tisdag 29 juni 2010

dagens sportnotiser:

Tennis har väl aldrig varit mitt huvudintresse (förutom när jag hade en ridlägerhäst som hette Tennis)
men vi på Söderlingsgatan tycker att Wimbledon verkar skojigt. Det är som att det hade med oss att göra, fast det inte alls har det.

måndag 28 juni 2010

How I love being a girl, sometimes.

Fnissar med Karin över gmail-chat. Ibland är det nice att vara tjej, och ha finaste tjejerna som vänner. Karinlove.

fredag 25 juni 2010

of summers past

Jag kom precis ned i källaren. Mina armar luktar solskyddskräm, rummet luktar sommarvarmt och det ligger en badboll på golvet.
och plötsligt bara av lukten blir rummet ett annat. Ett bord, ett kök bakom en halvvägg, en trappa till höger.
Lukten av solsalva får mig alltid att se Capri. Oavsett hur, när, var. Känns som en bit av mig saknas.
Somrarna är inte samma sak utan Capri. Utan Sandra. En vecka kändes som en livstid. Vi sprang på klipporna eller mellan husen. Åkte in till Strömstad. Oavsett hur allt annat var var det en vecka helt bortom alla andra problem och oroligheter. Bara livet på det mest enkla sätt. Jag saknar det. Även om jag så klart vet att det inte skulle vara samma sak nu.

Enklaste, bästaste barndomssommaren.

tisdag 22 juni 2010

Hagstugan-bliss

Jag vet inte om det är huset i sig eller de Nilssonska släktdragen i mig, men nyss blev jag uppringd och tillfrågad om fika/öl/hänga inne i Örebro och jag bara "njaa, jag har ju precis kommit hem och sådär... ska jag verkligen köra in till stan igen..?" och så blev jag kvar här på verandan, i kvällssolen över trädgården.

Och jag som klagat över att pappa har så svårt att överhuvudtaget lämna huset eller tomten. Well, imorgon ska jag iaf fika/prata skräp/gå längs svartån efter jobbet, men då kommer ju Nilsson hem och tar tillbaka huset istället. Bra det, vi kan ju inte lämna det ensamt för länge!

lördag 12 juni 2010

om barnböcker

Det blev mycket läsa idag. Coola tiny art director har gett ut en bok som är precis samma sak som bloggen men i bokform. Den kom med posten tillsammans med Janis den magnifika och Ann Rice-boxen jag ska läsa inför sommarens kurs. och lite mellanstadienostalgi - Alltid den där Anette.
Skitbra grej. När man kommer hem från en regnig promenad genom majorna och behöver något upplyftande. Jag vet - Peter Pohl! Det är alltid skojigt. Näe. Men bra. Fortfarande sjukt bra bok, även om den är en mellanstadiebok.
Eller högstadiet? Har man greppat alla de där sakerna redan på mellanstadiet? Jag minns inte vad man läste när...

Ibland funderar jag över allt möjligt. Som idag. Vad gör jag om jag får barn nån gång och det visar sig att de inte tycker om att läsa? Jag har ju galet mycket böcker som bara väntar på att nån ska fylla sju eller tolv eller vad som helst och börja läsa dem. Allt från söta En Björnberättelse till Johanna Nilsson och Peter Pohl. Via böckerna om Emily, Mumindalen, Ronja och.. ja, listan kan göras lång. Jag älskar barnböcker. Många av dem läser jag gärna själv, ganska ofta. Det är nåt med enkelheten, det inte tillkrånglade. Ärligheten.
Det finns så himla mycket bra att jag inte alls tänker skämmas över att jag har en del barnböcker i min bokhylla. Astrid Lindgren, Maria Gripe, Jostein Gaarder - jag vet inte varför det är barn/ungdomsböcker? Det handlar ju om livet, ibland på riktigt komplexa filosofiska nivåer. Jag menar, som Michael Ende. Momo eller den oändliga historien- de är ju bägge två böcker med så mycket undertext att det hela tiden dyker upp nya insikter och detaljer varje gång man läser dem, så mycket som går en förbi när man är barn och bara läser själva äventyret.

