Och eftersom jag förut konstaterade att det här är ett bildgalleri numera är det här allt jag har att säga om det:
bullets in the head
7 år sedan
fredag 30 december 2011
alltså, strax
Nu, strax, drar jag till Gbg för nyår och jullov.
Och eftersom jag förut konstaterade att det här är ett bildgalleri numera är det här allt jag har att säga om det:
Och eftersom jag förut konstaterade att det här är ett bildgalleri numera är det här allt jag har att säga om det:
måndag 19 december 2011
"that bird only sings when she's unhappy"
Jag lyckas inte ens skriva nåt längre. Om jag inte passar mig kommer den här bloggen snart bli ett galleri för bilder på en tecknad hund och hans fågelkompis.
Dorothy Parker skrev inte heller nåt när hon var lycklig, enligt citatet dårå.
Jag är uppenbarligen en helt annan fågel numera. Jag har inget alls behov av bitter poesi. Jag bara läser oförstående om hur krångligt hon verkar ha det.
Jag vet inte riktigt om Woodstock skulle skrivit en blogg, men det är så det är numera. Jag är rätt nöjd med min nya fågelidentitet och hoppas på att jag kan fortsätta vara den. Gaah,
Dorothy Parker skrev inte heller nåt när hon var lycklig, enligt citatet dårå.
Jag är uppenbarligen en helt annan fågel numera. Jag har inget alls behov av bitter poesi. Jag bara läser oförstående om hur krångligt hon verkar ha det.
Jag vet inte riktigt om Woodstock skulle skrivit en blogg, men det är så det är numera. Jag är rätt nöjd med min nya fågelidentitet och hoppas på att jag kan fortsätta vara den. Gaah,
lördag 17 december 2011
this is how we party
Tjugo minuter efter att vi röjt snabbt utanför entrén till skolan är jag hemma. Hemma! utan att ha behövt åka nattbuss och gå långt och ensamt i mörkret. Helt awesome. Världens bästa vakt skjutsade hem mig och Alexandra efter att de hjälpt oss att städa bort det värsta i korridoren. Så galet skönt att inte behöva jaga en tunnelbana hem, vänta länge och gå upp för berget.
Jag kan inte låta bli att oroa mig lite för städningen imorgon, för även om folk SÄGER att de ska dit och fixa vet man ju aldrig. Och om fastighets-Janne säger att städfirman vill kunna köra golven kl 08 lär det ju bli.. knas. Om inte städfirman är lite flexibel och kan flytta på soffor och sådär. Det ser helt okej ut tror jag. Allt är iaf undanplockat. Jag skulle säga att det är okej, men med Janne vet man aldrig. Det är bara att hoppas att det duger, för jag tänker inte åka dit och fixa nåt imorgon. Vi körde vårt röj-pass inatt, det får duga.
Det är så himla fint att gå på en kreativ skola med massa kreativa människor. På en eftermiddag hinner vi rigga en korridor och en studio till riktigt snygga festlokaler. Med blommor på väggarna, videoinstallationer på dansgolvet och ljud och ljus som känns genomtänkt och bra. Till och med barförrådet blev en hemlig jazzbar med blå, lite dimmig belysning över flygeln. Jag och Alexandra hängde där och målade skyltar och hon spelade piano och jag tänkte att jag har en sån himla tur som har så superbegåvade folk omkring mig. Det kan inte vara alla som får en pianokonsert sådär spontant till sin middag och sin fest-riggning.
Det blev skoj även om det är lite svårt ibland att vara nykter och ansvarig när folk far runt, ställer öl på ogenomtänkta ställen (som DJ:s dator), vägrar gå hem, stjäl öl efter stängning, höjer volymen så decibelmätaren står på "smärtgräns", gömmer burkar i blomarrangemangen utanför ytterdörren och så vidare. Det är lätt att känna sig tråkig när man försöker städa medan alla andra försöker övertala en om att slå på musiken igen och låta folk stanna kvar.
Men det var ändå schysst. Lagom mycket folk, lagom sådär innan-jul-trött stämning. Rätt många som fattades och som vanligt en miljon okända människor.
Imorgon lunch åker jag hem. För jul. Känns helt knas, det var ju nyss vi kom hem från Slovenien och då var det slutet av september. Eller mitten? Terminerna bara rasar iväg. Det känns både som att vi precis börjat skolan och som att vi gått här i tusen år. Jag tycker väldigt mycket om min skola och människorna som går på den. Vi har hiiiiiimla roligt. <3
Jag kan inte låta bli att oroa mig lite för städningen imorgon, för även om folk SÄGER att de ska dit och fixa vet man ju aldrig. Och om fastighets-Janne säger att städfirman vill kunna köra golven kl 08 lär det ju bli.. knas. Om inte städfirman är lite flexibel och kan flytta på soffor och sådär. Det ser helt okej ut tror jag. Allt är iaf undanplockat. Jag skulle säga att det är okej, men med Janne vet man aldrig. Det är bara att hoppas att det duger, för jag tänker inte åka dit och fixa nåt imorgon. Vi körde vårt röj-pass inatt, det får duga.
Det är så himla fint att gå på en kreativ skola med massa kreativa människor. På en eftermiddag hinner vi rigga en korridor och en studio till riktigt snygga festlokaler. Med blommor på väggarna, videoinstallationer på dansgolvet och ljud och ljus som känns genomtänkt och bra. Till och med barförrådet blev en hemlig jazzbar med blå, lite dimmig belysning över flygeln. Jag och Alexandra hängde där och målade skyltar och hon spelade piano och jag tänkte att jag har en sån himla tur som har så superbegåvade folk omkring mig. Det kan inte vara alla som får en pianokonsert sådär spontant till sin middag och sin fest-riggning.
Det blev skoj även om det är lite svårt ibland att vara nykter och ansvarig när folk far runt, ställer öl på ogenomtänkta ställen (som DJ:s dator), vägrar gå hem, stjäl öl efter stängning, höjer volymen så decibelmätaren står på "smärtgräns", gömmer burkar i blomarrangemangen utanför ytterdörren och så vidare. Det är lätt att känna sig tråkig när man försöker städa medan alla andra försöker övertala en om att slå på musiken igen och låta folk stanna kvar.
Men det var ändå schysst. Lagom mycket folk, lagom sådär innan-jul-trött stämning. Rätt många som fattades och som vanligt en miljon okända människor.
Imorgon lunch åker jag hem. För jul. Känns helt knas, det var ju nyss vi kom hem från Slovenien och då var det slutet av september. Eller mitten? Terminerna bara rasar iväg. Det känns både som att vi precis börjat skolan och som att vi gått här i tusen år. Jag tycker väldigt mycket om min skola och människorna som går på den. Vi har hiiiiiimla roligt. <3
torsdag 15 december 2011
och du som trodde att näst sista dagen skulle bli lugn och fridfull
En av mina absoluta favoritgrejer är när man panikskriver färdigt skoluppgifter på nätterna, läser krångliga forskningstexter och drar slutsatser lite för snabbt för att ens förstå vad man gör men ändå lyckas rätt bra med resultatet, lämnar in, överlever granskning och diskussion, bär ned ett helt kontor för att skapa en julkalenderlucka i källaren, bär upp allt igen, går på fin slutproduktion på skolan som egentligen förtjänar mer uppmärksamhet än bara en sån här hastig omnämning, har kårstyrelsemöte, åker och handlar mat i andra änden av stan för att det är bättre mat där och bussen utanför går ända hem, sitter en natt till med terminsutvärdering och -reflektion och sen, nästan helt slut, kommer till skolan och får höra "ni hade ju jättefina idéer och projekt igår. Nu vill vi att ni presenterar en ny idé. Vi är tillbaka om en halvtimma."
DET är vad jag önskar mig i slutet av en lång och intensiv termin.
Efter tio minuters mycket samstämmigt gnällande (Ja. Min klass höll med varandra. På riktigt. Vi kom så himla bra överens) kom vi ändå på varsin riktigt bra idé. Så går det när man är sådär sjukt bra som vi är. Då kan man trolla fram kvalificerade och underbyggda idéer även fast man tömde huvudet totalt där igår i den sista skrivuppgiften. Vi hade en riktigt, riktigt bra diskussion om allas nya projekt och det kändes som en perfekt avslutning på en annars ganska ojämn termin, stämningsmässigt. Jag tror vi slutar den här hösten i en känsla av att vi gillar varann.
Så himla pepp, fast totalt utan nån kraft alls. Jag kommer sova i två dygn när jag kommer hem, tror jag. Det ska bli galet skönt med jullov. Våren ser ju inte ut att bli så särskilt stillsam, direkt.
Men jag har en förhoppning om att det kan bli en riktigt bra vår. Det ryktas nåt om det iaf. Jag hoppas det är så.
DET är vad jag önskar mig i slutet av en lång och intensiv termin.
Efter tio minuters mycket samstämmigt gnällande (Ja. Min klass höll med varandra. På riktigt. Vi kom så himla bra överens) kom vi ändå på varsin riktigt bra idé. Så går det när man är sådär sjukt bra som vi är. Då kan man trolla fram kvalificerade och underbyggda idéer även fast man tömde huvudet totalt där igår i den sista skrivuppgiften. Vi hade en riktigt, riktigt bra diskussion om allas nya projekt och det kändes som en perfekt avslutning på en annars ganska ojämn termin, stämningsmässigt. Jag tror vi slutar den här hösten i en känsla av att vi gillar varann.
Så himla pepp, fast totalt utan nån kraft alls. Jag kommer sova i två dygn när jag kommer hem, tror jag. Det ska bli galet skönt med jullov. Våren ser ju inte ut att bli så särskilt stillsam, direkt.
Men jag har en förhoppning om att det kan bli en riktigt bra vår. Det ryktas nåt om det iaf. Jag hoppas det är så.
onsdag 14 december 2011
have you filed an appeal with the IOC?
Häromdagen, när vi drack whiskey och kollade på How I met your mother - det är tydligen det jag gör när jag är ledig nu för tiden - sa Ebba att jag är Marshall.
Whaat?
Inte alls vad jag väntat mig. Kanske för att han är den enda av dem som inte är snygg? Det bär ju emot att vara honom då. (om vi nu är ärliga och lite ytliga.)
Men så tänker jag att hon har rätt. I senaste avsnittet är Marshall så uppenbart jag, med mitt superentusiastiska problem-solving-mode och tusen följdfrågor och lösningsförslag på folks problem. Av alla sorter.
Jag vet inte om det är en producentskada eller om det bara är jag. Jag och Marshall då.
Eller, vadå? Vi är påhittiga och gillar att hjälpa folk. Det är väl en bra grej?
"have you considered going back to school and competing at the collegiate level?"
Lösningsorienterad har jag hört är bra att skriva i sitt CV.
Efter att ha funderat en vecka eller så är jag rätt nöjd med att vara Marshall. Känns skönt att veta vem jag är.
Whaat?
Inte alls vad jag väntat mig. Kanske för att han är den enda av dem som inte är snygg? Det bär ju emot att vara honom då. (om vi nu är ärliga och lite ytliga.)
Men så tänker jag att hon har rätt. I senaste avsnittet är Marshall så uppenbart jag, med mitt superentusiastiska problem-solving-mode och tusen följdfrågor och lösningsförslag på folks problem. Av alla sorter.
