torsdag 28 maj 2009

...och knappast blir det nå' bättre

Imorgon, 07:30 är det promotionfrukost. Det där som vi drog med Mattias på inför 90%. Nu ska vi dit och försöka sälja San Siro till örebros näringsliv. Varför näringslivet gillar att träffas innan gryningen begriper jag inte. Men å andra sidan är det rätt mycket de gör som jag inte begriper.
Huvudsaken är att de vill köpa en fotbollsteaterpjäs.

Men damn vad det ska vara tidiga arbetsgdagar den här veckan då.
Om imorrn är som idag kan det iofs vara värt det. Jag har fått så galet mycket gjort. Känns som att imorse är flera veckor sen. Heja mej, vad jag är bra på mitt jobb just nu. Hoppas att det inte beror på de tidiga morgnarna...

gnrrrfff. Blä.

Det är andra dagen den här veckan jag är på jobbet kl 8. Fan inte roligt. Jag känner mig yr och trött och snuvig och vilsen och stapplar mest runt. Det här med morgnar är verkligen inte min grej.
Vi ska han marknadsmöte nu. Var är alla?
Shit, det är verkligen skitmycket att göra nu. Biennal nästa vecka, så då försvinner massa tid, så det känns som att ALLT måste fixas senast fredag.
Gissa om jag ska sova hela måndag-tisdag sen. Ska försöka orka klättra på hustak med Lisa i helgen, men kanske måste sova istället. Tråkigt.

Undrar om jag hinner sova tio minuter innan de andra kommer?
Eller skriva ett säljbrev. Borde skriva säljbrev. Borde förbereda mötet med Sisu. Borde... gah!

lördag 23 maj 2009

One can take a walk in the moonlight

Idag verkar vara dagen då folk ställer in saker. Först Jannice som skjuter fikat till imorgon. Sen de båda inblandade i tidsdagens teaterplaner. Vilket fått till följd att jag 1) varit hemma och läst dramatikerblogg och hästböcker hela förmiddagen sant 2) bestämt mig för att vara självständig och gå på teater helt ensam - jag hatarhatarhatar att göra saker ensam - och som bonus för det fick en grymt mycket bättre plats när det bara handlade om EN stol. Hejdå 1:a balkong och hej parkett, femte bänk.

Annars känner jag mig lite förkyld. Ont i halsen, som visst mest blev värre av skorpor-och-te-frukosten. Idag blir det couscous på Zenit till lunch, precis som jag önskade igår när jag funderade på vad jag ville göra i gbg i helgen. :)

Det där med att gå på teater ensam är bra träning inför biennalen också. Jag tänkte inte på att man kanska borde synka sitt program mot nån annans, så man fick sällskap. Risken är ju nu att man är helt i ofas med alla andra och bara får driva runt ensam. Fast, med tanke på att vi är nitton från mitt jobb som åker och det kommer rätt många andra jag känner så lär jag ju alltid träffa bekanta nånstans. Och med hela teatersverige på samma lilla ort (borås!) kan det nog vara skönt att ha lite ensamtid också.

Nu: frida och zenit! Sen kulturrådsansökan på GDT och en fortsättning på gårdagsnattens konstiga musik-eskapader.

fredag 22 maj 2009

Helgens planer:

Jag gillar göteborgshelger. Idag är det fullt upp på GDT med kulturrådsansökan som ska vara inne 1 juni. Det sägs att det repas på Trixter också, så jag funderar på att gå förbi och hälsa på. Sen Linnea.
Lördag innehåller folk jag inte träffat på länge. Fika med Jannice i Haga och sen med Frida på Zenit. Hör inte till vanligheterna.
Söndag funderas på utflykt till min inneboendes föreställning på wendelsberg och nån sa nåt om att det var stor gatumarknad i hela majorna... Måndag är heldag på GDT igen. Och kanske Rasmus, om han hade tid.

men än så länge är jag kvar hemma och läser gamla hästböcker.

Early morning rain

Damnit. Här är jag i göteborg, helt ledig och med lägenheten för mig själv. Inget som måste göras. Världens bästa läge att ha sovmorgon. Och så vaknar jag kvart över åtta och känner mig pigg!
Helt bakvänt!

onsdag 20 maj 2009

on Life: bearbetande och glasspaus

Det var nån som sa på jobbet för nån dag sen, nåt om att man håller på och bearbetar sitt liv hela tiden. Sånt som varit. Man bara bearbetar det, om och om igen.
Och tydligen. Jag har själv tappat räkningen på alla blogg- och dagboksinlägg som jag ägnat åt att älta hur jobbigt det var på mellan-/högstadiet/gymnasiet. Och aldrig blir jag klar med det. Som sår man liksom inte bara kan ge fan i att peta på.

