickade mail, ett klippa-klistra-jobb. Jag är lite trött, det ska erkännas. Kanske hoppade min hjärna bara över nåt?
I borttaget-mappen ser jag lite adresskontakter vi slängt. Undrar, ser ett namn och tycker att domänadressen är underlig, men det var ju inte borttaget från min adressbok så jag går tillbaka och fortsätter maila.
Öppnar ett nytt kontaktkort och ser just precis den adressen jag sett på det borttagna kortet. Tänker att det är dumt att spamma nån som uppenbarligen tagits bort från nån annan adressbok på teatern och går tillbaka för att dubbelkolla det slängda. Då är det inte där. Samma antal slängda kontakter, men inte den adressen jag läste.
Så himla skumt. Hur kan jag läsa en adress på ett ställe och sen direkt läsa den på nästa ställe?
Jag fattar ju att jag inte läst den på det första stället egentligen, men jag hade aldrig heller öppnat kontakten där den fanns förut. Alltså nån form av hjärn-hopp, men mikrosömn och dubbeluppfattning är ju en annan sak. Eller?
Det känns som att fel sekund kom först. Att jag borde sett mitt kontaktkort först och sen det borttagna, inte tvärtom.
Kan tiden gå baklänges ibland? Eller är det bara trötthetsfail av hjärnan? Förklara!

det är det här med tiden

och hinna allt man ska. Hinna skriva nåt om det är svårare.

Igår hade jag en sån där sova-länge-och-sen-softa-med-familjen-dag.

Idag har jag haft en luncha-på-länsteatern-dag. Hängt på marknad. Ätit lunch med Pontus. Lyssnat på Linus' nya bordshockeydikter. Pratat med Kerstin om DI, Bibu och annat. Vunnit över Kalle i bordshockey. 5-2. Jag säger det igen: Vunnit. Över Kalle. Fem-två. Så jävla stort!

Och plötsligt var det eftermiddagsfika och kanske dags att gå hem och ta tag i lite jobb.

I övrigt funderar jag sådär ett halvår efter alla andra på om Google tar över världen. Eller i allafall mitt liv. Nu planerar vi med hjälp av google calendar också. Jag skippar Chrome, men lär väl trilla dit också så småningom.

Imorgon är en stadra-dag, sen blir det göteborg igen.
Och samma saknad när jag lämnar länsteatern, om jag så bara är där för en lunch. Det är ett himla fint ställe att jobba på. Bäst att jag skyndar mig hem till Masthuggsteatern, så att jag inte glömmer att jag ju faktiskt trivs riktigt bra där också. Sist byggde vi ett staffli, det var skoj! Och det är våååår i göteborg säger de. Jag gissar att det betyder regn. :)

och tiden.

Diskussion om ankor fick mig att läsa bakåt.
Allt känns så länge sen.
Jag får ingen ordning på tiden. Jag läser om oktober i Malmö 2008 hos Richard och Maria, och jag trodde att det var första gången jag var där, men det måste ju varit maj 2008 som jag och Anna var på Bibu i Lund och bodde där?
Tiden går åt ett annat håll, helt uppenbart.
Folk är för långt bort. Sverige är för stort. Eller? Trots att jag och Linnea är i samma stad nu ses vi knappt alls. Det är så många jag borde - vill - åka och hälsa på. Kortedala, Uppsala...
Jag fick mail från ridsport-Katarina. Det var också länge sen, fast samtidigt inte. Tid är märkligt.
Jag borde sova. Och jag borde aldrig börja tänka efter midnatt.

check.

och nu har jag tagit mig samman och skrivit. Det blir ju riktigt bra om jag bara tar mig samman och gör det.
Så nu borde välbekanta ontimagen släppa. Kanske när jag gjort allt annat också.
Imorgon är en knasdag med dubbeljobb igen.

och nästa veckas planer:

Jag har lite för mkt att göra, så jag får liksom ingenting gjort.
Febern från i torsdags gjorde inte saker bättre. Först nu känner jag mig helt okej.
Har betat av lite, men alldeles för lite. Ska ta mig samman och göra pressutskick och utskick som folk kan maila sina bekanta inför helgens Vinterscen i Nora.