Jag vet inte om det är en producentskada eller om det bara är jag. Jag och Marshall då.
Eller, vadå? Vi är påhittiga och gillar att hjälpa folk. Det är väl en bra grej?
"have you considered going back to school and competing at the collegiate level?"
Lösningsorienterad har jag hört är bra att skriva i sitt CV.
Efter att ha funderat en vecka eller så är jag rätt nöjd med att vara Marshall. Känns skönt att veta vem jag är.
torsdag 8 december 2011
den där dagen i december
Det är inte som att jag tänker på det ens särskilt ofta längre. Men ibland, sådär som det är. Som i förrgår när man skulle tända ljus för någon. Då kom jag att tänka på idag för tre år sen. Visst var det idag?
Det känns så obegripligt länge sen och precis som igår.
Jag tänker på dig när jag gör saker jag vet att du skulle gillat att jag gjorde. Jag tänker på dig när jag inte vet vad som är rätt och fel i vissa situationer. Jag tänker på dig när jag tänker på hur viktigt det är att ta vara på saker. Tid, människor, möjligheter.
Tack.
Det känns så obegripligt länge sen och precis som igår.
Jag tänker på dig när jag gör saker jag vet att du skulle gillat att jag gjorde. Jag tänker på dig när jag inte vet vad som är rätt och fel i vissa situationer. Jag tänker på dig när jag tänker på hur viktigt det är att ta vara på saker. Tid, människor, möjligheter.
Tack.
tisdag 6 december 2011
Hemma och borta
Jag gick av flygbussen på korsvägen. Det snöade i Göteborg! Fatta grejen, snö! Riktig snö som låg kvar på marken nästan en kvart innan den blev slask.
I mina genomblöta tygskor gick jag hem till den enda människa jag känner som är vaken mitt i natten och inte alls tycker att det är det minsta svårt att jag kommer och bor där halv ett en måndagsnatt. Det är bra att ha vänner med olika syn på vad som är vaken tid.
Vi drack flygplatswhisky - det här med tyska priser i kombination med 2 for 1-sales är dumt för min plånbok - och väntade på att de skulle lägga upp nya avsnittet av How I met..
Det är lite perfekt, det här med att komma hem.
Vi hämtade mat, kl 03, och kom hem lagom till att nedladdningen var klar.
Kyckling, Glenfiddich och att kolla på HIMYM med nån som är så himla bra och bara skrattar hela tiden gör att avsnittet är ännu mer epic än det annars hade varit. Och det var ändå i sig ett väldigt bra avsnitt.
Jag är lite rädd att de här perfekta kort-vistelserna i Gbg gör att jag får en lite för förskönad bild av hur det är här. Nu är jag här i en vecka. Det är längre än på jättelänge och jag hoppas få en vardagskänsla och inte bara springa runt mellan helt fantastiska äventyr med mina superfina vänner. Naturligtvis kommer det vara en massa äventyr nu med, men jag tänker att jag måste testa att vara lite ensam i Göteborg och se om det funkar det också.
Nu har jag ju lite vittring på att få komma tillbaka hit och då är jag ju så klart livrädd för att det inte ska vara så bra som jag har tänkt det. För om jag inte känner mig hemma här längre, vad gör jag då?
Jag vill inte ha varit borta från Gbg så länge att det slutat vara hemma. DET är min mardröm just nu.
Det hänger inte på EN person och det hänger inte på något särskilt som måste hända. Det är bara den där San Siro-känslan av att få precis det man vill ha och så är det inte sådär fantastiskt som man tänkt sig. Jag vill inte att Göteborg ska vara mitt San Siro. Jag vill få kmma hem och känna att jag hamnat rätt.
Lite som igår. Lite som att jag behöver att livet är sena nätter med bra mat, bra vänner och bra saker. Och inte bara som enstaka nedslag som tillfällig gäst. Snälla, säg att det kan vara så?
I mina genomblöta tygskor gick jag hem till den enda människa jag känner som är vaken mitt i natten och inte alls tycker att det är det minsta svårt att jag kommer och bor där halv ett en måndagsnatt. Det är bra att ha vänner med olika syn på vad som är vaken tid.
Vi drack flygplatswhisky - det här med tyska priser i kombination med 2 for 1-sales är dumt för min plånbok - och väntade på att de skulle lägga upp nya avsnittet av How I met..
Det är lite perfekt, det här med att komma hem.
Vi hämtade mat, kl 03, och kom hem lagom till att nedladdningen var klar.
Kyckling, Glenfiddich och att kolla på HIMYM med nån som är så himla bra och bara skrattar hela tiden gör att avsnittet är ännu mer epic än det annars hade varit. Och det var ändå i sig ett väldigt bra avsnitt.
Jag är lite rädd att de här perfekta kort-vistelserna i Gbg gör att jag får en lite för förskönad bild av hur det är här. Nu är jag här i en vecka. Det är längre än på jättelänge och jag hoppas få en vardagskänsla och inte bara springa runt mellan helt fantastiska äventyr med mina superfina vänner. Naturligtvis kommer det vara en massa äventyr nu med, men jag tänker att jag måste testa att vara lite ensam i Göteborg och se om det funkar det också.
Nu har jag ju lite vittring på att få komma tillbaka hit och då är jag ju så klart livrädd för att det inte ska vara så bra som jag har tänkt det. För om jag inte känner mig hemma här längre, vad gör jag då?
Jag vill inte ha varit borta från Gbg så länge att det slutat vara hemma. DET är min mardröm just nu.
Det hänger inte på EN person och det hänger inte på något särskilt som måste hända. Det är bara den där San Siro-känslan av att få precis det man vill ha och så är det inte sådär fantastiskt som man tänkt sig. Jag vill inte att Göteborg ska vara mitt San Siro. Jag vill få kmma hem och känna att jag hamnat rätt.
Lite som igår. Lite som att jag behöver att livet är sena nätter med bra mat, bra vänner och bra saker. Och inte bara som enstaka nedslag som tillfällig gäst. Snälla, säg att det kan vara så?
fredag 2 december 2011
Sov, sa han.
... men går jag och sover? Nej. Jag börjar läsa blogg istället.
Smart.
Vi redovisar marknadskommunikation imorgon. Slutet på en lååång kurs, utspridd över två terminer. Det känns helt galet att de åtta andra som går kursen med oss kommer sluta imorgon. Det känns som att de är en del av vår klass. Jag kommer att sakna dem.
Vi drar till Berlin nästan direkt när vi är klara imorgon. Men jag är mer pepp på Göteborg veckan därpå. Det känns som världens lyx. Att få vara nästan en hel vecka hemma. Lovely!
Smart.
Vi redovisar marknadskommunikation imorgon. Slutet på en lååång kurs, utspridd över två terminer. Det känns helt galet att de åtta andra som går kursen med oss kommer sluta imorgon. Det känns som att de är en del av vår klass. Jag kommer att sakna dem.
Vi drar till Berlin nästan direkt när vi är klara imorgon. Men jag är mer pepp på Göteborg veckan därpå. Det känns som världens lyx. Att få vara nästan en hel vecka hemma. Lovely!
tisdag 29 november 2011
Tack mödrar det gjorde ni bra
Jag har nog aldrig tackat för min uppväxt, för jag har inte fattat hur unik den var. Men jag har börjat förstå nu hur mycket det format min syn på världen.
Jag trodde nämligen väldigt, väldigt länge att världen styrdes av kvinnor. För det gjorde den hos mig.
Alla som gjorde något var kvinnor.
Det var kvinnor som var journalister, politiker och konstnärer. Det var kvinnor som hade egna företag och det var kvinnor som forskade på universitetet. Det var kvinnor som lagade saker hemma, byggde om, körde bil, jobbade sent och bestämde vad som skulle göras.
Män var pappor, fotbollstränare eller bara hemma och fixade. Om man pratade om män var det som någons pappa eller man. De män som var konstnärer och författare var det lite i skuggan av sina coolare konstnärsfruar. Det kan ha funnits män på redaktionerna och kanske var de till och med chefer, men det var ju inte de som gjorde något och dessutom hade de alltid en fru som var coolare och viktigare än de.
Det var kvinnor som samlades i grupper och gjorde planer för allt från politik och hur vi skulle rädda världen till det nya bostadsområdet. Kvinnor som var experter på höns eller grästak eller ekologisk odling. Det var kvinnor som drev biodynamiska jordbruk, byggde hus och räddade världen.
Jag satt med i ett hörn hela min uppväxt, när de samlades i vårt kök, någon annans kök eller på kvinnovetenskapligt forum på universitetet. De pratade mycket om orättvisor, minns jag, men jag minns inte vad det orättvisa var. Skulle män styra världen? De fanns ju knappt! Det är kanske därför jag aldrig riktigt orkat läsa klart Egalias döttrar. För mig var det ju ingen utopivärld. Jag levde redan i Egalia.
Skolan styrdes av tjejerna. Stallet styrdes av tjejerna. Jag har aldrig trott att jag tillhörde en underpriviligerad grupp.
Böckerna vi läste var skrivna av kvinnor. Bokhyllan hemma var full av titlar som lärde mig att alla böcker också HANDLAR om kvinnor. Det var kvinnor som målat tavlorna vi hade på väggarna och det var kvinnor som spelade på skivorna vi lyssnade på.
Ju äldre jag blev, desto mer försökte alla de här kvinnorna att berätta för mig om världen. Men jag kunde inte riktigt ta till mig det de sa. Jag lärde mig i teorin att världen är ett patriarkat och jag kunde en massa statistik på hur ojämställt det var och hade varit genom historien. Men det stämde aldrig med den värld jag levde i.
Jag läste Fittstim i högstadiet och tyckte väl inte att det var så märkvärdigt. Klart att tjejer tog plats? Jag måste ha haft ett par mycket speciella glasögon på mig under min uppväxt, för det var först i början av gymnasiet eller kanske till och med ännu senare jag började se vad de menade.
Nu, såhär ganska många jobbiga uppvaknanden senare vill jag tacka alla fantastiska kvinnor i min uppväxt för de glasögonen. Tack för att jag har fått ta så mycket för givet. Tack för att jag aldrig känt mig som det andra könet. Tack för allt ni gjorde och allt ni peppade mig till att göra. Tack för att ni aldrig erkände några begränsningar.
Tack för att ni från början visat mig att en annan värld är möjlig.
Jag trodde nämligen väldigt, väldigt länge att världen styrdes av kvinnor. För det gjorde den hos mig.
Alla som gjorde något var kvinnor.
Det var kvinnor som var journalister, politiker och konstnärer. Det var kvinnor som hade egna företag och det var kvinnor som forskade på universitetet. Det var kvinnor som lagade saker hemma, byggde om, körde bil, jobbade sent och bestämde vad som skulle göras.
Män var pappor, fotbollstränare eller bara hemma och fixade. Om man pratade om män var det som någons pappa eller man. De män som var konstnärer och författare var det lite i skuggan av sina coolare konstnärsfruar. Det kan ha funnits män på redaktionerna och kanske var de till och med chefer, men det var ju inte de som gjorde något och dessutom hade de alltid en fru som var coolare och viktigare än de.