Det var nåt helt annat jag tänkte på, egentligen.

Teatern är full av estet-treor som spelar musikal. De lever liksom här. Är här hela dagarna, verkar aldrig gå hem.
Får mig att tänka på hur vi hade det på slutprosuktionen på dramatiken. När vi bodde på aftonstjärnan. Allihop. Hela tiden. Magma-gruppen i cafét och vi andra i repsalen eller på scenen. Eller i lilla lägenhetsköket, eller det gamla bordet som blev konferensrum. Jag minns det som igår. Jag hoppas att jag alltid kommer att minnas det som igår.

Från BS-produktionen, när vi (helt andra "vi") också var på aftis hängde vi mest i köket. Eller på scenen, fast det var en helt annan scen då.

På mitt skrivbord står en stapel små ben&jerrys-förpackningar. Min nya last. Chocolate fudge brownie. Kakbitsglass. Jag kan till och med nästan skriva av det som research, för de pratade om kakdegsglass i Nere På Jorden.

Jag pratar med förvirrade bygdegårdar om att spela San Siro. Det går sådär.
Jag ska ringa några till, sen ger jag upp och går hem. Långhelg. Göteborg!

Man borde låta bli att bearbeta sånt som varit, och fokusera på att NU är så galet bra istället. Sol, glass och schysst jobb. Det är ett stort liv.

tisdag 19 maj 2009

jag har gått de vägar ingen visat mig

Nu ser himlen ut som en oljemålning igen.

Jag har haft vinden för mig själv hela eftermiddagen, med undantag för en kille som var här och kollade på ett av de andra rummen.
Jag funderar på att passa på att byta rum när de flyttar i sommar. Vet inte om det är värt 500 extra för ett större rum när jag inte är här så ofta, men å andra sidan är jag ju.. här rätt ofta...
Jag ska fundera på det ett tag till. Har ju till juni på mig. Eh. Det var visst rätt snart, ja.

Idag var "kultur i skolan"-konferens på förmiddagen. Jag och Pontus var där och gjorde inte så jättemycket nytta, men representerade iallfall. Vår gamla klassföreståndare från högstadiet var där också, hon är ju rektor på skolan numera. Nej, Pontus och jag gick inte i samma klass, men vi har liksom haft samma lärare genom alla år. Jag ligger tre år efter honom, så från kryddgården och uppåt har jag liksom följt i hans fotspår. Lite skum slump, att vi hade samma lärare hela vägen. I SöÄ fanns ju bara en klass av varje årskurs, men både låg- och högstadiet hade tre olika klasser. Men vi har gått i samma hela vägen. Samma, fast med några års mellanrum.
Hur som helst, så kom vår gamla klassföreståndare fram och hälsade på P. Jag satt precis bredvid, men det var inte förrän hon kom fram till pontus för andra gången som han sa "ja, och Hanne känner du väl också igen" och DÅ kände hon igen mig. Jag har nog kommit en bit sen högstadiet. :)
Det var märkligt att prata skolfrågor med sin gamla klassföreståndare i samma grupp. Ibland kände jag mig tillbakaflyttad till Navet-tiden.
Under en fikapaus kom vi att prata om vad det blivit av alla andra från min klass och sånt där, och vad det blivit av mig och hur det var då och mycket sånt.
Trots att jag får uppdateringar från facebook om folk från då, så tänker jag väldigt lite på det. Jag kan inte ens minnas särskilt mycket som hände då.
Jag minns enskilda bilder och sekvenser, men inte särskilt mycket. Jag börjar till och med minnas tillbaka och tänka att det var väl okej. Det är väl så. Man glömmer och tror att det var fint när man var liten. Och SÅ illa var det ju inte. Eller? Jag minns inte längre vad som är sant.

Det enda jag minns med säkerhet är att jag inte alls var den jag tvingades vara. Man fastnar i en roll som man får alldeles för tidigt. Man har ingen chans att förändra sig. Så därför gick jag halva högstadiet och bara längtade bort samtidigt som jag var rädd. Du vet, sådär när man fattar att man har det kasst men inte alls tror att det skulle kunna vara annorlunda eller att man kan förändra det. För hur skulle det då vara?

