och det är det här med avslutningar.

Jag avskyr det, men jag kan inte hjälpa det.
Uppbrott och avslut är saker som blir så himla dramatiskt för mig.
Nu pratar jag inte förhållanden som tar slut och sånt där, utan större saker. Slutet på eror, epoker, skeenden, liv och sammanhang.
Jag har aldrig varit direkt ledsen att skiljas från någon skolklass jag gått i, men det har ändå alltid varit känslosamt. Det handlar inte om att skiljas från människorna, utan från sammanhanget.

Det funkar likadant med fiktion och det är fånigt men ofelbart så. Jag blir ju till och med ledsen när the fellowship splittras i början av Sagan om ringen. (fatta då hur sjukt mkt jag gråter när de åker iväg i slutet, när de faktiskt skiljs åt för alltid, liksom). I morse kollade jag på gamla avsnitt av Beverly Hills igen - skräpserier är mitt bästa latdagstidsfördriv, tänker jag inte hymla med- och kom fram till sista avsnittet av säsong 3, när de slutar High School allihop. Funkar likadant.
Oavsett vad så är känslan av uppbrott och att sammanhang är oåterkalleligen över en känsla som sätter sig direkt i magen på mig. (när Rachel flyttar ut från Monica's. När.. ja, det finns tusen exempel. Alla gånger då någon säger hejdå till några andra och går ombord på tåget eller sätter sig i bilen och de andra står kvar och vinkar och den som ska åka vänder sig om en sista gång och vinkar. torkar sen bort en sista tår, vänder sig till chauffören eller bara ut i luften och säger "då åker vi, då" och blickar sen framåt. Som att släppa hästarna på bete efter ridlägret och se dem springa långt bort och stå kvar en stund innan det är dags att själv åka)
Det är svårt, med saker som är oåterkalleligen förbi. För att de liksom är det, på så många plan. Även om man skulle återvända så är ens nya verklighet det man är i då. Man kan aldrig gå tillbaka, för det finns inget kvar där. Den man var då finns inte kvar i en själv heller.

Kanske därför jag gör så stor affär av det här med att flytta. Kanske därför jag vill packa ned allt och inte ha med mig något alls till Stockholm. Kanske därför jag vill skriva massa brev och sammanfatta vad alla de här människorna jag lämnar bakom mig faktiskt har betytt för mig. Där visar sig den där teatrala sidan av mig. Jag måste få göra hejdå till en stor grej. I mitt huvud ÄR det ett "vi kommer aldrig att ses mer", för det känns som att det är en dörr som stängs bakom mig nu.
Som Emily (i böckerna) som är den klokaste av kloka. Man vet att det aldrig kommer bli samma sak igen. Vi kan gå tillbaka och låtsas, men vi kommer inte mötas på samma sätt. Vi är inte längre HELA varandras liv, nåja, det var att ta i, det var länge sen ett sammanhang var så intensivt. Men vi är inte längre en del av varandras vardag och sammanhang. Vi möts igen, men det är aldrig samma sak. Vi är inte riktigt samma människor då. Någon annanstans, i något annat. Jag försöker lika mycket säga hejdå till den jag var, är, kommer att ha varit.
Jag har ett behov av att göra en stor grej av det. Roll with it.

Lasse förstår mig, som vanligt. Även han blåser upp vanliga avsked till stora, livsavgörande sortier. Som såhär. Det är sista versen jag tänker mig att det är som:

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du