Jag undrar om Lisa fortfarande har min Den oändliga historien? Hon lånade den i ettan på gymnasiet. En dag när vi planterade sticklingar på trädgård. Lustigt, jag minns fortfarande hur det såg ut där. Och hur det luktade. Well, det var väl likadant som i alla växthus gissar jag. Vi hämtade aldrig plantorna igen, minns jag. Det var dumt av oss. Men boken hoppas jag att hon har kvar!

feeling nearly as faded as my jeans

och att vara hemma här är också sjukt konstigt. Ibland ter sig hela mitt liv overkligt för mig.
Men det känns bra och samtidigt helt sjukt att packa ned allt jag äger och har för att sen inte packa upp det igen. Det känns som att jag går igenom någons dödsbo. Kastar, sorterar, packar, skriver listor. Väljer spara-slänga, lägger saker i lådor, värderar minnen - behöver jag det här? kommer jag sakna det här?

Rummet känns tomt nu. Bokhyllorna nästan tomma, soffan borta. Tv-spelen har redan åkt till Hagis för tryggare förvaring än i majornakällaren. Jag har nästan inga kläder här. Jag har nästan inga kläder i Hagstugan heller. Jag undar var de tagit vägen?

Jag undrar var mitt liv tagit vägen? Finns det också i någon av alla lådor? Sitter det i sakerna jag har, stället där jag bor, jobbar? Eller där tankarna är? Allt känns så förvirrat just nu.
Det är skönt att det snart är premiärvecka, då blir jobbet så himla intensivt att jag inte hinner tänka.
Är det inte så det alltid varit? attt jag mår sjukt dåligt så fort jag får för mycket tid att tänka? Att när jag bara gör saker hela tiden så ordnar allt sig och blir ett rätt bra liv? Att det är tvivlandet och funderandet som gör att det blir dåligt eller att jag gör/väljer/tänker fel?

Helt utan att det har att göra med boken jag nyss läste så lyssnar jag på Janis Joplin (alltså, boken hette ju Janis den magnifika men det är inte därför jag lyssnar nu) och försöker förstå vad som är jag. Jag äter flingor (men inte ur en plastmugg), spelade DS till batteriet tog slut - kabeln är försvunnen nånstans i packningen, den är kanske redan i Hagis - sorterar papper och tänker att jag kanske vill äta ribs från Röda Jellonet ikväll.

Tänker på att det är himla många personer jag skulle vilja träffa när jag nu är i Göteborg men att jag samtidigt vill vara hemma och bli klar med packandet och fixandet.
Jag vill inte göra någon lista - eller jag vill iaf inte skriva den HÄR - för jag vill inte att det ska verka som att jag rangordnar folk eller att nån ska känna sig glömd om jag inte skrivit upp dem.
Inte heller för den delen att nån ska känna sig bortvald för att jag inte hör av mig när jag kommer hit.
Hur kan jag känna mig ensam? När jag när jag skriver så här kommer på hur himla mycket folk jag har omkring mig. Som jag KUNDE träffa om jag bara var i rätt stad.
Om jag bara tog mig samman och gjorde planer längre fram i tiden än en kvart.

Men samtidigt har jag prickat in rätt bra grejer när jag varit här:
förra lördagen: Anton och Sabina i spexrummet, Linus och Nicklas och okänd tjej på promenad genom andra långgatandagen (vilket slagfält!) och kramas med Linnea, Linn, Karin och Sara under kort besök på synopsisfest i Musikrummet.
Kort besök på spexkalas är roligt. Karin och Hampus gör Joels gamla favoritbit ur VanTomen, sextiotalsspexhumor av bästa sort. Feels like old times, på nåt sätt och samtidigt ändå inte.