Dessutom har jag städat. Lite. Köket, åtmnstone. På sånt där överlagsvis som man gör när det är tentavecka eller ToDo-listorna är för långa. Dammtorkat bakom element, du vet. Min rygg är knas igen, så jag har inte orkat med typ torka underskåp och sånt. Får bli nästa städmani.
Jag undrar varför min rygg är paj fortfarande. Undrar vad jag ska göra för att den ska bli bättre. Träna? Inte träna?

Om förra veckan var knas blir nästa... well, likadan.
Måndag ska jag jobba, kanske gå på barnteaterakademigrej och sen laga matlådor för två veckor framöver.
Tisdag har vi dubbla föreställningar och så har jag möte med cinnober-Karin och på kvällen har jag lyckats få en biljett till teater UNOs utsålda KarlXII.
Onsdag ska jag kolla på EvaLenas Grodan och främlingen och sen är det buss till Örebro.
Torsdag är det Den Stora Provdagen på DI. 0900 på valhallavägen. Vi får se om det går tåg eller om jag och grönabilen (och pappan) får ta landsvägen dit.
fredag är det Norajobb, fast i Örebro på dagen och Nora på kvällen.
Lördag är också Norakväll och sen stannar jag i Närke ett par dagar, beroende på hur mkt som behöver göras på plats i Nora. Lunch med Pontus på gamla jobbet måndag eller tisdag. Undrar hur länge Sassa är på åland? När hon är borta måstejag vakta teatern. Eller telefonen.

Nu: Pressmaterial för Nora och en uppdatering av masthuggshemsidan.
Lite har jag lärt mig, så jag var hemma i lördags och botade den där stressrelaterade panikångestvarningen.
Andas, göra en lista över saker som ska göras, tänka igenom vilka krav som ställs på mig, prioritera, göra och bestämma att jag är nöjd med att hinna det jag hinner och att det blir bra. Så himla pretentiöst. men nödvändigt. Jag önskar att jag var lite mer... levande. Fast egentligen tycker jag att jag är det. Jag måste bara bli kvitt världsbilden att alla andra kan leva ett fulltecknat och spännande liv utan att nånsin vila eller äta...

If you say so, it's gotta be so

Jag har bytt vinterjackan mot vårjacka och mina fötter är glada att slippa vinterskor och istället få springa runt i gympaskor. Stövelstela fotleder kan äntligen liksom trampa ifrån utan att vara begränsade. Gatorna är snöfria, närapå överallt. Men inne på djurgårdskyrkogården ligger snön nära halvmeterhög fortfarande. Varför smälter den inte där inne? Det är ju inte i skugga. Det ser ut som en egen värld. Jag kollar genom gallret och det ser ut som en zoo-bur. Behold: nordisk snö. Göteborgsk snö. Bevarad som bevismaterial för att det då och då blir vinter även här.

Jag har inte hunnit, orkat varken laga mat eller städa på läääänge. Som tur är har jag haft matlådor att klara mig på. Men efter idag är de slut och ikväll kommer Linnea och Kristin och ska måla soffa, så jag måste städa och jag måste laga mat och mina strumpor är närapå slut (idag: en svart högerfot och en vit vänsterfot) och det fanns en tvättid ikväll och jag tänker att det får väl vara så då. Hinna leva, upprätthålla en vardag, umgås med folk och göra allt det där jag måste gör att jag får tvätta och laga mat samtidigt som Kristin och Linnea är där. Om jag bara är hemma när andra också är hemma hos mig får det ju bli så.
Måndag var strategiskt möte mot sexuella trakasserier inom scenkonsten, på Pustervik.
Tisdag var trixterlunch och kvällsföreställning + skolombudskväll på jobbet.
Onsdag är idag och då ska jag till JohanochSelma i kortedala innan K&L kommer till Majorna. Sjukt, eftersom både K&L bor i kortedala. Men soffan som ska målas är i majorna, så what to do liksom.
Torsdag är förhandsvisning av Orestien på folkteatern med Ebba. (och nypremiär på Hedda på GDT).
Fredagen är tom. Say what?
Lördagen borde jag vara i Nora, men jag vet inte om reskassan tillåter eller om jag orkar åka fram och tillbaka. Nästa vecka är nästan uteslutande resdagar, så jag kanske ska låta mig vara hemma lite också.