Jag minns att när jag skulle välja gymnasium var mitt enda egentliga önskemål att hamna i en klass utan någon annan jag kände sen tidigare. Helst så långt från mina gamla klasskompisar som möjligt.

Det är därför jag är lite skeptisk när nån säger "jag vet vem hon är, jag har känt henne sen vi gick i högstadiet". Som Claes säger om Isabelle, som han känt sen gymnasiet. Kanske är det sant, om de gick tillsammans med folk som lät dem vara den de var. (teatergymnasium, så antagligen, jo)

Men den som säger att den vet vem jag är, för den kände mig på högstadiet, den vet inte vad den pratar om. De kände den jag tvingades vara. Nån, några, kan känna delar av mig som var hyfsat nära den jag var.

Förutom Sandra då. Som inte kände den jag var i skolan, utan som alltid känt en helt egen version av mig. Sandra och jag har alltid haft en alldeles egen grej. Oberoende av vilka vi var i andra sammanhang. Oberoende av hur ofta vi sågs. Det kunde gå en vecka, det kunde gå ett år och det var som att vi setts igår. Nu börjar det bli riktigt länge sen och jag är orolig att det kanske gått för lång tid sen sist. Jag vet inte alls vem hon är längre. Jag kan bara hoppas att vi kan vara den där alldeles egna grejen fortfarande. Hon är min link to the past och den enda som har rätt att säga att hon vet vem jag är, för hon kände mig först. Långt innan allt.

Sen kommer ett gäng av de där som kände mig utanför skolan, i stallet eller bara i allmänhet. Men då pratar vi gymnasiet. Men visst. Där finns folk som faktiskt känner mig. Som Moa, Maja, Hanna, Maria, Jossan... Känner? Kände? Jag vet inte, det är nog bara de som kan svara på hur mycket av det som fortfarande är jag.

De flesta man träffar lär bara känna den del av en man väljer att vara. Tror jag. Man kan ju inte hålla på och förklara sig för alla man lär känna heller. Därför är det så skönt med de där som vet. Som bara tittar på en ibland när man gör nåt eller berättar om nåt och man ser att de förstår så mycket mer än bara det. De vet varför. De vet ibland till och med mer än vad man själv gör.

Fast ibland tror jag att jag är alldeles för uppenbar även för folk jag lärt känna hyfsat nyligen. Vissa ser rakt igenom mig rätt snabbt. Andra berättar man massor för. En del leker man med på msn. Ytterligare någon klättrar man på hustak med och det liksom länkar ihop en på ett sånt där bra sätt.

När jag gick i gymnasiet sa Rachel i ett vänneravsnitt att hon var orolig för vad som skulle bli av hennes liv. "What if you don't get those magic beans [som tar en upp till amazing saker, du vet, jack och bönstjälken och allt det där] - what if all you get is... beans?"
Sen tittade hon på sina vänner och sa till sin upprörda pappa i telefonen "you know, it's gonna be alright. I've got magic beans"
Jag hade bilder på de där viktigaste personerna, uppsatta på min vägg. Tillsammans med just det . "i've got magic beans".

Jag hade verkligen en del magic beans där, då. Jag har tappat en del på vägen.
Men jag har hittat nya också. Så det stämmer fortfarande.
Jag har magiska bönor. Spridda över landet och ibland för långt bort. Men den allra bästa sortens riktigt magiska bönor. och jag är hellre glad nu än för tio år sen.

måndag 18 maj 2009

gatukontoret (eller vemfan) måste dö

Seriöst, man borde fan inte få köra konstiga lastbilar fram och tillbaka utanför folks hus mitt i natten när de ska upp tiiiiidigt och gå på meningslös halvdagskonferens om kultur i skolan.
Vad kan vara så himla viktigt att man måste göra det halv tolv på natten? Sopa grus? Vattna asfalten? Det har fan regnat hela dagen, det behövs ingen tankbil. Nån måste dö om de fortsätter såhär. Och med jättestarkaste jävla saftblandarljuset också.