Det var kvinnor som samlades i grupper och gjorde planer för allt från politik och hur vi skulle rädda världen till det nya bostadsområdet. Kvinnor som var experter på höns eller grästak eller ekologisk odling. Det var kvinnor som drev biodynamiska jordbruk, byggde hus och räddade världen.
Jag satt med i ett hörn hela min uppväxt, när de samlades i vårt kök, någon annans kök eller på kvinnovetenskapligt forum på universitetet. De pratade mycket om orättvisor, minns jag, men jag minns inte vad det orättvisa var. Skulle män styra världen? De fanns ju knappt! Det är kanske därför jag aldrig riktigt orkat läsa klart Egalias döttrar. För mig var det ju ingen utopivärld. Jag levde redan i Egalia.
Skolan styrdes av tjejerna. Stallet styrdes av tjejerna. Jag har aldrig trott att jag tillhörde en underpriviligerad grupp.
Böckerna vi läste var skrivna av kvinnor. Bokhyllan hemma var full av titlar som lärde mig att alla böcker också HANDLAR om kvinnor. Det var kvinnor som målat tavlorna vi hade på väggarna och det var kvinnor som spelade på skivorna vi lyssnade på.
Ju äldre jag blev, desto mer försökte alla de här kvinnorna att berätta för mig om världen. Men jag kunde inte riktigt ta till mig det de sa. Jag lärde mig i teorin att världen är ett patriarkat och jag kunde en massa statistik på hur ojämställt det var och hade varit genom historien. Men det stämde aldrig med den värld jag levde i.
Jag läste Fittstim i högstadiet och tyckte väl inte att det var så märkvärdigt. Klart att tjejer tog plats? Jag måste ha haft ett par mycket speciella glasögon på mig under min uppväxt, för det var först i början av gymnasiet eller kanske till och med ännu senare jag började se vad de menade.
Nu, såhär ganska många jobbiga uppvaknanden senare vill jag tacka alla fantastiska kvinnor i min uppväxt för de glasögonen. Tack för att jag har fått ta så mycket för givet. Tack för att jag aldrig känt mig som det andra könet. Tack för allt ni gjorde och allt ni peppade mig till att göra. Tack för att ni aldrig erkände några begränsningar.
Tack för att ni från början visat mig att en annan värld är möjlig.
tisdag 1 november 2011
the awesomeness!
Jag har en tendens att fokusera på alldeles fel saker. Men sen påminner mina fina vänner mig om att jag är awesome, så känns det bättre. Och Karin kommer hit till helgen och Arvid lovar att vara jättefull och dansa på bordet. Känns som att det kan bli en bra lördag. Känns som att jag nog ÄR rätt awesome om jag har sådär awesome vänner.
Så allt det ledsna jag tänkte skriva idag struntar jag i.
Whenever I'm sad I just stop being sad and be awesome instead. True story.
Så allt det ledsna jag tänkte skriva idag struntar jag i.
Whenever I'm sad I just stop being sad and be awesome instead. True story.
not good enough!
Alltså, här har vi väntat på the slutty pumpkin sen säsong ett. Och peppat massor mer sen de släppte att det skulle vara Katie Holmes. Och så är hon meningslös och försvinner efter ett avsnitt?
Jag HOPPAS att det kommer nån ny twist på det här, annars var det ett sjukt dåligt hypande.
Nä. Hittills tappade jag peppen på How I met... efter ep.3 den här säsongen och håller mest uppe tittandet för sakens skull. Episode 1 och 2 innehöll en massa gömda hints, men nu hittar jag ingenting.
Dålig tisdagmorgon. Riktigt dålig.
Jag HOPPAS att det kommer nån ny twist på det här, annars var det ett sjukt dåligt hypande.
Nä. Hittills tappade jag peppen på How I met... efter ep.3 den här säsongen och håller mest uppe tittandet för sakens skull. Episode 1 och 2 innehöll en massa gömda hints, men nu hittar jag ingenting.
Dålig tisdagmorgon. Riktigt dålig.
måndag 31 oktober 2011
måste jag ha en rubrik?
Det är måndag, min väckarklocka ringde just men jag har varit vaken i två timmar. Klockan är nio, så det är inte alls särskilt imponerande. Utanför mitt fönster gräver de upp hela marken, så det är oklart om jag alls kommer kunna ta mig hemifrån. Jag har en välbehövd ledig förmiddag efter drygt två veckors resande med skolan.
Jag har på mig EN raggsocka, för jag orkar inte leta rätt på den andra. Istället har jag lindat in den socklösa foten i en bit av mattan. Till frukost har jag ätit det som gick att nå från där jag sitter, vilket var en zoo-klubba och två bitar wasa rågrut. Mina firefoxflikar visar på så vitt skilda ämnen som skotsk whiskyhistoria, sökresultat i Libris, stadsteatern i Göteborg och en gammal fredrik backman-blogg.
Det är naturigtvis den senares fel både att jag skriver som jag gör idag och att jag tycker att mitt liv trots allt känns rätt fint, även om jag sitter med foten i en matta, på golvet, på ryggkudden till min soffa, ätandes knäckebröd och smågodis kvart över nio en måndagsmorgon.
Men klockan ett ska jag ha ätit en näringsriktig lunch och gått en entimmaochenkvart lång promenad till sveriges näst dyraste universitetsutbildning, där vi idag ska titta på en film om SIDA och kulturellt utbyte mellan sverige och Gaza. Kontraster, my love, kontraster.
Jag har på mig EN raggsocka, för jag orkar inte leta rätt på den andra. Istället har jag lindat in den socklösa foten i en bit av mattan. Till frukost har jag ätit det som gick att nå från där jag sitter, vilket var en zoo-klubba och två bitar wasa rågrut. Mina firefoxflikar visar på så vitt skilda ämnen som skotsk whiskyhistoria, sökresultat i Libris, stadsteatern i Göteborg och en gammal fredrik backman-blogg.
Det är naturigtvis den senares fel både att jag skriver som jag gör idag och att jag tycker att mitt liv trots allt känns rätt fint, även om jag sitter med foten i en matta, på golvet, på ryggkudden till min soffa, ätandes knäckebröd och smågodis kvart över nio en måndagsmorgon.
Men klockan ett ska jag ha ätit en näringsriktig lunch och gått en entimmaochenkvart lång promenad till sveriges näst dyraste universitetsutbildning, där vi idag ska titta på en film om SIDA och kulturellt utbyte mellan sverige och Gaza. Kontraster, my love, kontraster.
tisdag 11 oktober 2011
första kalla höstdagen (eller andra, eller tredje)
Alltså, det är mycket saker på en gång.
Göteborg, Stockholm, Malmö, Köpenhamn och en lång runt-omkring-i-Sverige-resa innan dess.
Och vänners och bekantas vänner som försvinner och allt är hemskt.
Andra vänner som får nya, amazing jobb och allt är fantastiskt.
Vardagen och regnet och helgerna och äventyren.
Det är inte utan att jag känner mig lite vilsen. Hur ska en hinna känna allt på en gång?
Jag är väldigt tacksam för allt bra och roligt och försöker att tänka på att ta vara på det medan det är. Jag försöker att vara nu.
Jag är fortfarande oftare i "sen", men jag är i alla fall inte fast i "då". Alltid något.
Och banala saker också, som funderingar på hur många blandskivor en behöver ha med sig på en en vecka lång roadtrip. Är tio för mycket? För lite?
Och det är verkligen, verkligen höst på riktigt nu.
Fint, då får jag dricka te, sitta inomhus med en filt och göra ingenting med gott samvete. Det ska jag göra så fort jag kommer hem efter skolresorna. I november. Men då minsann ska jag göra ingenting-saker i flera dagar, hoppas jag!
Göteborg, Stockholm, Malmö, Köpenhamn och en lång runt-omkring-i-Sverige-resa innan dess.
Och vänners och bekantas vänner som försvinner och allt är hemskt.
Andra vänner som får nya, amazing jobb och allt är fantastiskt.
Vardagen och regnet och helgerna och äventyren.
Det är inte utan att jag känner mig lite vilsen. Hur ska en hinna känna allt på en gång?
Jag är väldigt tacksam för allt bra och roligt och försöker att tänka på att ta vara på det medan det är. Jag försöker att vara nu.
Jag är fortfarande oftare i "sen", men jag är i alla fall inte fast i "då". Alltid något.
Och banala saker också, som funderingar på hur många blandskivor en behöver ha med sig på en en vecka lång roadtrip. Är tio för mycket? För lite?
Och det är verkligen, verkligen höst på riktigt nu.
Fint, då får jag dricka te, sitta inomhus med en filt och göra ingenting med gott samvete. Det ska jag göra så fort jag kommer hem efter skolresorna. I november. Men då minsann ska jag göra ingenting-saker i flera dagar, hoppas jag!
lördag 1 oktober 2011
att göra något
det är inte lika stjärnklart ikväll som igår. Men så är klockan iofs betydligt mindre nu än när jag kom hem då.
Karlavagnen pekar inte på mitt hus, men en annan stjärna lyser helt ensam och stark och jag önskar att jag hade mitt stjärnkarteprogram installerat så jag kunde se vad det var. Polstjärnan är åt ett annat håll, vega borde som nämndes igår synas i sällskap av resten av lyran och fler ljusstarka stjärnor känner jag inte vid namn.
Idag har vi städat kårrummet och gjort arbetsrutiner. Dvs Alexander har styrt upp ekonomi, Jonas har lusläst stadgar, Alexandra har effektiviserat hela vårt rum och jag har ritat en fin organisationsskiss och en infokarta med streckgubbar föreställande alla studentrepresentanter i skolans kommittéer, nämnder och styrelser.
Städningen var klart jobbigast. Vi förvarade all överbliven öl från förra skolfesten i kårrummet och utan att vi förstår varför hade det gått hål i två flak med burkar och det hade läckt ut en massa på golvet under sommaren. Nu luktade det rejält illa där inne, så vi skurade, slängde, skurade och skurade lite till. Nu luktar det helt ok, särskilt efter att vi köpt doftljus och ätit en massa mat där inne. En skuromgång till, sen är det nog riktigt representativt där.
Och nu sitter det en massa fina arbetsdokument på väggarna, så det syns att vi vill och gör en massa saker.
Slitsamt, men också riktigt roligt. Kreativa människor som samarbetar om gemensamma visioner är ju alltid skoj och det är nåt särskilt med teaterfolk.
Jag fick en micke-och-molle-känsla när jag och Alex var och åkte sparkcykel genom korridorerna och pratade om att om några år är vi på en riktig teater och åker sparkcykel istället (typ) och hur fantastiskt det kommer vara. Men samtidigt slog det mig att den verkligheten kommer ju också vara så himla mycket mer uppdelad. Vi kommer inte sitta på samma sida och argumentera mot skolledningen då, utan det är nog mer troligt att vi kommer få diskutera mot varandra, ensemblen mot produktionsledningen. Då måste vi komma ihåg hur det var när vi välte med sparkcykeln i korridoren på skolan, skrev upproriska brandtal och skulle förändra världen tillsammans.
Studentkåren på skolan gör mig så himla inspirerad. Vi har en massa, massa planer och det känns faktiskt som att vi kan orka, hinna, lyckas driva igenom rätt många av dem.