Om söndagen är varm och solig ska jag städa ordentligt då. Öppna upp fönster, spela den där musiken som hör ihop med kalla vårvindar genom en färdigvintrad lägenhet. Jag hittade Kristofer Åström på Josefins gamla blandband. Det är märkligt hur gamla blandband kan ta en tillbaka till precis hur allt var förut. All lovers hell och how can you live with yourself är närapå sönderspelade, men så himla fina. Jag har ju skivan nånstans, men har aldrig lyssnat på den längre än till spår två. Det liksom räckte så. Kanske ska jag den här våren lyssna igenom hela? Northern blues. Rätt coolt skivomslag.

gonna meet you on the rooftop

Envist stod den kvar, munkvagnen från hindersmässan.
Så jag köpte två, att ha att äta efter midnatt. Jag sparade dem i min väska tills jag kom hem från teatern.
Fina strösselmunkar. Jag vet att Tom hellre tagit en sockermunk, men han var ju inte där så han fick inte välja. Han var ju inte där heller när det blev midnatt och okej att äta munkar. Men jag åt min midnattsmunk och mindes Helsingborgsfestivalen och cykla och åka bergådalbana och varma nätter och frustrerande arbetsbrist och trötthet. Jag är lite ledsen att jag antagligen inte kommer kunna köra Helsingborg i sommar, det är för många dagar att ta ledigt från sommarteatern.

När våren och sommaren dröjer såhär hinner an liksom planera så mkt för allt som måste göras. Varma vårkvällar när man går hem tidigt på morgonen och klättrar på tak, flyttar på staket, fäster en flagga i ett träd. Sommarnätter då allt känns bråttom och stort, man måste skynda sig till äventyret fast på ett bra sätt.
Som känslan i "summer in the city".
Eldar. Hav. Hustak. Skogssjöar.
Så himla fyllt med liv.
Allt är ett äventyr. Jag ska aldrig önska mig någon annanstans.

och har vart förut

Jag sitter på en buss mot Örebro. Det är snö överallt omkring vägarna. Jag hade nästan glömt att det är riktig vinter i resten av landet. I Göteborg har nästan allt smält bort, utom gruset och den sista hopskrapade gråslasksmutssnön. Men här alltså. Är den. Vintern. Höga drivor och vallar. Vita fält, vita skogar. Tur att jag har med mig mina... nästan... vinterskor.

När jag väntade på bussen lyste solen på mig och värmde. Värmde! En känsla av att våren är på väg, att det inte dröjer länge förrän fåglarna sjunger i Slottis och det blommar i Allén. Och plötsligt kände jag mig som den där dagen i våras när jag balanserade på trottoarkanterna vid backaplan. Vad jag gjorde vid backaplan kan jag inte minnas, men jag hade Winnerbäcks "Stort liv" på hög volym i ipoden då som nu. Det är så det är:

solen går upp över kåk och gränd
våren är ung och oanvänd
sången ekar från himmelen sänd
det är ett stort liv

jag har sett hur du kämpar för att ta dig loss
hur rösten manar Stå upp och slåss
hur dumheten sprakar med tomtebloss
hur den fadda massan skriker kom med oss
det är ett tufft liv

min ungdom kommer aldrig igen
jag har så mycket förstånd att förlora än
så jag lovar dig inget min käraste vän
det är ett kort liv

jag förstod nog aldrig vad dom sa till mig
när jag satt i dom bänkarna man bildar sig
jag har gått dom vägar ingen visat mig
det är ett högt liv

jag reste iväg för att få nånting gjort
jag trodde sporren fanns på annan ort
men deras klockor gick lika fort
det är ett snabbt liv