Nu försvann den. Fan om den kommer tillbaka. Varför gör man högljudda gatunderhållssaker mitt i nätterna för? Psykgrej.

söndag 17 maj 2009

i taket lyser stjärnorna - polysyllabic snabb-blogg

Jag lånade Johanna Thydells "i taket lyser stjärnorna" att läsa på bussen hem från Stockholm.
Först tyckte jag att det var en ganska meningslös bok. Visst, ett tungt ämne i botten men med ett språk som var lite för distanserat, särskilt som jag läst lite Johanna Nilssons "hon går genom tavlan..." på kvällen och morgonen. Men lagom som bussen närmade sig infarten till Örebro tog den tag i mig och jag förstod inte alls att jag var tillbaka i min egen verklighet när bussen stannade på resecentrum och jag skulle gå hem. Jag var helt lost. Gick mot rött och kom på mitt i gatan att jag kanske borde kolla om det kom bilar från andra hållet också. Gick upp på teatern och stirrade dumt på en låst dörr. Kunde inte riktigt sluta tänka på boken, försökte hitta tillfällen att läsa vidare. I väntan på att de andra skulle bli klara. I halvleken i fotbollen. Och sen nu när jag kom hem ikväll.
Och nej, någon "hon går genom tavlan..." är den inte. Men den tar sig. Jag läser, sådär maniskt som jag läser när jag sitter fast i något. Jag hörde inte min ipod när jag åkte buss. Jag hör inte vad min dator spelade nu ikväll.
Och från att ha tyckt att det var en ganska meningslös och banal bok så sitter jag plötsligt och gråter. Torkar tårar, läser vidare. Gråter mera. Försöker akta boken, för den är ju inte min. Men jag måste köpa en egen. Visst, första halvan av den är väl.. äh. Men något är det med den. Verkligen.

Innan jag kommit fram till sidan 181 tänkte jag att jag skulle skriva nåt om hur den liksom är en bok från andra sidan jämfört med "hon går genom tavlan.." eller "sanning och konsekvens" och andra såna böcker. En bok ur perspektivet från den som lämnar. Hon är för Susanna den som Karin är för Hanna. Den som växte ifrån, började hänga med de coola kidsen. Det kanske är därför den inte drabbar mig alls i början. Det är så långt ifrån nåt jag kan känna igen mig i. Och problematiken ligger inte i den uppbrutna vänskapen, det diskuteras nästan inte alls. Däremot ger hon nyanser av de där som i andra böcker bara är de populära. De har också problem och motgångar, vilket upptäcks av den som FÅR vara med.
För mig är de andra böckerna viktigare, men det är bra att hela den där genomusla tiden på mellan-högstadiet skildras ur alla perspektiv. De enda som inte skrivit sin historia är väl de där som var de lyckade kidsen från början?
Förutom att det var en bok om att ha en dödssjuk mamma var det också boken om hon som plötsligt Fick Vara Med.
En riktigt, riktigt fin bok.
Jag tror jag ska våga mig på att se filmen också.

torsdag 14 maj 2009

lights will guide you home

En kort stund av den där gamla vanliga "vad gör jag med mitt liv"-ångesten igår.
Jobbet är grymt, så jäkla bra. Vi drog till Köping och kollade på teater västmanlands föreställning "nu, imorgon". Är du i närheten av västmanland, så se den! Skit samma om du är i närheten, förresten. Åk långt och se den ändå! Det är värt det.
Bra ungdomsteater. Bra på så många sätt.
Väckte en hel del frågor om vad man gör med sitt liv och att det aldrig är för sent. Varje stund har man en möjlighet att bryta mönstret, att inte kliva på som vanligt, att förändra världen och hela sitt liv.
Jag minns inte ens vad det var i föreställningen som gjorde det, men nåt pratade med den där lilla biten av mig som undrar vart jag är på väg med mitt liv. Om jag valt rätt. Om jag gör rätt. Vad man satsat och vad man offrat på vägen. When you get what you want but not what you need. Offrar jag för mycket av mitt liv NU för att komma dit jag vill vara SEN? Och en massa annan odefinierad ångest.
Jag gick ut och satt i parken en stund och tänkte och försökte sortera medan Anna, Niclas och Claes åt lunch. Jag hade ju min lunchlåda på teatern sen.