Nu har vi en handlingsplan och ett rätt så rent kårrum. Nu kan vi börja göra saker.
Vi har redan gjort såpass mycket bra idag att vi hoppas att vi vinner slag 1: att skolan låter oss behålla vårt rum.
Karlavagnen pekar inte på mitt hus, men en annan stjärna lyser helt ensam och stark och jag önskar att jag hade mitt stjärnkarteprogram installerat så jag kunde se vad det var. Polstjärnan är åt ett annat håll, vega borde som nämndes igår synas i sällskap av resten av lyran och fler ljusstarka stjärnor känner jag inte vid namn.
Idag har vi städat kårrummet och gjort arbetsrutiner. Dvs Alexander har styrt upp ekonomi, Jonas har lusläst stadgar, Alexandra har effektiviserat hela vårt rum och jag har ritat en fin organisationsskiss och en infokarta med streckgubbar föreställande alla studentrepresentanter i skolans kommittéer, nämnder och styrelser.
Städningen var klart jobbigast. Vi förvarade all överbliven öl från förra skolfesten i kårrummet och utan att vi förstår varför hade det gått hål i två flak med burkar och det hade läckt ut en massa på golvet under sommaren. Nu luktade det rejält illa där inne, så vi skurade, slängde, skurade och skurade lite till. Nu luktar det helt ok, särskilt efter att vi köpt doftljus och ätit en massa mat där inne. En skuromgång till, sen är det nog riktigt representativt där.
Och nu sitter det en massa fina arbetsdokument på väggarna, så det syns att vi vill och gör en massa saker.
Slitsamt, men också riktigt roligt. Kreativa människor som samarbetar om gemensamma visioner är ju alltid skoj och det är nåt särskilt med teaterfolk.
Jag fick en micke-och-molle-känsla när jag och Alex var och åkte sparkcykel genom korridorerna och pratade om att om några år är vi på en riktig teater och åker sparkcykel istället (typ) och hur fantastiskt det kommer vara. Men samtidigt slog det mig att den verkligheten kommer ju också vara så himla mycket mer uppdelad. Vi kommer inte sitta på samma sida och argumentera mot skolledningen då, utan det är nog mer troligt att vi kommer få diskutera mot varandra, ensemblen mot produktionsledningen. Då måste vi komma ihåg hur det var när vi välte med sparkcykeln i korridoren på skolan, skrev upproriska brandtal och skulle förändra världen tillsammans.
Studentkåren på skolan gör mig så himla inspirerad. Vi har en massa, massa planer och det känns faktiskt som att vi kan orka, hinna, lyckas driva igenom rätt många av dem.
Nu har vi en handlingsplan och ett rätt så rent kårrum. Nu kan vi börja göra saker.
Vi har redan gjort såpass mycket bra idag att vi hoppas att vi vinner slag 1: att skolan låter oss behålla vårt rum.
Bellatrix i Orion
Vi gjorde fel den där kvällen för länge sen, när vi försökte kolla på stjärnor ute på Djurgården. Där syntes inget för alla ljus från stan. Härute, däremot, på Norra Djurgården, är det stjärnklart något alldeles väldigt. Fel djurgård då, alltså. Och helt uppenbart osant att det inte går att se stjärnhimlen i Stockholm.
För den som förstår referensen i rubriken (tex Linnea) vill jag understryka att det inte alls finns nån association mellan det stjärntittandet och mitt stjärntittande, varken nu eller då.Det var bara den första namngivna stjärnan jag kom att tänka på. Och var det inte förresten Vega i Lyran som var den speciella stjärnan?
Inatt är det stjärnklart och svansen av karlavagnen pekar rakt ned på mitt hus. Jag skulle vilja vara vaken och kolla på stjärnor och se om jag glömt alla stjärnbilder utom Orion och Karlavagnen, men imorgon är det kåruppstyrningsdag och då borde jag alltså sova nu. Jag ville bara säga det där om stjärnorna. Att det gör mig glad att de syns här. Bara för stjärnornas egen skull.
För den som förstår referensen i rubriken (tex Linnea) vill jag understryka att det inte alls finns nån association mellan det stjärntittandet och mitt stjärntittande, varken nu eller då.Det var bara den första namngivna stjärnan jag kom att tänka på. Och var det inte förresten Vega i Lyran som var den speciella stjärnan?
Inatt är det stjärnklart och svansen av karlavagnen pekar rakt ned på mitt hus. Jag skulle vilja vara vaken och kolla på stjärnor och se om jag glömt alla stjärnbilder utom Orion och Karlavagnen, men imorgon är det kåruppstyrningsdag och då borde jag alltså sova nu. Jag ville bara säga det där om stjärnorna. Att det gör mig glad att de syns här. Bara för stjärnornas egen skull.
onsdag 21 september 2011
igen!
Nu ska jag försöka blogga igen. För jag tror det är bra för mig.
Jag mjukstartar med glada grejer. Popkulturvardagsglädje, men ändå glädje.
Victoria är tillbaka i HIMYM! Ingen aning om för hur länge, men hon är tillbaka. Teds mest awesome tjej hittills.
I min förkylda och generellt rätt missmodiga tillvaro är det ett klart glädjeämne. Nu ser jag fram emot måndag och episode 3.
Annars skriver jag och Hanna film i skolan och det verkar bli bra och vi har roligt när vi jobbar.
Jag mjukstartar med glada grejer. Popkulturvardagsglädje, men ändå glädje.
Victoria är tillbaka i HIMYM! Ingen aning om för hur länge, men hon är tillbaka. Teds mest awesome tjej hittills.
I min förkylda och generellt rätt missmodiga tillvaro är det ett klart glädjeämne. Nu ser jag fram emot måndag och episode 3.
Annars skriver jag och Hanna film i skolan och det verkar bli bra och vi har roligt när vi jobbar.
söndag 24 juli 2011
Jag lyssnar på Manic Street Preachers idag.
Alltså, det handlar ju om det högerextrema våldet mot vänsterrörelsen.
Kan vi inte bara erkänna det? Varför sitter Tove Lifvendahl i morgonsoffan och påstår att det lika gärna kunde varit vilken extrem som helst?
Fascismen och rasismen slår mot socialismen och.. vad kallade de det? kulturmarxismen? När jag var liten var det nazister som följde efter oss hem från demonstrationerna. De som ville oss illa då hade inga vapen, men nu är det annorlunda.
Nu måste du och jag och precis alla börja (eller fortsätta ännu mer) säga nej till den vardagsrasism som godkänner att man har främlingsfientliga åsikter. Annars kommer det här fortsätta. Närmare och närmare oss, tills...
The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists
Bullets for your brain today
But we'll forget it all again
Monuments put from pen to paper
Turns me into a gutless wonder
And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Gravity keeps my head down
Or is it maybe shame
At being so young and being so vain
Holes in your head today
But I'm a pacifist
I've walked La Ramblas
But not with real intent
And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Will be next
Will be next
Will be next
Kan vi inte bara erkänna det? Varför sitter Tove Lifvendahl i morgonsoffan och påstår att det lika gärna kunde varit vilken extrem som helst?
Fascismen och rasismen slår mot socialismen och.. vad kallade de det? kulturmarxismen? När jag var liten var det nazister som följde efter oss hem från demonstrationerna. De som ville oss illa då hade inga vapen, men nu är det annorlunda.
Nu måste du och jag och precis alla börja (eller fortsätta ännu mer) säga nej till den vardagsrasism som godkänner att man har främlingsfientliga åsikter. Annars kommer det här fortsätta. Närmare och närmare oss, tills...
The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists
Bullets for your brain today
But we'll forget it all again
Monuments put from pen to paper
Turns me into a gutless wonder
And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Gravity keeps my head down
Or is it maybe shame
At being so young and being so vain
Holes in your head today
But I'm a pacifist
I've walked La Ramblas
But not with real intent
And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Will be next
Will be next
Will be next
lördag 4 juni 2011
småsaker som stör mig
Såhär: varje gång någon fyller år svämmar facebook över av grattishälsningar. Fint så, men måste folk göra fel?
Kom igen. Ett enkelt "grattis" kan en inte misslyckas med. Tänk om folk kunde hålla sig till det.
Men nej.
Överallt säger folk "ha den äran" till andra. Vad är det för uppmaning?
De försöker så klart säga "har den äran", som en kortform av "jag har den äran att gratulera".
Men i så fall heter det "har den äran". HAR. Jag har.
Att säga "ha den äran", vilken ära är det de försöker få folk att ha? Ger de bort äran att fylla år?
"du har den äran att fylla år idag", kan också funka.
Men "nu ska du vara så god att ha äran"?
"Här, ha äran!"
Gah, folk.
Kan vi inte säga att hädanefter skriver vi "HAR den äran" när vi grattar folk, okej?
Kom igen. Ett enkelt "grattis" kan en inte misslyckas med. Tänk om folk kunde hålla sig till det.
Men nej.
Överallt säger folk "ha den äran" till andra. Vad är det för uppmaning?
De försöker så klart säga "har den äran", som en kortform av "jag har den äran att gratulera".
Men i så fall heter det "har den äran". HAR. Jag har.
Att säga "ha den äran", vilken ära är det de försöker få folk att ha? Ger de bort äran att fylla år?
"du har den äran att fylla år idag", kan också funka.
Men "nu ska du vara så god att ha äran"?
"Här, ha äran!"
Gah, folk.
Kan vi inte säga att hädanefter skriver vi "HAR den äran" när vi grattar folk, okej?
torsdag 2 juni 2011
annat bra
Annars gläder jag mig åt helt andra saker, som att min monstera verkar få typ fem nya blad i veckan. Den kommer vara en djungel helt i sig själv när sommaren är slut, hoppas jag. När krångliga saker får mig att känna mig nere kollar jag på min monstera och blir lite gladare. Fina den. Också.
Det är krångligt nu.
och så finns det såna där fantastiska människor, som Sambands-Anders, som när jag ber dem om krångliga saker bara säger "jajamen, det fixar jag" och så löser de saker som gör världen så mycket lättare för mig.
Typ fixar ett scanningssystem till både P&L-baracken och Arvikabaracken. Och erbjuder sig att synka det mot funkdatabaser och skrivare av olika slag. Så att allt liksom bara löser sig.
Festivalmänniskorna säger jag bara. Festivalmänniskorna.
Typ fixar ett scanningssystem till både P&L-baracken och Arvikabaracken. Och erbjuder sig att synka det mot funkdatabaser och skrivare av olika slag. Så att allt liksom bara löser sig.
Festivalmänniskorna säger jag bara. Festivalmänniskorna.
torsdag 19 maj 2011
konspirationsteori (om Bamse-övertrampet)
Angående Bamse och Migrationsverket.
Först: det är ju helt sjukt. Sådär får en inte använda Bamse, det är inte okej. Folk som skickas tillbaka möts inte av glad släkt på flygplatsen som om de varit på semester. Det är inte okej att lura barn det. De tror inte på det. De vet ju vad de flydde ifrån. Alltså tar man bort hela trovärdigheten från sig själv, varför ska de tro på nåt annat i tidningen om den så uppenbart ljuger om det? Och vad ska man tro om ett land som ljuger för en det första de gör? Tala om att sabba tilliten hos de som kommer hit. Så misslyckat på så många punkter.