jag satt i en bar långt västerut
där jag känner mig hemma och har vart förut
på tvn visade man ett lyckligt slut
och allt såg plötsligt lite bättre ut
det är ett gott liv

jag gick på en gata mot ett äventyr
jag kom till en plats där pengar styr
där spriten var billig men fyllan dyr
man fattar lätt varför mänskor flyr
det är ett hårt liv

jag satt på ett möte bland viktiga män
dom sa du har inte hittat din marknad än
men skriv på för oss så kan vi snacka sen
jag gick min väg och kom aldrig igen
det är ett fritt liv

jag tog mig upp på ett skyhögt berg
jag trodde livet skulle byta färg
men svindeln skälvde genom ben och märg
det är ett farligt liv

jag satt på en brygga långt hemifrån
månen lyste över silverstrån
Maria var naken och klev ner i ån
det är det jag har fått mina drömmar från
det är ett skönt liv

jag satsade allt på död mans hand
jag drömde om en suite på Grand
jag hamnade i en etta i andra hand
så jag satsade den med för jag fick blodad tand
det är ett djärvt liv

jag klättrade ner i en bottenlös brunn
du ska vara med om allt för att få mål i mun
djupet är vackert men gränsen tunn
det är ett svårt liv

men solen går upp över kåk och gränd
våren är ung och oanvänd
sången ekar från himmelen sänd
det är ett stort liv

Det premiärfestas på MasthuggsTeatern. Du som känner mig vet att jag tagit min vanliga halvtidspaus när jag känner att jag måste fly från allt folk ett tag.

Dagens bästa åter-fynd är twittergrejen "shitmydadsays" med kanske världens bästa citat:

"You worry too much. Eat some bacon... What? No, I got no idea if it'll make you feel better, I just made too much bacon."

Joråsåatte.

hon var väl van vid det

och citatet kommenterades av åhöraren "aha. såklart det var hon. Eller det lät som att det kunde vara Oscar wilde också".
Om detta säger Dorothy:

If, with the literate, I am
Impelled to try an epigram,
I never seek to take the credit;
We all assume that Oscar said it.


Jag gillar't.

Inventory

Sen jag råkade citera henne för några dagar sen har jag letat förgäves i huvudet efter resten av Dorothy Parkers "inventory".
Så, vad är mer logiskt än att i en överslagshandling i premiärstressen leta rätt på den där bra sidan med all tänkbar engelsk poesi.

Här alltså:

Four be the things I am wiser to know: Idleness, sorrow, a friend, and a foe. Four be the things I’d been better without: Love, curiosity, freckles, and doubt. Three be the things I shall never attain: Envy, content, and sufficient champagne. Three be the things I shall have till I die: Laughter and hope and a sock in the eye.

Oh, hon ÄR ju bara bäst i hela världen. Bittrast, coolast.
Hon och Lady Beatrice. Så snabbtänkt vill jag också vara.

Trixtertorsdag

Trixterkvällar är alltid som att komma hem. Vilket det väl på sitt sätt är.
Lägga in mina saker på kontoret. Hälsa på massa folk som är där eller dyker upp efter hand. Och så småningom plötsligt jobba i biljettkassan eller baren. Trots att jag egentligen är där som besökare. Det bara blir så ändå.
Ikväll kan man nog påstå att alla var där. Eller, rätt många. Saknades en bunt av de där som mest dyker upp när det är premiär. Men tillräckligt många. Det var nice.
Öppen scen för deprimerade, kallade de det. Fint.
Avlsutades med Ingvar, Björn och Foto-Peter som spelade vals på nån form av flöjt, gitarr samt turkos ukelele. Lysande.
I övrigt - fina kostymer som hörde till kommande föreställningen Buktalare och allt var som det brukar på Trixter, fast lite mindre dramatiskt.