Igår: bästa sommarfesten på Masthuggsteatern. Ösregn, men nån hade satt upp ett segel som gjorde en regnfri yta lagom stor för tre bra grillar och ett prepbord. Bubbelplast överallt. (Lena, då tänkte jag på dig). På gården utanför hade de lagt nån form av asfaltmatta/tjärpapp/whatever som de glömt göra dagvattenbrunnshål i, så det blev som ett innanhav. Kanske de menar att göra hela terassen till pool ändå?
Mycket folk - fina CinnoberKarin med hela sin familj, på det hela taget mycket familjer. Kristinas familj, Helens familj.. Frida + nån, My så klart, prao-Anna, Hasse, Martin kom aldrig tillbaks från sin spelning, Ashkan och lite folk jag inte sett förut. Vi brände våra grillspett lite lagom, lekte med Rakel och Alice som ville kasta boll med pilatesbollen fast de knappt hade armar långa nog att fånga den utan att få den i ansiktet. Forsman från grannteatern, Filip och Sanna från teater eksem...
Det har knappt ens gått en månad sen jag slutade på Masthugget, men det känns som att jag varit borta i evigheter.

Det är märkligt att livet går så snabbt och samtidigt så långsamt. Jag kommer aldrig få ordning på det där med tid. Saker som var för ett år sen känns som tusen år sen, saker som var för lika länge sen känns som igår.

Och nu är klockan snart halv sex och imorgon åker jag tillbaka till Örebro/Nora. Sen blir det inget mer göteborg på ett tag. skriver jag och inser att det inte alls är så långt kvar till "kanske mitten av juli". Och att det är både ett helt liv och inte länge alls till 23 augusti. Oshit. Livet är inte klokt. Jag borde äta lunch.

Janis den magnifika

Jag är hemma och läser och mår sådär dåligt som bara Johanna Nilsson-böcker får en att må. Alltså, det är bra. Nyttigt på nåt sätt. Men jag blir alldeles skakig inombords och vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Jag vill också bara sätta mig i en bil och åka bort någonstans. Jag har inget magnifikt att söka, bara en känsla av att jag vill åka nånstans. Hitta en sjö i en skog, sova i bilen och hitta mig själv. Något svar på varför saker känns svårt och vad jag egentligen ska göra med livet.

Jag har ingen brorsa som kan rädda mig. Jag måste på nåt sätt göra det själv.
Ibland läser jag "hon går genom tavlan..." och känner hela det där igen. Jag tror att Janis den magnifika är en likadan bok. Som man kan läsa om och om och om och känna exakt samma sak på samma ställe, tills man en gång förhoppningsvis inte har kvar det där som är svårt. Eller så har man alltid kvar det, me det gör ingenting så länge man kan läsa om det och veta att det går över eller går att leva med. Rebell med frusna fötter är också en sån där fin bok. De andra är okej, men de tre är nåt extra. Finaste böckerna.

måndag 7 juni 2010

People are strange

och vissa vänner man träffar för sällan är för långt bort.
Det är märkligt med de där som man träffar under festivalerna, som man kommer så himla nära och samtidigt vet man inget om dem egentligen. Rätt många av dem skulle jag inte lärt känna annars, vi är så himla olika. Men med festivalernas hjälp så tar man liksom in dem i hjärtat direkt. Det här är människorna som inte vet var jag bor eller jobbar, men som skulle åka dit direkt om jag behövde deras hjälp med nåt. Det är de underbara skyddsnät som när ens liv rämnar hör av sig med ett "det finns alltid en soffa för dig i Karlstad" och liknande. Som tar en med på falafelvandringar i Malmö och ser till att man äter när man inte själv orkar ta hand om sig.

Finaste M. Konstigaste nyheterna. Jag önskar jag kunde göra nåt. Det här är ju jättekonstigt.