Bästa lösningen vore ju att sluta skicka tillbaka folk helt och hållet. Folk flyr av en anledning. Punkt. Det är varken enkelt eller roligt att bryta upp en familj från sitt hem, så varför tror folk att de som kommer hit gjort det frivilligt och inte som en allra sista utväg?
Om detta har andra skrivit mer och klokare, så nog om det.
Nu funderar jag på banalare grejer, men kanske också på sitt sätt viktiga för jag börjar ana en tendens som oroar mig.
Osynliga krafter håller på att förändra samhället genom att ändra folks medvetande, språk och uppfattning långsamt. En smygförändring långt mer diskret än nedmonteringen av solidariteten genom försvagandet av fackföreningarna.
En sa jag funderat över är att det slutat pratas om folkrörelserna. Personers ideella engagemang är inte längre folkrörelser, utan civilsamhället. Har det varit så länge? Jag har aldrig hört ordet förut, inte förrän nyss. Att långsamt börja prata om civilsamhället istället är ett sätt att få oss att ta ett steg från folkhemmet, folkrörelsesamhället och andra saker som indikerar socialism eller folkstyrka. Civilsamhället sätter fokus på arbete/yrkessamhälle, låter kallt och disciplinärt. Känns som en Björklund-våg som isar genom folksjälen. Eller civilsjälen?
Det där oroar mig. Att någon genom språkförändring förändrar medvetandet på samhället. Det kan vara farligt. Måste värna solidariteten i språkbruket.
Och så tänker jag att det här med Bamse är ett sjukt smart maktgrepp. Folk gillar Bamse. Vänsterdebattörer vinner sympati på att lyfta fram Bamse-serier och Bamses skola där Bamse och hans vänner berättar att det är bra att betala skatt. kapitalismen i Krösus-gestalt får välförtjänta kängor gång på gång i återanvända serierutor. Bamse har varit vänsterns vän och gestalt, och det lär ha retat högern något enormt. För gemene person gillar Bamse och håller med. Ergo: poäng vänstern.
Så vad gör högern? De kapar Bamse, smyger in honom i ett sammanhang där han blir allas fiende. Omöjliggör Bamse som positiv figur. De lyckas få Bamse förknippad med åsikter som ALLA är emot. Åtminstone den mitten-massa som är solidariska och som förut nickat gillande åt vänsterns Bamse-exempel. Och score - nu har man tagit ifrån vänstern en av deras bästa poängplockare. För när vi nästa gång ser Bamse säga "att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt" kommer en liten röst långt bak i huvudet säga "men tyckte han inte också att det var okej att utvisa sjuka familjer till krig?" och inte alls nicka igenkännande med sympatiska Bamses sympatiska och solidariska inställning till skatt och hjälpsamhet.
DET är lömskt.
Vad gör vi nu? Hur räddar vi Bamse som symbol för socialism och godhet?
Det här handlar väldigt lite om migrationsverket och mycket mer om en förändring av samhället som pågår i det fördolda. Någon har en agenda som de fanimig inte ska få driva igenom. vi måste rädda det samhälle där solidaritet var ett honnörsord och där folk såg varandra som medmänniskor och inte som kapital eller nätverk.
Först: det är ju helt sjukt. Sådär får en inte använda Bamse, det är inte okej. Folk som skickas tillbaka möts inte av glad släkt på flygplatsen som om de varit på semester. Det är inte okej att lura barn det. De tror inte på det. De vet ju vad de flydde ifrån. Alltså tar man bort hela trovärdigheten från sig själv, varför ska de tro på nåt annat i tidningen om den så uppenbart ljuger om det? Och vad ska man tro om ett land som ljuger för en det första de gör? Tala om att sabba tilliten hos de som kommer hit. Så misslyckat på så många punkter.
Bästa lösningen vore ju att sluta skicka tillbaka folk helt och hållet. Folk flyr av en anledning. Punkt. Det är varken enkelt eller roligt att bryta upp en familj från sitt hem, så varför tror folk att de som kommer hit gjort det frivilligt och inte som en allra sista utväg?
Om detta har andra skrivit mer och klokare, så nog om det.
Nu funderar jag på banalare grejer, men kanske också på sitt sätt viktiga för jag börjar ana en tendens som oroar mig.
Osynliga krafter håller på att förändra samhället genom att ändra folks medvetande, språk och uppfattning långsamt. En smygförändring långt mer diskret än nedmonteringen av solidariteten genom försvagandet av fackföreningarna.
En sa jag funderat över är att det slutat pratas om folkrörelserna. Personers ideella engagemang är inte längre folkrörelser, utan civilsamhället. Har det varit så länge? Jag har aldrig hört ordet förut, inte förrän nyss. Att långsamt börja prata om civilsamhället istället är ett sätt att få oss att ta ett steg från folkhemmet, folkrörelsesamhället och andra saker som indikerar socialism eller folkstyrka. Civilsamhället sätter fokus på arbete/yrkessamhälle, låter kallt och disciplinärt. Känns som en Björklund-våg som isar genom folksjälen. Eller civilsjälen?
Det där oroar mig. Att någon genom språkförändring förändrar medvetandet på samhället. Det kan vara farligt. Måste värna solidariteten i språkbruket.
Och så tänker jag att det här med Bamse är ett sjukt smart maktgrepp. Folk gillar Bamse. Vänsterdebattörer vinner sympati på att lyfta fram Bamse-serier och Bamses skola där Bamse och hans vänner berättar att det är bra att betala skatt. kapitalismen i Krösus-gestalt får välförtjänta kängor gång på gång i återanvända serierutor. Bamse har varit vänsterns vän och gestalt, och det lär ha retat högern något enormt. För gemene person gillar Bamse och håller med. Ergo: poäng vänstern.
Så vad gör högern? De kapar Bamse, smyger in honom i ett sammanhang där han blir allas fiende. Omöjliggör Bamse som positiv figur. De lyckas få Bamse förknippad med åsikter som ALLA är emot. Åtminstone den mitten-massa som är solidariska och som förut nickat gillande åt vänsterns Bamse-exempel. Och score - nu har man tagit ifrån vänstern en av deras bästa poängplockare. För när vi nästa gång ser Bamse säga "att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt" kommer en liten röst långt bak i huvudet säga "men tyckte han inte också att det var okej att utvisa sjuka familjer till krig?" och inte alls nicka igenkännande med sympatiska Bamses sympatiska och solidariska inställning till skatt och hjälpsamhet.
DET är lömskt.
Vad gör vi nu? Hur räddar vi Bamse som symbol för socialism och godhet?
Det här handlar väldigt lite om migrationsverket och mycket mer om en förändring av samhället som pågår i det fördolda. Någon har en agenda som de fanimig inte ska få driva igenom. vi måste rädda det samhälle där solidaritet var ett honnörsord och där folk såg varandra som medmänniskor och inte som kapital eller nätverk.
fredag 6 maj 2011
packar.
Idag har jag gjort saker som jag tycker är otäckt. Som att prata med folk som säljer jeans. Om jeans. Och sedan köpt de omtalade jeansen. Eller, så omtalade var de ju inte. Inte i den meningen att folk pratade om dem. Bara i den meningen att snälla expediten pratade om dem med mig.
Jag har lärt mig att expediter kan vara snälla och tala med vänlig dalmåls-dialekt. Bra grej!
Nu försöker jag packa. Det går sådär. Jag tror jag har allt. Jag menar, vad behöver man egentligen? Gissar att jag inte ens kommer packa upp hälften av det i min väska.
Och imorgon åker vi astidigt. Så tidigt att jag liksom åker härifrån vid 03. Flyget går 06:30. Vems dumma idé var det att vi skulle åka så tidigt? Hade vi ens nåt val?
Nåja, Berlin kommer bli awesome, vi har iaf en föreställning per kväll och det lär väl inte vara svårt att hitta dag-grejer att göra i Berlin, liksom.
Efter det blir det kort dag i skolan och sen Gävle och Biennalen.
Det är ett stort liv.
Jag har lärt mig att expediter kan vara snälla och tala med vänlig dalmåls-dialekt. Bra grej!
Nu försöker jag packa. Det går sådär. Jag tror jag har allt. Jag menar, vad behöver man egentligen? Gissar att jag inte ens kommer packa upp hälften av det i min väska.
Och imorgon åker vi astidigt. Så tidigt att jag liksom åker härifrån vid 03. Flyget går 06:30. Vems dumma idé var det att vi skulle åka så tidigt? Hade vi ens nåt val?
Nåja, Berlin kommer bli awesome, vi har iaf en föreställning per kväll och det lär väl inte vara svårt att hitta dag-grejer att göra i Berlin, liksom.
Efter det blir det kort dag i skolan och sen Gävle och Biennalen.
Det är ett stort liv.
fredag 29 april 2011
måndag 18 april 2011
efter betongen,
Nu är jag hemma hos min mor igen. Utan bil, så jag kan inte ta mig iväg på expeditioner till kalkbrott eller geologiforskningsinstitut.
Jag funderar på massa saker i anslutning till betongäventyret.
Som att det är sjukt coolt att betong görs av kalksten och sen ägnar sig åt att bli kalksten igen och liksom göra processen ogjord. Som att naturen liksom försöker återställa sig. Undrar om det är mer saker som är såna? Undrar om ALLT är sånt? Egentligen och i ett större perspektiv?
Jag tänker också på hur effektiv min huvudlärare är i sin kommunikation. Mitt i betongdebatten slänger han in ett "ha en bra ledighet". Det är briljant. Det är antingen superenkelt eller galet mångbottnat. Världens mest genomtänkta eller en slump. Jag tänker att det är något av följande:
1) han ser vad knas jag håller på med och vill påminna mig om att jag borde vara ledig på ledigheten och med en kort mening få mig att fundera över om betongjakt är en bra uppvilande-taktik för ett påsklov.
2) han ser vad knas jag håller på med och tycker att det är ett bra sätt att vara mentalt ledig och bortkopplad från skolan
3) det tråkigaste alternativet: han råkar logga in och vill bara skriva en påsklovshälsning till oss alla fyra och den till mig råkar hamna i betongdiskussionen av en slump.
Jag har gått i skolan för kort tid för att lista ut hur det är egentligen, men hittills verkar han ju sällan göra saker av en slump. Baserat på skoltiden hittills skulle jag säga att det finns ett fjärde skäl som jag inte upptäckt än utan kommer förstå först om ett långt tag. För så tycker jag allt varit hittills i skolan.
Och det gläder mitt spexarhjärta att det var spexare som drog igång diskussionen om betong. Spexare är helt klart av naturen folk som dels vet en himla massa saker om allt möjligt och dels tycker om att lära sig mer om allt möjligt och dessutom ivrigt påhejar alla former av galna upptåg. Det gläder mig att vara (ha varit?) en del av en sån plats där den bästa sortens människor samlas. Jag menar inte att spexare är bättre än andra, men jag menar att jag träffat många av mina favoritmänniskor där. Och kanske också att den bästa sortens människor lätt blir spexare.