Annars är det premiär imorgon och jag skriver som besatt på min inlämningsuppgift til DI. Den har liksom blivit nedprioriterad i veckans kaos av premiärfix och annat.
Lördag ska bli en soft dag med Sara på Scandinavium hade jag tänkt. Och söndag en baka scones och pyssla med Alice på aktör-söndag igen. Det är kanske vårens bästa grej. En av, iallafall.
Och våren har knappt börjat än.
Det känns som nyss och samtidigt som ett helt annat liv. För ett år sen lånade jag Anjas lägenhet i Örebro och allt var annorlunda. Livet är knas. Men jag gillar det.

Söndagsscones och saga

Hädanefter är söndagar Alice-dagar. Oavsett vad annat som varit planerat är det omflyttat i min kalender nu. Söndageftermiddagar tänker, ska, kommer jag vara på Aktör och äta scones och lyssna på Alice i underlandet. Bästa grejen ever!

Jag ska inte hajpa eller geniförklara för mycket, men det ÄR så genialt. En underlandetvärld, te och scones. Och nån som läser bok för oss. Ulrica Almgård är ett geni. Hon gör världens coolaste grejer. Åsa Gustavsson är också ett geni. Hon gestaltar liksom allt, till och med en enkel sagoläsning blir ett sceniskt äventyr trots att hon sitter i en fåtölj hela tiden. Det är grymt. Bäst. Jag vill också göra sån här teater. SÅ coolt.

Magiskt middagstänkande

Nu ska jag hem till min Göteborgsfamilj och äta middag. Det var länge sen. Sist jag var där ensam så dog vår utrikesminister. Post hoc, ergo propter hoc. Absolut. Undrar vad som händer med världen ikväll?

bokrea 1

Är det bara jag som minns knas, eller rear de Narniaböckerna varje bokrea?

She said: "We were never feeling bored 'cause we were never being boring"

Jag undrar om det är nåt fel på mig som känner mig glad över att stanna hemma och göra en lista över mina böcker istället för att gå på fest på kåren eller premiärfest på teatern.
Jag tänkte kolla på På Spåret tillsammans med min familj över MSN och äta upp resten av godiset från min och pappas snöstormsroadtrip.
Sen kanske jag orkar gå ned till GDT efter föreställningen. Linus kör ljuset och har lovat att sms:a om det är en bra premiärfest. Jag orkar ju inte gå dit och chansa om det inte är värt det...

Imorgon har jag lika spektakulära planer. Det är prylbytardag i Högsbo och jag tänkte se om jag kunde göra nåt fynd. Kanske nån vill ha ett skrivbord om de kan tänka sig att hämta det i Majorna? Kanske nån har den där griffeltavlan eller muminbyrån vi inte hittade nu. (nej, inte en byrå med mumintroll. Du fattar när jag har hittat den och du får se bilderna.)

En list-fredag. Sen kanske mat. eller bara en macka. Idag är inget särskilt häpnadsväckande här.
Kanske måste man andas lite ibland också. Kanske är vara hemma och kolla på På Spåret det nya? Surdeg by proxy (orka själv - nej) får jag ju lite 2010-poäng för. 2010 ska man kolla på På Spåret. Vi säger det.

jättesmå, jättesvenska städer

Att resa med buss var ganska trevligt. Internet ombord (som slutade funka i mariestad, men ändå) gjorde att det kändes som att det gick ganska snabbt. Att det kostade 170:- istället för minst 400:- var väl den avgörande faktorn. Bonusen i det hela var att jag fick se delar av landet som jag aldrig får se annars. Bilresan Göteborg-Örebro går längs ickemotorväg men fortfarande tråååkig väg långt bortom och utanför all bebyggelse värd namnet. Transportsträcka är bara förnamnet. Tåget är också rätt tråkigt. Men bussen körde genom små samhällen och byar, stannade inne i orterna och det gick att faktiskt få en skymt av ställena vi passerade. Bilhandlare, samlingslokaler, folk som var ute och gick. Liv och vardag som pågick. Det var trevligt. Kanske ska jag åka mer buss än tåg framöver. Om tur och retur kostar lika mycket som enkel resa med tåg (ibland nästan mindre) så är det ju helt klart värt den där extratiden det tar.

