jättesmå, jättesvenska städer

Att resa med buss var ganska trevligt. Internet ombord (som slutade funka i mariestad, men ändå) gjorde att det kändes som att det gick ganska snabbt. Att det kostade 170:- istället för minst 400:- var väl den avgörande faktorn. Bonusen i det hela var att jag fick se delar av landet som jag aldrig får se annars. Bilresan Göteborg-Örebro går längs ickemotorväg men fortfarande tråååkig väg långt bortom och utanför all bebyggelse värd namnet. Transportsträcka är bara förnamnet. Tåget är också rätt tråkigt. Men bussen körde genom små samhällen och byar, stannade inne i orterna och det gick att faktiskt få en skymt av ställena vi passerade. Bilhandlare, samlingslokaler, folk som var ute och gick. Liv och vardag som pågick. Det var trevligt. Kanske ska jag åka mer buss än tåg framöver. Om tur och retur kostar lika mycket som enkel resa med tåg (ibland nästan mindre) så är det ju helt klart värt den där extratiden det tar.

Ikväll är jag ensam i Örebro. P har släktingar hos sig, så jag bor hos Ami. Och hon är så klart inte hemma. Jag trivs. Det enda jag har att gnälla över är att det bara är skräp på TV.

no place like home

Det här med att ha ett hem är SÅ inte överskattat. Jag har saknat att ha ett hem. Jag hade ett fint rum på vinden hos Kalle&Cecilia, men fortfarande. Ett hem med flera rum där jag jag skrota omkring. Ett kök, en hall, ett badrum. Inte bara ETT rum. Yta att röra sig på. Det är bra.
Mina saker, mina intryck, mina avtryck.

Jag riskerar att fastna hemma alldeles för mycket. Jag ska jobba hemma i eftermiddag, för jag orkade inte släpa datorn upp för berget i morse. Sen är meningen att jag ska till TRixter på kvällen, men plötsligt kändes det galet mycket mer lockande att bara stanna hemma, kolla på guldbaggegalan och pyssla lite. Kanske äta. Kanske bära ned lådor i källaren. Kanske sortera nåt. Jag vill mest vara hemma hos mig. Kanske, om jag går till trixter en liten stund, så kan jag gå hem sen?
There is life outside your apartment borde bli min temalåt, men jag bryr mig inte så mkt om vad som är utanför min lägenhet just nu. Jag kan upptäcka det i februari när jag är rastlös och saknig och behöver göra nåt för att komma över impulserna att ringa till Kanada.
Har jag tre dagar i Göteborg den här veckan kanske jag kan få stanna hemma lite? Eller, har jag tre dagar i Göteborg den här veckan kanske jag borde passa på att träffa folk?
Å andra sidan kanske jag kan kalla det at jag ska träffa min lägenhet? min lägenhet och jag har ju faktiskt inte sett varann på skitlänge och vi ska ändå bo ihop. typ.
Roomie billy är inte hemma, så jag har stället för mig själv. Jag undrar lite var han är, men skit samma. Dagens tidning låg på hallbordet, så han lever iallafall.

Nu: lunch. sen hem och jobba! Jobba hemma. Känns just nu som bästa av två världar. Jag gillar mitt jobb, jag gillar hemma. Livet är rätt schysst!

På norska

Norska är så himla fint. Vi kollade på Skavlan en kväll och jag blev helt tagen igen. Jag får påminna mig om att jag inte HAR nåt norskt arv bara för att jag har ett norskt namn. Men jag skulle så gärna vilja ha! För att kunna liksom prata norska sådär flytande och fint. Kanske med nån trevlig dialekt. Jag kan inget om norska dialekter. Jag vet inte ens vad det är för skillnad på nynorsk och bokmål, mer än att det ena är krångligare än det andra.
Men skavlan iallafall, fick mig att börja nynna på norska sånger och eftersom min repertoar där är ganska begränsad fastnade jag på den där visan Soppteatermannen från Dalarna sjöng. Den är sämre i upphovsmannens inspelning, men jag hittade en okej version sen. Borde inte soppteatermannen spela in sin föreställning på skiva? En grymt bra blandning av visor och politiska sånger.