Diskussionen om vad man gör med sitt liv fortsatte på kvällen sen. Jag hittade Tamina och Claes på piazzan när jag skulle gå hem. fastnade i en diskussion om Taminas röriga familj. Pontus kom förbi och ville ha sällskap ut och dricka öl. Så jag gick mest hem och vände, för att gå tillbaka till teatern och sen vidare ut. Avhandla massor om saker på jobbet såklart. Och annat. Det visade sig att Claes är barndomskompis med Spanar-Jessica, vilket jag såklart tyckte var helt galet coolt.
Sen hamnade vi på ämnet Vad Man Gör Med Sitt Liv och jag blev en smula arg. Claes brukar vara riktigt bra på att vara förstående och uppmanande på ett bra storebrorsaktigt sätt och vi hänger ofta i sofforna på teatern och kommer fram till riktigt smarta och insiktsfulla saker och jag får för det mesta med mig en bunt jättebra råd och kanske några nya insikter. Men nu blev jag nästan arg på att han verkligen inte förstod alls och bara drog kategoriska slutsatser. Och slutsatser som var rätt kassa. Eller helt onyanserade och som kändes för mycket "det här är det enda möjliga svaret". Kanske för att klockan var för mycket för tålamod och nyansering, men damn. Pontus försökte komma med möjliga andra slutsatser och mellanting, men njee. Jag kände mig rätt missförstådd och som att jag inte alls fick förklara hur jag tänkte innan det bestämdes vad som var Den Enda Lösningen. Jag valde att inte diskutera utan försöka fundera över mitt liv och mina val alldeles för mig själv i huvudet istället, så jag var nog rätt osocial mot slutet. Men det var en hel del frågor som väckts under dagen som jag ville få ordning på. Och uppenbarligen fick jag bäst rätsida på dem själv, utan hjälp. Just då i allafall.

Vad är viktigt i livet? Vilka val får vilka konsekvenser och vad är värt vad?
Jag är fast i Örebro på ett helt perfekt jobb. Helt perfekt för just nu iaf.
Men jag har mitt liv någon annanstans. Ett liv som inte ges nån chans att utvecklas, utan sätts på paus medan jag jobbar och fördriver tid i Örebro. Det blir som en jojotillvaro, med glimtar av liv under helger i Göteborg och träffa människor någon annanstans.
Den ständiga frågan - vad är mitt riktiga liv? Hur länge orkar man ha en tillvaro som känns som att den bara är i väntan på att det riktiga livet ska börja? Vad är det jag väntar på?
Så många såna där saker som gör en osäker. Satsar jag på fel grejer?
Ledde ridsport-spåret mig fel eftersom det inte ledde någon vart? Eller ledde det någon vart även om det slutade? Hade jag varit på det spår jag är nu om jag inte gjort ridsportgrejen?
Vilka val gör man för att det följer ett mönster man inte är medveten om?
Varför vet jag inte varken ut eller in?
Hur gör man, hur fixar man hela det här Livet-grejen?
Det värsta, absolut värsta med att bli vuxen är att man måste ta hand om sig själv. Fixa de här svackorna. Man kan inte komma till jobbet och må kasst. Man måste...

Shit. Det finns ju en som har det värre än jag. Hur kunde jag glömma? Jag borde ringa henne. Jag borde ringt henne redan i morse. Damn.

fredag 8 maj 2009

morning has broken

För att fortsätta veckans helt galet bra arbetsresultat gick jag till jobbet när Lisa gick till bussen. vilket gör att jag började jobba redan innan åtta. Erregud vad jag kommer få saker gjort den här veckan. Det känns som en evighet sen måndags.

San Siro är det vi sysslar med nu. En grej om fotboll. Eller om drömmar. Eller om att förlora och hitta sig själv. Det låter så pretto. Vi säger fotboll, det låter roligare. Fotbollsteater.

Och allt som hänt sen i måndags. Möten på ÖSK (stora fotbollsklubben i stan), kolla på tusen (eller tre) lokaler, ringa och höra sig för om ännu fler. Tur att jag gör bra listor, annars hade det varit svårt att hålla koll på hur många ställen vi prelbokat, diskuterat och valt bort. Hoppas jag inte glömt att boka av något. Jag vet att jag avbokade slottet i alla fall. Men det hade varit coolt att spela teater på slottet. Fast kanske inte den här pjäsen.
Listor, papper, ritningar. Var det bara i måndags vi hade intentionsmöte? Shit, vad långt vi kommer hinna innan alla kollen. (ta i trä. måste komma ihåg att det är en kort förproduktionstid nu. Förtekniskt redan nästa måndag. och sen inte ens två veckor till tekniskt koll. Det kanske är tur att vi får så mkt gjort nu)

