this is how we party

Tjugo minuter efter att vi röjt snabbt utanför entrén till skolan är jag hemma. Hemma! utan att ha behövt åka nattbuss och gå långt och ensamt i mörkret. Helt awesome. Världens bästa vakt skjutsade hem mig och Alexandra efter att de hjälpt oss att städa bort det värsta i korridoren. Så galet skönt att inte behöva jaga en tunnelbana hem, vänta länge och gå upp för berget.

Jag kan inte låta bli att oroa mig lite för städningen imorgon, för även om folk SÄGER att de ska dit och fixa vet man ju aldrig. Och om fastighets-Janne säger att städfirman vill kunna köra golven kl 08 lär det ju bli.. knas. Om inte städfirman är lite flexibel och kan flytta på soffor och sådär. Det ser helt okej ut tror jag. Allt är iaf undanplockat. Jag skulle säga att det är okej, men med Janne vet man aldrig. Det är bara att hoppas att det duger, för jag tänker inte åka dit och fixa nåt imorgon. Vi körde vårt röj-pass inatt, det får duga.

Det är så himla fint att gå på en kreativ skola med massa kreativa människor. På en eftermiddag hinner vi rigga en korridor och en studio till riktigt snygga festlokaler. Med blommor på väggarna, videoinstallationer på dansgolvet och ljud och ljus som känns genomtänkt och bra. Till och med barförrådet blev en hemlig jazzbar med blå, lite dimmig belysning över flygeln. Jag och Alexandra hängde där och målade skyltar och hon spelade piano och jag tänkte att jag har en sån himla tur som har så superbegåvade folk omkring mig. Det kan inte vara alla som får en pianokonsert sådär spontant till sin middag och sin fest-riggning.

Det blev skoj även om det är lite svårt ibland att vara nykter och ansvarig när folk far runt, ställer öl på ogenomtänkta ställen (som DJ:s dator), vägrar gå hem, stjäl öl efter stängning, höjer volymen så decibelmätaren står på "smärtgräns", gömmer burkar i blomarrangemangen utanför ytterdörren och så vidare. Det är lätt att känna sig tråkig när man försöker städa medan alla andra försöker övertala en om att slå på musiken igen och låta folk stanna kvar.

Men det var ändå schysst. Lagom mycket folk, lagom sådär innan-jul-trött stämning. Rätt många som fattades och som vanligt en miljon okända människor.

Imorgon lunch åker jag hem. För jul. Känns helt knas, det var ju nyss vi kom hem från Slovenien och då var det slutet av september. Eller mitten? Terminerna bara rasar iväg. Det känns både som att vi precis börjat skolan och som att vi gått här i tusen år. Jag tycker väldigt mycket om min skola och människorna som går på den. Vi har hiiiiiimla roligt. <3