Jag hade gärna sagt att spexare ÄR de bästa människorna, men det finns en del andra pärlor som inte är spexare. Men det är nog mest av omständigheter. De har en spexarsjäl, jag kan se den. Det är spexarsjälen som får en att skriva roliga visor och tramsigheter. Det är spexarsjälen som uppmuntrar en till äventyr och galna upptåg. Du kan kalla det äventyrlighet eller kreativitet eller vad du vill, om du inte tycker att spexarsjäl är nåt du går med på att du har.
Jag har den. Linn har den. Sara har den. Karin har den. Så även hennes syster, även om hon inte är spexare i den mening att hon är medlemsregistrerad. Listan fortsätter.
Nu kom min mor hem och vill veta saker om betong. Tur att jag kan en massa om det nu då!
Jag funderar på massa saker i anslutning till betongäventyret.
Som att det är sjukt coolt att betong görs av kalksten och sen ägnar sig åt att bli kalksten igen och liksom göra processen ogjord. Som att naturen liksom försöker återställa sig. Undrar om det är mer saker som är såna? Undrar om ALLT är sånt? Egentligen och i ett större perspektiv?
Jag tänker också på hur effektiv min huvudlärare är i sin kommunikation. Mitt i betongdebatten slänger han in ett "ha en bra ledighet". Det är briljant. Det är antingen superenkelt eller galet mångbottnat. Världens mest genomtänkta eller en slump. Jag tänker att det är något av följande:
1) han ser vad knas jag håller på med och vill påminna mig om att jag borde vara ledig på ledigheten och med en kort mening få mig att fundera över om betongjakt är en bra uppvilande-taktik för ett påsklov.
2) han ser vad knas jag håller på med och tycker att det är ett bra sätt att vara mentalt ledig och bortkopplad från skolan
3) det tråkigaste alternativet: han råkar logga in och vill bara skriva en påsklovshälsning till oss alla fyra och den till mig råkar hamna i betongdiskussionen av en slump.
Jag har gått i skolan för kort tid för att lista ut hur det är egentligen, men hittills verkar han ju sällan göra saker av en slump. Baserat på skoltiden hittills skulle jag säga att det finns ett fjärde skäl som jag inte upptäckt än utan kommer förstå först om ett långt tag. För så tycker jag allt varit hittills i skolan.
Och det gläder mitt spexarhjärta att det var spexare som drog igång diskussionen om betong. Spexare är helt klart av naturen folk som dels vet en himla massa saker om allt möjligt och dels tycker om att lära sig mer om allt möjligt och dessutom ivrigt påhejar alla former av galna upptåg. Det gläder mig att vara (ha varit?) en del av en sån plats där den bästa sortens människor samlas. Jag menar inte att spexare är bättre än andra, men jag menar att jag träffat många av mina favoritmänniskor där. Och kanske också att den bästa sortens människor lätt blir spexare.
Jag hade gärna sagt att spexare ÄR de bästa människorna, men det finns en del andra pärlor som inte är spexare. Men det är nog mest av omständigheter. De har en spexarsjäl, jag kan se den. Det är spexarsjälen som får en att skriva roliga visor och tramsigheter. Det är spexarsjälen som uppmuntrar en till äventyr och galna upptåg. Du kan kalla det äventyrlighet eller kreativitet eller vad du vill, om du inte tycker att spexarsjäl är nåt du går med på att du har.
Jag har den. Linn har den. Sara har den. Karin har den. Så även hennes syster, även om hon inte är spexare i den mening att hon är medlemsregistrerad. Listan fortsätter.
Nu kom min mor hem och vill veta saker om betong. Tur att jag kan en massa om det nu då!
Betong, bonusdel
Det finns på facebook nu bilder till inlägget om betong. Snart när jag fattat hur man lägger bilder här så kommer de nog hit också. Fina bilder på betong.
Betong, del ett av förhoppningsvis ett.
Först: det här är inte den absoluta sanningen om betong. Det här mina försök att bringa reda i de frågor som uppkom till följd av en fundering över betong och som sen urartade till ett långt studiebesök på en betongfabrik och som i slutändan ledde till en hel del klarhet men också ett par nya frågetecken. Att blanda betong påminner om att baka. På betongfabriken liknar de ofta sina betongrecept vid brödrecept och hur man kan experimentera med olika ingredienser för att skapa olika typer av betong. Det hela liknar en sorts stort mineralbageri och själva processerna kring betong gör det hela riktigt intressant!
Alltså, betong finns överallt. Men vad är det egentligen? Och vad skiljer betong från cement? Sånt undrade vi i morse.
Betong är ett byggmaterial som består av cement, vatten, ballast. (med betoning bara på första A:et, som i ”handel” eller ”torsdag”) samt eventuella tillsatsmedel.
Murbruk, som är ytterligare en term som nämns i samma sammanhang, är det man använder för att foga samman tegelstenar med och är en betong där cementen är blandad med mycket finkornig ballast, det vill säga sand.
Cement är brunnen, finmald kalksten och själva basingrediensen i betong. Cement finns i många olika varianter, vanligast är den klassisk-grå Portlandcementen. Det finns vit cement också, men är ovanligare och därför dyrare. Det är så pass mycket dyrare att det inte lönar sig att gjuta väggar som ska vara vita i vit cement trots att man då inte behöver måla dem och då sparar pengar på både färg och målarlön.
Förutom den naturligt gråa eller vita cementen kan man skapa andra färger genom att blanda i färgpigment i betongblandningen.
Det finns betydligt färre cementtillverkare än vad det finns betongtillverkare i Sverige, då all cement görs i anslutning till dagbrott av kalk.
Man blandar cementen med ballast, som kan vara sand eller sten. Storleken på ballasten påverkar betongens hållfasthet. Att man väljer att blanda cementen med ballast är för att det dels är billigare med ballast än med ren cement och dels har sten högre hållfasthet än cement och ger ett stabilare material, hårdare och med högre arbetbarhet.
Ballasten är alltså till för att stärka och blanda ut cementen. Man kan gjuta i ren cement också, men det blir dyrare och ger en högre miljöpåverkan. Ballasten är ju inte brunnen utan ofta helt obehandlad bortsett från krossningen till önskad storlek.
Vilken bergart ballasten är gjord av påverkar både vikt och hållfasthet. Även storleken på krosset avgör, av en sån enkel anledning att ju mer grovmalet det är desto mer luft är det i en kubikmeter ballast. Lättare ballast, som sand, ger en lägre hållfasthet än grövre – och därför tyngre – som t.ex. grövre grus.
Man blandar betong enligt olika recept. Olika mycket och olika sorts ballast ger olika hållfast betong. Man kan också tillsätta olika kemiska medel för att tillföra extra egenskaper, t.ex. göra betongen frystålig.
Flytmedel har en konsistens ungefär som tvål och gör att man kan blanda betongen med mindre andel vatten. Ju mer vatten man har i betongen desto sämre blir hållfastheten och flytmedlet gör betongen rörlig och lättflytande utan att man behöver använda så mycket vatten.
Man kan också blanda i frysmedel i betongen. Då bildar den luftlås som tar hand om överblivet vatten så det inte fryser på vintern. Eftersom is är större än vatten riskerar betongen att spricka annars och man kan se frysskadad betong där det börjar falla loss bitar av ytskiktet.
Betongfabriken i Rånnesta frysbehandlar all sin betong, men det är inte ett krav. Det handlar helt enkelt om vilken hållbarhet över tid man är ute efter. För hemmabyggen uppskattar betongfabrikens betongexpert Patrik att man klarar sig lika bra på den typen av cement + ballast man kan köpa på byggvaruhus. Han känner inte till något sätt att som privatperson komma över frysmedel, men menar att det går bra ändå.
Vad gäller vikt lättnar betong lite vid torkning men det är marginellt, eftersom cement inte torkar genom att vatten dunstar utan härdas genom att cementen brinner, det vill säga när man tillsätter vattnet till cementen börjar en kemisk process där cementen reagerar med syret i vattnet och bildar molekyler som binder ihop cement och ballast.
Så fort vattnet hälls i blandaren så startar härdningsprocessen.
Värme snabbar på processen, så det gäller att hålla koll på temperaturen. På Rånnesta måste man byta betongrecept när det är varmare än 20 grader ute.
I varmare länder använder man is för att det inte ska gå för fort och för att för mycket vatten annars dunstar från blandningen. Man kan också använda en retarder, en kemikalie som ger samma kylande och nedsaktande effekt som is.
Många, som LL, har varit med om att man målar t.ex. sin nygjutna betongaltan med vatten. Att man gör det är för att hjälpa härdningen. Det går åt mycket vatten när betongen brinner, så för att inte processen ska stanna på grund av syrebrist/vattenbrist tillsätter man mer vatten. Det kan göras genom att man spolar cementen eller målar den med pensel. Man kan också täcka de gjutna plattorna med en presenning för att hindra vattnet från att dunsta bort. I härdningsprocessen blir betongen mycket varm.
Betongen fortsätter sin reaktionsprocess under flera år och omvandlingen till kalksten pågår alltså även efter att den härdat klart så mycket att den kan lämna fabriken.
När betongen har härdat klart vill man att den ska torka innan man kan t.ex. lägga träreglar på den. Det går inte att se på betongen när den härdat klart och man ska sluta vattna den så den får torka, istället avgör man det med erfarenhet eller tabeller där man kan avläsa härdningstid för olika recept på betong i olika temperatur och luftfuktighet. Man kan också provborra, använda fuktmätare och göra tester på antingen den aktuella plattan eller på en provbit av samma recept.
Bubblig betong, som i t.ex. lyktstolpfötter är en sorts snabbare betong. Tillverkningsprocessen går fortare. Man använder en torrare sorts betong som ska torka i sin form snabbare än den betong som får vila och härda över natten i sin form. Billigare betong ägnas ingen eller mycket lite tid åt att vibrera bort luftbubblorna i. Den måste processas snabbare för att vara lönsam.
Varför gjuter man betong till husbyggen med armering när betong är så starkt? Betong är starkt att stå på rakt upp och ned, men det är dragsvagt, vilket betyder att den knäcks om man står mitt på en platta som inte har stöd under hela. För att kunna bygga t.ex. golv som bara är fäst i kanterna där den möter en vägg armerar man. Armeringsjärnen avlastar betongen, helt enkelt. Därför armerar man platta strukturer som ska tåla tryck över hela ytan. Betongfundament i andra former, som väghinder eller mindre block behöver inte armeras.
Även efter att betongen brunnit klart på fabriken fortsätter betong att suga åt sig vatten. Patrik menar att betong i sig är hyfsat klimatneutral. Det tillkommer så klart en massa el och bränsle i tillverkning och transport, men den koldioxid som bildas i bränningen av kalken jämnas ut av att betongen fortsätter att reagera och ta upp de ämnen som bränningen släppte ut. Det är en långsam process, men betong är ett kretslopp i sig. Efter tillräcklig tid har betongen blivit kalksten igen, samma sorts kalksten som en gång brändes till cement.
Svaret på Linns fråga om vad 1 kg cement väger när det blandats till betong och härdats blir alltså att det beror på vilken typ av ballast man blandar det med. Sen väger betong ungefär lika i flytande och härdad form och man kan räkna med att en kubikmeter betong väger 2,3 ton.