Och så har jag fått en ny bästa kompis. Alma, 4,5 år.
Medan Isabelle skulle ringa och prata manus med dramatiker C fick jag vara barnvakt. Vi hade så roligt! Vi byggde hus till en massa bondgårdsdjur. Jag tror att jag brås på min mormor, för jag plockade fram massa såna där saker som det annars är jätteordning på, typ mina penn-burkar med de mkt ordnade pennorna och gemen. När de behövs till väggar häller man utan problem ut pennor, gem, kartnålar, sudd och allt möjligt över skrivbordet och ger dem till ett barn som vill leka. Andra bra hus-material var cd-skivor, dvd-fodral och plastmuggar. Det finns inte så mkt leksaker på en marknadsavdelning. Vi borde lekt i rekvisitarummet istället.

Sen åkte vi kontorsstol i rundeln utanför. Nästan som en berg-och-dalbana.
Och gick till Giovanni där Alma blev förvandlad till en vit tiger. En maskavdelning är bra att ha när man är barnvakt.
Vi busade med Robin och skrämde karro-elever. Vi snodde Pontus skor medan han gjorde höstens stora deal med nån som skulle köpa jättemycket föreställningar. Sen gömde vi dem på En Trappa Upp och han fick leta rätt på dem "jättemycket fisk!" när han skulle gå hem. Världens minsta high-five och vi skrattade så vi tjöt.
Succén upprepades när tiger-Alma snodde Isabelles skor också.

Jag fick inte så mycket gjort den eftermiddagen. Eller, inget alls faktiskt. Men I fick ringt viktigt samtal och de kom långt i diskussionen om manuset och version 2 lär bli bra och klar ganska snart, så det var väl värt det. Plus att vi hade så roligt att Alma numera inte vill gå till dagis och jag tycker att det är lite tomt och stillsamt på teatern...

Igår fick jag kompensera lite för den bortfallna onsdagseftermiddagen. Ringa skådespelare, skriva klart säljblad, reka fotbollsföreningar, fixa fotbollsbiljetter.
Isabelle och Marie fick för sig att de aldrig hade gått på fotboll förut, och så kan man ju inte ha det när man ska spela en pjäs om elitfotboll. Så jag fick ringa min nya kompis på ÖSK och fixa biljetter. Så nu ska vi på fotboll den 17:e. Kan bli skoj. Jag har bara varit på fotboll en gång i sexan, när vi åkte på klassresa till stockholm och min fotbollsspelande klass (alla. helt mass-psykos det där. ALLA tjejer utom Lotta och jag spelade i Sturehov) bestämde att vi skulle se Sverige-Island. Och nu ska vi kolla på ÖSK-nånting. Håhå. Vem vet, det kanske är roligt?

Det är i allafall väldigt mycket fotboll på jobbet nu. Idag ägnas åt ett utskick till länets alla fotbollföreningar och kanske ett möte med specialdistriktsförbundet. Han lät iallafall positiv på telefon.

Så nu ska jag börja jobba, och för en gångs skull få se vilken tid alla andra kommer till jobbet. Jag var här 07:40 . Innan ens ankorna hade vaknat!
Jag och Lisa gick genom ett morgontomt örebro. Släpandes en madrass vi lånat på jobbet. Jag gillar teatrar, här finns liksom allt. Regnkläder, tigersminkare, hål-i-tröja-lagare och en madrass som stod i ett hörn och såg ut som att man kunde ta hem och ha som lisa-gästsäng.
Så himla bra!

och i eftermiddag ska jag se näst sista 90%. Eller, sista för mig eftersom jag är i Karlstad imorgon.
Sorgligt. Inte K-stad, men att de slutar spela. Skönt att en krånglig produktion tar slut och skönt att de fick ett bra biljettresultat sista veckan, men sorgligt att alla ska åka hem, sluta jobba, försvinna bort. Jag kommer att sakna dem.
Man kan inte förstå hur det var. Man måste ha varit med. Man måste ha varit där.

torsdag 7 maj 2009

come here the music play

En kväll med Lisa. Som kom till Örebro för att kolla på 90%. Dans ju. Drar en danslärare, såklart.
Sen, kolla på träd och lekparker i stadsparken och på stora holmen.
Nice, men mörkt. Vi tror att vi åkte i en tuff lekparksjeep, men det kan lika gärna varit ett rymdskepp, typ.