Ikväll är jag ensam i Örebro. P har släktingar hos sig, så jag bor hos Ami. Och hon är så klart inte hemma. Jag trivs. Det enda jag har att gnälla över är att det bara är skräp på TV.

no place like home

Det här med att ha ett hem är SÅ inte överskattat. Jag har saknat att ha ett hem. Jag hade ett fint rum på vinden hos Kalle&Cecilia, men fortfarande. Ett hem med flera rum där jag jag skrota omkring. Ett kök, en hall, ett badrum. Inte bara ETT rum. Yta att röra sig på. Det är bra.
Mina saker, mina intryck, mina avtryck.

Jag riskerar att fastna hemma alldeles för mycket. Jag ska jobba hemma i eftermiddag, för jag orkade inte släpa datorn upp för berget i morse. Sen är meningen att jag ska till TRixter på kvällen, men plötsligt kändes det galet mycket mer lockande att bara stanna hemma, kolla på guldbaggegalan och pyssla lite. Kanske äta. Kanske bära ned lådor i källaren. Kanske sortera nåt. Jag vill mest vara hemma hos mig. Kanske, om jag går till trixter en liten stund, så kan jag gå hem sen?
There is life outside your apartment borde bli min temalåt, men jag bryr mig inte så mkt om vad som är utanför min lägenhet just nu. Jag kan upptäcka det i februari när jag är rastlös och saknig och behöver göra nåt för att komma över impulserna att ringa till Kanada.
Har jag tre dagar i Göteborg den här veckan kanske jag kan få stanna hemma lite? Eller, har jag tre dagar i Göteborg den här veckan kanske jag borde passa på att träffa folk?
Å andra sidan kanske jag kan kalla det at jag ska träffa min lägenhet? min lägenhet och jag har ju faktiskt inte sett varann på skitlänge och vi ska ändå bo ihop. typ.
Roomie billy är inte hemma, så jag har stället för mig själv. Jag undrar lite var han är, men skit samma. Dagens tidning låg på hallbordet, så han lever iallafall.

Nu: lunch. sen hem och jobba! Jobba hemma. Känns just nu som bästa av två världar. Jag gillar mitt jobb, jag gillar hemma. Livet är rätt schysst!

På norska

Norska är så himla fint. Vi kollade på Skavlan en kväll och jag blev helt tagen igen. Jag får påminna mig om att jag inte HAR nåt norskt arv bara för att jag har ett norskt namn. Men jag skulle så gärna vilja ha! För att kunna liksom prata norska sådär flytande och fint. Kanske med nån trevlig dialekt. Jag kan inget om norska dialekter. Jag vet inte ens vad det är för skillnad på nynorsk och bokmål, mer än att det ena är krångligare än det andra.
Men skavlan iallafall, fick mig att börja nynna på norska sånger och eftersom min repertoar där är ganska begränsad fastnade jag på den där visan Soppteatermannen från Dalarna sjöng. Den är sämre i upphovsmannens inspelning, men jag hittade en okej version sen. Borde inte soppteatermannen spela in sin föreställning på skiva? En grymt bra blandning av visor och politiska sånger.

Liksom även den norska visan hade en politisk sida, som tilltalar mig mer. Och det galet vackra språket. Det är poesi. Mmm.
Jag gillar text. Helt klart. Text är absolut viktigast i hela världen. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om, det viktiga är att kunna uttrycka sig vackert, så hela texten känns som ett moln eller en sommarvind eller de där slätslitna klipporna vid havet vid strömstad.

Kolla bara den här:

Men av og tel når tegnan blir for tydli
Og dem som sitt me makta gjør mæ skræmt
Når de fine ordan demmes blir motbydli
Og tankan bak e jævli dårlig gjæmt
Da har æ ei som vet at folk vil vokne
Og at veien ifra høyre snart må snu


Resten av den är lite sådär mys-visa-fånig, (som det bär mig emot att
erkänna att jag också är en sentimental sucker inför. Ja, ja.) men jag har gått och nynnat på den i flera dagar nu.
Jag försöker byta låt, men det har liksom fastnat där. Söt är den i alla fall.