Några frågor kvarstår och för mer detaljer i de kemiska reaktionerna i betongprocessen hänvisade de mig till KTH som hade en geokemiavdelning (eller liknande) som gärna pratade om bergarter och mineraler och olika geologiska processer som ligger till grund för både kalkstens-kretsloppet och de olika typerna av ballasts egenskaper och deras påverkan på betongen.
Om jag fortfarande är fascinerad av betong när jag kommer tillbaka efter påsklovet kanske jag ska gå valhallavägen nedåt till KTH och fråga!
Den fråga jag klurar mest på lämnar jag kvar här och ser om nån kan svara på. (Kan ingen det kanske jag får åka på en ny researchresa.)
Cement görs av brunnen kalk. Vad är skillnaden på brunnen kalk och osläckt kalk? Finns det släckt kalk, eller är all brunnen kalk osläckt?
Alltså, betong finns överallt. Men vad är det egentligen? Och vad skiljer betong från cement? Sånt undrade vi i morse.
Betong är ett byggmaterial som består av cement, vatten, ballast. (med betoning bara på första A:et, som i ”handel” eller ”torsdag”) samt eventuella tillsatsmedel.
Murbruk, som är ytterligare en term som nämns i samma sammanhang, är det man använder för att foga samman tegelstenar med och är en betong där cementen är blandad med mycket finkornig ballast, det vill säga sand.
Cement är brunnen, finmald kalksten och själva basingrediensen i betong. Cement finns i många olika varianter, vanligast är den klassisk-grå Portlandcementen. Det finns vit cement också, men är ovanligare och därför dyrare. Det är så pass mycket dyrare att det inte lönar sig att gjuta väggar som ska vara vita i vit cement trots att man då inte behöver måla dem och då sparar pengar på både färg och målarlön.
Förutom den naturligt gråa eller vita cementen kan man skapa andra färger genom att blanda i färgpigment i betongblandningen.
Det finns betydligt färre cementtillverkare än vad det finns betongtillverkare i Sverige, då all cement görs i anslutning till dagbrott av kalk.
Man blandar cementen med ballast, som kan vara sand eller sten. Storleken på ballasten påverkar betongens hållfasthet. Att man väljer att blanda cementen med ballast är för att det dels är billigare med ballast än med ren cement och dels har sten högre hållfasthet än cement och ger ett stabilare material, hårdare och med högre arbetbarhet.
Ballasten är alltså till för att stärka och blanda ut cementen. Man kan gjuta i ren cement också, men det blir dyrare och ger en högre miljöpåverkan. Ballasten är ju inte brunnen utan ofta helt obehandlad bortsett från krossningen till önskad storlek.
Vilken bergart ballasten är gjord av påverkar både vikt och hållfasthet. Även storleken på krosset avgör, av en sån enkel anledning att ju mer grovmalet det är desto mer luft är det i en kubikmeter ballast. Lättare ballast, som sand, ger en lägre hållfasthet än grövre – och därför tyngre – som t.ex. grövre grus.
Man blandar betong enligt olika recept. Olika mycket och olika sorts ballast ger olika hållfast betong. Man kan också tillsätta olika kemiska medel för att tillföra extra egenskaper, t.ex. göra betongen frystålig.
Flytmedel har en konsistens ungefär som tvål och gör att man kan blanda betongen med mindre andel vatten. Ju mer vatten man har i betongen desto sämre blir hållfastheten och flytmedlet gör betongen rörlig och lättflytande utan att man behöver använda så mycket vatten.
Man kan också blanda i frysmedel i betongen. Då bildar den luftlås som tar hand om överblivet vatten så det inte fryser på vintern. Eftersom is är större än vatten riskerar betongen att spricka annars och man kan se frysskadad betong där det börjar falla loss bitar av ytskiktet.
Betongfabriken i Rånnesta frysbehandlar all sin betong, men det är inte ett krav. Det handlar helt enkelt om vilken hållbarhet över tid man är ute efter. För hemmabyggen uppskattar betongfabrikens betongexpert Patrik att man klarar sig lika bra på den typen av cement + ballast man kan köpa på byggvaruhus. Han känner inte till något sätt att som privatperson komma över frysmedel, men menar att det går bra ändå.
Vad gäller vikt lättnar betong lite vid torkning men det är marginellt, eftersom cement inte torkar genom att vatten dunstar utan härdas genom att cementen brinner, det vill säga när man tillsätter vattnet till cementen börjar en kemisk process där cementen reagerar med syret i vattnet och bildar molekyler som binder ihop cement och ballast.
Så fort vattnet hälls i blandaren så startar härdningsprocessen.
Värme snabbar på processen, så det gäller att hålla koll på temperaturen. På Rånnesta måste man byta betongrecept när det är varmare än 20 grader ute.
I varmare länder använder man is för att det inte ska gå för fort och för att för mycket vatten annars dunstar från blandningen. Man kan också använda en retarder, en kemikalie som ger samma kylande och nedsaktande effekt som is.
Många, som LL, har varit med om att man målar t.ex. sin nygjutna betongaltan med vatten. Att man gör det är för att hjälpa härdningen. Det går åt mycket vatten när betongen brinner, så för att inte processen ska stanna på grund av syrebrist/vattenbrist tillsätter man mer vatten. Det kan göras genom att man spolar cementen eller målar den med pensel. Man kan också täcka de gjutna plattorna med en presenning för att hindra vattnet från att dunsta bort. I härdningsprocessen blir betongen mycket varm.
Betongen fortsätter sin reaktionsprocess under flera år och omvandlingen till kalksten pågår alltså även efter att den härdat klart så mycket att den kan lämna fabriken.
När betongen har härdat klart vill man att den ska torka innan man kan t.ex. lägga träreglar på den. Det går inte att se på betongen när den härdat klart och man ska sluta vattna den så den får torka, istället avgör man det med erfarenhet eller tabeller där man kan avläsa härdningstid för olika recept på betong i olika temperatur och luftfuktighet. Man kan också provborra, använda fuktmätare och göra tester på antingen den aktuella plattan eller på en provbit av samma recept.
Bubblig betong, som i t.ex. lyktstolpfötter är en sorts snabbare betong. Tillverkningsprocessen går fortare. Man använder en torrare sorts betong som ska torka i sin form snabbare än den betong som får vila och härda över natten i sin form. Billigare betong ägnas ingen eller mycket lite tid åt att vibrera bort luftbubblorna i. Den måste processas snabbare för att vara lönsam.
Varför gjuter man betong till husbyggen med armering när betong är så starkt? Betong är starkt att stå på rakt upp och ned, men det är dragsvagt, vilket betyder att den knäcks om man står mitt på en platta som inte har stöd under hela. För att kunna bygga t.ex. golv som bara är fäst i kanterna där den möter en vägg armerar man. Armeringsjärnen avlastar betongen, helt enkelt. Därför armerar man platta strukturer som ska tåla tryck över hela ytan. Betongfundament i andra former, som väghinder eller mindre block behöver inte armeras.
Även efter att betongen brunnit klart på fabriken fortsätter betong att suga åt sig vatten. Patrik menar att betong i sig är hyfsat klimatneutral. Det tillkommer så klart en massa el och bränsle i tillverkning och transport, men den koldioxid som bildas i bränningen av kalken jämnas ut av att betongen fortsätter att reagera och ta upp de ämnen som bränningen släppte ut. Det är en långsam process, men betong är ett kretslopp i sig. Efter tillräcklig tid har betongen blivit kalksten igen, samma sorts kalksten som en gång brändes till cement.
Svaret på Linns fråga om vad 1 kg cement väger när det blandats till betong och härdats blir alltså att det beror på vilken typ av ballast man blandar det med. Sen väger betong ungefär lika i flytande och härdad form och man kan räkna med att en kubikmeter betong väger 2,3 ton.
Några frågor kvarstår och för mer detaljer i de kemiska reaktionerna i betongprocessen hänvisade de mig till KTH som hade en geokemiavdelning (eller liknande) som gärna pratade om bergarter och mineraler och olika geologiska processer som ligger till grund för både kalkstens-kretsloppet och de olika typerna av ballasts egenskaper och deras påverkan på betongen.
Om jag fortfarande är fascinerad av betong när jag kommer tillbaka efter påsklovet kanske jag ska gå valhallavägen nedåt till KTH och fråga!
Den fråga jag klurar mest på lämnar jag kvar här och ser om nån kan svara på. (Kan ingen det kanske jag får åka på en ny researchresa.)
Cement görs av brunnen kalk. Vad är skillnaden på brunnen kalk och osläckt kalk? Finns det släckt kalk, eller är all brunnen kalk osläckt?
söndag 10 april 2011
ssssswipe
och ja, "dagens film"-projektet är kanske lite plankat av Richards "dagens skiva"-blogg.
Men vadårå? Gick inte livet ut på att ta andras bästa ideer och ha nytta av dem själv?
:)
Men vadårå? Gick inte livet ut på att ta andras bästa ideer och ha nytta av dem själv?
:)
Filmtips sökes
Mitt nya sommarprojekt är att se en ny film om dagen. Jag håller nu på med listan.
Och behöver allas bästa tips på filmer värda att se. Av alla genrer.
Hjälp!
Motivering, genrebeskrivning och liknande gillas.
Men framförallt: hjääälp!
Det finns 80 dagar på mitt sommarlov. Åttio filmer således.
(Dagar som inte innehåller filmvisningsmöjligheter kommer kompenseras med dubbelfilm vissa dagar. Don't worry, allt är noga planerat. Nu saknas bara titlarna.)
Och behöver allas bästa tips på filmer värda att se. Av alla genrer.
Hjälp!
Motivering, genrebeskrivning och liknande gillas.
Men framförallt: hjääälp!
Det finns 80 dagar på mitt sommarlov. Åttio filmer således.
(Dagar som inte innehåller filmvisningsmöjligheter kommer kompenseras med dubbelfilm vissa dagar. Don't worry, allt är noga planerat. Nu saknas bara titlarna.)
onsdag 30 mars 2011
for surreal
den här känslan av att jag drömmer saker som är verkligare än den verklighet jag befinner mig i, det känns inte helt stabilt. Jag undrar vart man vänder sig för att få reda på om man håller på att liksom helt tappa verklighetsuppfattningen. Jag skulle inte bli superförvånad om allt plötsligt var Narnia, typ. Och det gör mig lite mer orolig än vad jag egentligen vill låtsas om.
fredag 25 mars 2011
nästan sista dagen
mhm. Lika grejt indeed. Auskultationen ansluter till episka sagan om "allt är så himla bra".
Fina malmö stadsteater. Jag har lärt mig hitta nästan överallt, sett tre fina föreställningar och varit med på en massa skoj. Vi har ätit kalkonköttbullar och indisk mat, fått kycklinggryta på Malmö Moské, sett fina skolbarn spela fin musikal om solsystemet, gjort en övertidsberäkning, kollat på miljoner sorters planeringar och ja, det är väl det. Softat runt. De har en rätt lugn vecka, laddar inför Teaterns dag imorgon. Som blir sista dagen på auskultationen. Jag undrar om jag kan hitta på ett sätt att få stanna kvar?
Jag trivs rätt bra. Lagom stor teater. Trevliga människor. Fint hus. Bra balkong för lunch i solen. En stad man kan cykla i.
och så var vi i verkstaden och hälsade på en specialeffektmakare.
Som visade en konstruktion av en piraya-katapult/kanon. så sjuuuuukt coolt.