Och gjort massa nytta på jobbet. Således mkt trött. Med rätta.

tisdag 5 maj 2009

illusionen var aldrig så vacker som då

Lenas födelsedag idag. Såg jag när jag såg allt vad folk skrivit på facebook.
Märkligt.
Jag kom på att jag inte tänkt på henne på dagar. veckor, kanske? Att det där med att livet pågår hela tiden så att man har fullt upp med resten av sitt liv och sin vardag.
Jag som har bilderna kvar på väggen, på jobbet och hemma, just för att jag är så rädd för att glömma. Så går dagarna ändå utan att mina tankar stannar vid där.
Så som det brukade vara på hösten och vintrarna. Inte fanns vi i varandras medvetande särskilt ofta då. Ingen av oss. Festivalfolk var sommarlivets människor.
Det har ändrats lite nu. Kanske just för det här. Vi insåg att det kunde ta slut. Att det var dumt att inte ta vara på de bästa människorna i ens liv året om.

Det är det jag har kvar bilderna för att minnas, bland annat. Hur viktigt det är att folk vet om hur mycket de betyder för en. Att man själv vet om det.

Och så glömmer jag din födelsedag? Trots att vi är mitt uppe i festivalplaneringen. Trots att det är GCmöte i helgen och du inte kommer att vara där.
Jag kommer aldrig, aldrig att förstå att det är sant.
Man gör väl inte det.

måndag 4 maj 2009

manic monday

Massa möten-dagen. Med Anna, med ÖSK-vd, med Isabelle, stort intentionsmöte, kolla-lokaler-på-kulturhuset-möte, spontant möte vid sofforna om hur det gått på lokalkollen och slutligen mötte vi de som varit i Hallunda i trappan på vägen ut och hem.

Sen, ut till Hagstugan och måla en grind. Deklarera. Fylla i ett noga uträknat belopp i en ruta och få pengar tillbaka. yay. (jag räknade mkt noga när jag satt på tåget igår. Spännande resa.)
Är lite trött på mina vindsgrannar, så jag sover här. Dels för att det känns jobbigt att åka in till stan och dels för att jag vill sova utan att folk skramlar med saker kvart över sex på morgonen. Det är liksom inte okej. De VET att jag sover. Måste de stå och skrika till varann utanför min dörr då? Apor.

Lite slut efter valborg-förstamaj-helgen och den här dagen som inte hade mer än kanske en kvarts andningspaus. Imorgon lär inte bli bättre. Men det är skoj att det börjar kännas som att jobba med teater igen. Efter en tids meningslöst pappersvändande. Det är massa aktivitet i hela huset, trots att det snart är sommar.

Jag hade massa spännande funderingar på tåget igår. Jag borde skrivit ned dem då. Otroligt insiktsfulla grejer. Nu tänker jag på scenmått, matlådor och att sova. Inte fullt lika intressant.

fredag 1 maj 2009

Det är valborg och 1 maj och Christian är i stan. Lisa är också här. Valborg är alltid kåren. 1 maj är alltid demo. I år har vi en egen majorna-banderoll (se fotoalbum på facebook).
Borde gå upp och gå ned till långgatorna. Undrar om stan står kvar. Den såg lite sliten ut när vi gick hem i natt. Vi undvek slottsskogen efter att ha kommit på vad det innebär att det är valborg. Gick hem via masthuggsbergen och OscarFredrikskyrkan/skolan istället.

Min inneboende är borta, så jag installerade Christian i hans rum. Han ska iväg på en sån där träffa-alla-gamla-göteborgsvänner-på-en-dag-dag sen. Tur att han hann med en bunt spexare igår. Men vart tog alla vägen? Emanuel, Teresia, stefan H? Försvann de efter trädgårdsföreningen?

I glad tradition ignorerade jag chalmerscortègen och satt längre ned i himlabacken med Rasmus och hans vänner och pratade engelsk naturfilosofis inflytande på litteraturen med en ganska rolig litteraturvetare som påminnde lite om Andreas. Han följde med in och var med på en kvart av sittningen, men försvann sen ut igen. Det är lagom roligt att vara på middag utan att vara anmäld och därför bli utan mat, särskilt när man är hungrig. Förståeligt att jonsborgs hägrar. :)

Nu ska jag äta frukost (min inneboende hade ätit upp alla havregryn igår. vi hittade nya i konsum avenyns fantastiska eko-affär som ligger uppe där sommarmatserverigen brukade vara)
och sen väcka C och ge honom nycklar och sen ta på mig nåt bra förstamajigt och gå och bära banderoll, tror jag!