släkt och familj.

Här åker man till Lund och tänker att man ska se teater och teater och teater och att det är nog med äventyr.

Men inget blir som man tänkt sig och det som skakat om mig mest hittills är inte en föreställning utan en enkel, vanlig lunch i Klostergårdarna och en titt i gamla fotosamlingar.
Jag har ju släkt här nere, men har aldrig tänkt på det särskilt mycket. Jag har inte träffat dem på många, många år och mamma pratar sällan om dem. Men nu fick jag ett nummer och tänkte att det är alltid roligt med släkt. Jag har ju inte så mycket släkt. (som de sa i den fina dinosauriepjäsen jag just såg.)
Mammas kusin, alltså mormors brors son. Och hans fru. Sist jag såg dem var ungefär 1988 på Mejramvägen. Jag minns min syssling och ett ALF-pussel. Sen dess, ingenting.
Nu satt vi i en soffa och de berättade om mormor och brödernas uppväxt i skåne och blekinge, och visade bilder på huset där jag varit en gång.
Och plötsligt, en bild på tre kvinnor jag aldrig sett förut. De sa inget, de visste inte helt säkert vem som var vem. Man skrev visst inte på bilderna på den tiden vilka det föreställde. Men jag skulle känna igen Amanda Roijer var som helst. Hon är nämligen på pricken lik sitt barnbarn. Så himla spöklikt. MIN mamma. Min mormorsmor. Som jag är uppkallad efter.

Jag har aldrig haft nån koll på min släkt, alltid känt att det liksom är mamma och jag, och nåt bakom det har aldrig funnits annat än vaga minnen av historier som berättats. Jag minns mormor, men sen har det aldrig funnits nåt bakåt.
Och så plötsligt, tydliga genetiska spår. En koppling bakåt. Ett bevis på att jag, vi, kommer någonstans ifrån. Plötsligt rötter, historia, sammanhang.
Det känns som att nån sagt att min familj inte är min familj, fast helt tvärtom.
Jag är helt chockad.

Nu ska jag ta med mig Ami ned till Lund i sommar så hon får se hur lik sin mormor hon är.
Bästaste mormor, jag tar det här som det tecknet vi pratade om, jag och Ami, när vi var vid fallen och herrgården och vitsipporna.