Fina, fina, fina malmö stads.
Livet är rätt trevligt, jo.
Fina malmö stadsteater. Jag har lärt mig hitta nästan överallt, sett tre fina föreställningar och varit med på en massa skoj. Vi har ätit kalkonköttbullar och indisk mat, fått kycklinggryta på Malmö Moské, sett fina skolbarn spela fin musikal om solsystemet, gjort en övertidsberäkning, kollat på miljoner sorters planeringar och ja, det är väl det. Softat runt. De har en rätt lugn vecka, laddar inför Teaterns dag imorgon. Som blir sista dagen på auskultationen. Jag undrar om jag kan hitta på ett sätt att få stanna kvar?
Jag trivs rätt bra. Lagom stor teater. Trevliga människor. Fint hus. Bra balkong för lunch i solen. En stad man kan cykla i.
och så var vi i verkstaden och hälsade på en specialeffektmakare.
Som visade en konstruktion av en piraya-katapult/kanon. så sjuuuuukt coolt.
Fina, fina, fina malmö stads.
Livet är rätt trevligt, jo.
måndag 21 mars 2011
win
Först planlös helg i gbg, utan måsten och med bra grejer. Och nu malmö där jag hamnar mitt i födelsedagsfest i finaste kollektivet Spillkråkan hos Pihel och Richard. Massa mat, massa nice.
Snart sovdags inför auskultationsdag 1 på Malmö Stadsteater. Jag hoppas det blir lika grejt som allt annat är just nu.
Snart sovdags inför auskultationsdag 1 på Malmö Stadsteater. Jag hoppas det blir lika grejt som allt annat är just nu.
tisdag 15 mars 2011
det dåliga samvetet
Ibland tänker jag att det värsta med att vara sjuk - alltså, såhär småsjuk att jag går omkring och känner mig snuvig, trött och febrig men inte döende - är det dåliga samvetet över att vara hemma. Jag har alltid haft sjukt mkt ångest över att sjukanmäla mig från skolan. Från jobb också, även om det konstigt nog varit enklare. Förutom på hotellet då vi var tvugna att hålla ett långt försvarstal och få veta hur mycket problem det ställde till om vi var hemma och sjuka någon gång.
Men jallafall. Sjukanmäla sig från skolan - sjuuuukt jobbigt. Jag har alltid hellre gått dit och suttit i ett hörn och sett döende ut. När jag var liten fick min mamma ha låååååånga övertalningskampanjer för att jag skulle gå med på att det var okej att stanna hemma, vill jag minnas det som.
Och nu igen. Jag har peppat mig en hel dag för att våga vara sjuk idag. Egentligen borde jag varit sjuk igår, men...
Jag är inte supersjuk. Jag har ont i halsen och är förkyld. Och gör således ett strategiskt val att vara hemma, vila och dricka te för att vara frisk imorgon istället för att slita på mig tills jag BLIR supersjuk och riskerar att paja min praktikvecka nästa vecka.
Jag försöker tänka att det är okej att göra så. att skolan är till för mig och det är viktigt att jag tar hand om mig. Men jag har ändå galet mycket dåligt samvete.
Lite hjälper det att det är flera som är borta. Lite hjälper det att det här är enda dagen jag alls varit hemma från skolan på hela året.
Nu ska jag dricka massor av te och se om halsontet ger sig.
Igår vaknade jag och mådde hur dåligt som helst. Drömde sjuka grejer och det kändes som att jag yrade i feber fast i sömnen. och i söndags när jag plötsligt hade tappat typ fem minuter som jag inte visste vad som hänt på. Då var jag sjuuukt orolig. Jag satt hemma hos Fanny och åt glass och hennes katt tjatade om mat. Så plötsligt hade den fått mat fast jag satt precis mellan matskåpet och matlådan. utan att jag märkt nåt. Som att hela den sekvensen raderats ur mitt huvud. Spontana minnesluckor på en helnykter söndageftermiddag känns inte helt stabilt. Händer det igen så.. ja, hur kollar man sånt? VAD är det man kollar?
Men idag alltså: hängig och förkyld. Hej C-vitamin, vitlök och gudvetvad man kan behöva för att snabbdöda en förkylning. Let's go. Eller: let's not go. Let's vila.
Men jallafall. Sjukanmäla sig från skolan - sjuuuukt jobbigt. Jag har alltid hellre gått dit och suttit i ett hörn och sett döende ut. När jag var liten fick min mamma ha låååååånga övertalningskampanjer för att jag skulle gå med på att det var okej att stanna hemma, vill jag minnas det som.
Och nu igen. Jag har peppat mig en hel dag för att våga vara sjuk idag. Egentligen borde jag varit sjuk igår, men...
Jag är inte supersjuk. Jag har ont i halsen och är förkyld. Och gör således ett strategiskt val att vara hemma, vila och dricka te för att vara frisk imorgon istället för att slita på mig tills jag BLIR supersjuk och riskerar att paja min praktikvecka nästa vecka.
Jag försöker tänka att det är okej att göra så. att skolan är till för mig och det är viktigt att jag tar hand om mig. Men jag har ändå galet mycket dåligt samvete.
Lite hjälper det att det är flera som är borta. Lite hjälper det att det här är enda dagen jag alls varit hemma från skolan på hela året.
Nu ska jag dricka massor av te och se om halsontet ger sig.
Igår vaknade jag och mådde hur dåligt som helst. Drömde sjuka grejer och det kändes som att jag yrade i feber fast i sömnen. och i söndags när jag plötsligt hade tappat typ fem minuter som jag inte visste vad som hänt på. Då var jag sjuuukt orolig. Jag satt hemma hos Fanny och åt glass och hennes katt tjatade om mat. Så plötsligt hade den fått mat fast jag satt precis mellan matskåpet och matlådan. utan att jag märkt nåt. Som att hela den sekvensen raderats ur mitt huvud. Spontana minnesluckor på en helnykter söndageftermiddag känns inte helt stabilt. Händer det igen så.. ja, hur kollar man sånt? VAD är det man kollar?
Men idag alltså: hängig och förkyld. Hej C-vitamin, vitlök och gudvetvad man kan behöva för att snabbdöda en förkylning. Let's go. Eller: let's not go. Let's vila.
onsdag 26 januari 2011
let them have cake
Alltså, jag måste erkänna att jag hade roligt.
När jag inte alls särskilt motvilligt slagit fast det - jag hade roligt, jag skrattade en himla massa och tyckte att en del saker var riktigt smart - så kan jag sen börja fundera över underhållning som fenomen och underhållning kontra kultur.
Jag kommer inte fundera på det här i flera dagar, jag har inte förändrats på något sätt. Men jag har haft roligt en stund. Underhållning.
Om jag inte förväntar mig nåt annat än det så är det om inte lysande så i alla fall helt ok. Bra.
Jag känner mig kulturpretto, men jag kan inte säga så mycket mer än fine, det var roligt.
Och snyggt pyro på slutet. Jag vill SÅ gå en kurs i pyroteknik.
Och kanske var det här nyttigt för mig. Något kravlöst roligt utan att jag behöver tänka eller anstränga mig.
Och det är schyyyyyysst att känna folk som fixar publikrepsbiljetter till fattiga studenter som annars aldrig satt sin fot på Berns. Jises, vilken helt annan publik de hade. Om jag nånsin ska dit igen måste jag nog köpa nya byxor. De kastade int ut mig den här gången, men nästa gång kommer jag kanske inte undan med att ha trasiga jeans. Borde, måste, ska handla nya byxor. Om det inte vore så tråååååkigt. Jag är kanske den sämsta konsumenten ever, jag tar tydligen inte alls mitt tillväxt-ansvar. :P
När jag inte alls särskilt motvilligt slagit fast det - jag hade roligt, jag skrattade en himla massa och tyckte att en del saker var riktigt smart - så kan jag sen börja fundera över underhållning som fenomen och underhållning kontra kultur.
Jag kommer inte fundera på det här i flera dagar, jag har inte förändrats på något sätt. Men jag har haft roligt en stund. Underhållning.
Om jag inte förväntar mig nåt annat än det så är det om inte lysande så i alla fall helt ok. Bra.
Jag känner mig kulturpretto, men jag kan inte säga så mycket mer än fine, det var roligt.
Och snyggt pyro på slutet. Jag vill SÅ gå en kurs i pyroteknik.
Och kanske var det här nyttigt för mig. Något kravlöst roligt utan att jag behöver tänka eller anstränga mig.
Och det är schyyyyyysst att känna folk som fixar publikrepsbiljetter till fattiga studenter som annars aldrig satt sin fot på Berns. Jises, vilken helt annan publik de hade. Om jag nånsin ska dit igen måste jag nog köpa nya byxor. De kastade int ut mig den här gången, men nästa gång kommer jag kanske inte undan med att ha trasiga jeans. Borde, måste, ska handla nya byxor. Om det inte vore så tråååååkigt. Jag är kanske den sämsta konsumenten ever, jag tar tydligen inte alls mitt tillväxt-ansvar. :P
tisdag 11 januari 2011
morgontrafiken
Åh, knas. Är det nån gång trafik gärna får funka så är det på morgonen. På en pigg eftermiddag eller kväll har jag inga problem med att gå en bit eller improvisera en annan resväg. Men på morgonen vill jag bara att det ska gå enkelt.
Idag stannade bussen först inte vid universitetet utan på bron ovanför, så vi fick klättra ned för en isbelagd trappa, en och en för det fanns inte fotfäste för mer än en fot per steg, precis intill räcket. Tjohej.
Och varför är alla rulltrappor alltid trasiga på universitetet? Fyra stycken och ingen funkar nånsin. Igår kväll var EN trasig, nu på morgonen är EN hel och går uppåt. Sure, det är lättare att gå nedför än uppför, men ändå.
Åh, gnällmorgon vad gäller resande.
Men awesome dag i skolan, tror jag. Jag börjar nu, med att koppla folk till den gemensamma googlekalendern. Snaaaart kommer de andra och då får vi börja jobba på riktigt. Vi har en bra plan, det känns som att det här kan bli både roligt, okomplicerat och bra. Let's go!
torsdag 6 januari 2011
bloggfail
Alltså det här med att blogga. det går ju sådär. Jag har en hel massa att skriva/säga och ofta skriver jag grejer i huvudet, men tjohej att jag hinner skriva ned det på riktigt. Så är det.
Inte ens nu när jag varit superledig har jag hunnit/orkat skriva. Egentligen har det väl inte hänt når särskilt att skriva om heller. Jag har läst en bunt böcker, betsat en bokhylla och städat lite hemma hos min mor. Jorå, jullovet är ett äventyr.
Jag tänker inte nyårslova att skriva mer, särskilt inte som det är den sjätte idag och jag uppenbarligen inte skrivit nåt under 2011 än.
Inte ens nu när jag varit superledig har jag hunnit/orkat skriva. Egentligen har det väl inte hänt når särskilt att skriva om heller. Jag har läst en bunt böcker, betsat en bokhylla och städat lite hemma hos min mor. Jorå, jullovet är ett äventyr.
Jag tänker inte nyårslova att skriva mer, särskilt inte som det är den sjätte idag och jag uppenbarligen inte skrivit nåt under 2011 än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)