Tisdag förmiddag, Dramatiska Institutet

Ta det inte som det verkar, jag bara måste notera veckans citat.
Allt är väldigt strukturerat och går bra, därför blir jag inte SÅ orolig när jag plötsligt hör en bit av diskussionen mellan Dramaturgen och Regissören:

D: men hur gör vi med X då? (X varandes ett av de geniala, men lite knepiga påhitten till ramhandling/miljö/tema/helt ny handling.)
R: alltså... jag vet inte riktigt. Jag kanske borde läsa manuset.
[orolig blick från producenten]
R: ...igen. Jag går nog och läser manuset igen.


Teater. How I love it.

In fair Verona

Jag har liksom inte tid att tänka på nåt annat än Romeo och julia nu. Det är skolarbete hela tiden - det här är dag två, men det känns som det varit en vecka, minst. Det är mycket att göra, och helt fantastiskt. Men jag hinner inget annat. Så om du inte hör nåt av mig så vet du varför. Jag är i Verona eller studio ett. Ses på andra sidan.

lite mörkrädd

Även böcker jag inte tycker är otäcka när jag läser dem kan uppenbarligen få mig mörkrädd. Jag gav mig på att maratonläsa den där boken Liza Marklund skrev med den där amerikanska snubben. Impulsgrej. Tentaflyktgrej. Två timmars enkel läsning. Inget märkvärdigt. Inte anmärkningsvärt otäckt eller bra. Men tillräckligt för att få mig att må lite dåligt över att ena fönsterhaken är sämre än den andra och alla möjliga mörkräddgrejer.
Nåt mer om själva boken kanske jag kan prestera i en ny satsning på temat Polysyllabic blogg som jag tänkte ta tag i till månadsskiftet, för november känns som en bra läsmånad att summera. Äntligen har jag kommit över min post-Harrypotter-blockering och kan läsa ordentligt igen, vilket gör att det fakiskt FINNS en november-skörd av böcker att summera.
Men nu: Buffy och Gösta Ekman-biografi får hålla mig sysselsatt tills jag blir trött nog att glömma att jag är rädd. Imorgon: väckning 07:30 för dag 2 av tidig morgon med ordentlig frukost och sen strukturerat tentaplugg. Det ska nog gå... okej.

on a jetplane

Uppånedhelgen. Först en himla massa bra teater och innan jag hunnit ens börja smälta det så är det dags för mamma att flytta till Georgien. Eller Armenien. Eller båda. Sak samma, det är långt bort!
Jag har haft en stund på mig att förbereda mig och hon har varit i sthlm en del senaste veckorna, så vi har hängt en del. Men ändå. Plötsligt bara står hon där på Arlanda med väskor och grejer. Vi fikar och kollar på flygplan och sen måste jag och pappa åka för parkeringstiden tar slut. Hennes plan var sent, men vid det här laget borde de vara på väg. Vi hördes precis när hon gick på planet, strax efter sju.

Himla skumt. Hon kommer ju hem til jul, och det har väl gått längre än två månader utan att vi setts förr, men nu är det ju en annan sak. Vanligtvis KAN jag ju åka hem närsomhelst om jag vill. Nu måste vi leta skype-tid för att höras.
Bästa, knasigaste mamman. Ge sig ut på äventyr sådär och plötsligt bara flytta till en annan världsdel. Det är coooooolt, men ändå. Mammor vill man ju ha inom räckhåll, liksom.
Jag tröstar mig med att hon kommer hem till jul och påsk och sommaren och att Skype ju gör att det är lika enkelt att prata som när hon är i Örebro, nästan.
Det blir väl en annan grej. Planerade skypetider istället för "höras när jag har tråkigt på tunnelbanan".
Jag känner mig som om jag vore fem år, men jag saknar min mamma. Redan nu. Ja.

On my own

Plötsligt fick jag en ny utmaning: gå på Popvänstergrejen helt ensam.

Mitt tänkta sällskap backade ur och för ett ögonblick övervägde jag att låta bli att gå jag också.

Men jag har ju hoppat Ett Drömspel för att jag tyckte att popvänster lät bra och viktigt, så nu får jag ju faktiskt masa mig dit, hur otäckt jag än tycker det är att gå på saker ensam.

Jag känner för lite vänsterfolk i den här stan! I gbg hade det ju varit fullt av bekanta folk där, tänker jag. Men här i stan känner jag ju nästan bara skolfolk, och de är antingen på Drömspel eller på scenografimiddag. Voj, öde.

Det är säkert nyttigt för mig. Är det jobbigt kan jag ju gå hem.

Nu undrar jag bara hur jag ska hitta dit. En del av planen med sällskap var ju att nån annan skulle guida mig dit. Nu börjar alltså del fem i serien "Hanne går vilse på Söder". Hittills har det ju med lite hjälp av DGF gått bra. Jag får studera kartan noga nurå. Igen: voj, öde.

Plötsligt blev jag på julhumör också. Om popvänstern slutar tidigt ska jag köpa en pepparkaka eller nåt på vägen hem.

Imorgon: Eskilstuna och hälsa på på Agnetas teater. Det blir nice!