Liksom även den norska visan hade en politisk sida, som tilltalar mig mer. Och det galet vackra språket. Det är poesi. Mmm.
Jag gillar text. Helt klart. Text är absolut viktigast i hela världen. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om, det viktiga är att kunna uttrycka sig vackert, så hela texten känns som ett moln eller en sommarvind eller de där slätslitna klipporna vid havet vid strömstad.

Kolla bara den här:

Men av og tel når tegnan blir for tydli
Og dem som sitt me makta gjør mæ skræmt
Når de fine ordan demmes blir motbydli
Og tankan bak e jævli dårlig gjæmt
Da har æ ei som vet at folk vil vokne
Og at veien ifra høyre snart må snu


Resten av den är lite sådär mys-visa-fånig, (som det bär mig emot att
erkänna att jag också är en sentimental sucker inför. Ja, ja.) men jag har gått och nynnat på den i flera dagar nu.
Jag försöker byta låt, men det har liksom fastnat där. Söt är den i alla fall.

Det finns då, det finns nu, det finns sen om du vill

Om förra hösten: Jag hittade det här av en slump när jag bläddrade runt på wikipedia:

"Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress."

Och så rådde det ändå tvivel om vad det var som hände med mig? Knas. Okej att wiki inte är superkällan #1, men det där är ju så uppenbart. Check, check, check och check.

Ånurå?

2009 var ett så himla bra år. Och damnit om inte 2010 ska fortsätta i samma stil. Fullt av bra och bejakande grejer och människor.
P är en bra grej. Jobbplanen är en bra grej. Massa andra folk som dykt upp i mitt liv är bra grejer. Jag har det rätt bra. Jag gillar utsikten!

långsam nedräkning

Idag har jag inte riktigt gjort nånting. P, M och J skulle iväg tidigt. Vinkade åt dem i fönstret och fortsatte morgonen på plätten. Har knappt rört mig härifrån.
Ska till Agneta om en timme, ska väl sätta igång mig själv nu.
kände mig vemodig och ensam när de åkt. P ringde när de kommit fram och gjorde mig lite gladare och det kändes inte lika underligt att vara ensam här längre.
Min dator funkar och verkar må bra. Enda downen är att mina bokmärken i firefox är borta. Inte så farligt. nu är datorn renoverad och felfri, det är bra

Fasters bil som skulle tagit oss till Gbg med alla mina saker är plötsligt trasig. vi får se hur vi löser det. Kvällen är lång och morgondagen kan säkert ordna.

Det är kallt. Kallt inne och ute. Förkylningen har drabbat mig lite, jag är seg men inte särskilt sjuk. Trött, massor. Nästan en vecka av ryggont och sova på ganska hård plätt har inte gjort mig utvilad direkt. Men jag kommer sakna den. Plätten, alltså. Inte ryggvärken.
Den här lägenheten känns främmande när den är tom. Söta lejonen ligger kvar här bredvid mig, de fick inte följa med till Stockholm.

äh, om jag ska ha en chans att klara mig bra i frågesport så mste jag starta huvudet nu. Seg vinner inget TP.

Jag har separationsångest, som vanligt. Men jag vill inte stanna heller. Jag vill nog helst vara rakt nere i typ "om en vecka" och känna att det har gått bra. För det känns som att det kommer gå bra. På nåt sätt. Jag är inte orolig, jag vill bara få komma igång med det. Distansförhållandegrejen. Mmmhm.

framåt!

Och saker rör sig. Jag var uppe på teatern och lämnade tillbaka nycklar idag. Nya chefen hälsade på mig. Jag måste dit och lämna ett CV och säga att jag vill tillbaka, så han vet.

Annars, jag börjar bli nervös för nya jobbet och DI-ansökan har mig helt förlamad av prestationsångest och stress. Det får bli min hela fritid under första veckan i Göteborg.

Det, och att packa upp och få ordning och ett hem.

ETT hem. Så himla skönt det ska bli. Även om det blir en del resande ändå. Så har jag EN bas. och ett ställe att hälsa på på. Jag tror det blir bra.

Och andra!

Det är stora dagar för den Nilssonska klanen nu. Ett körkort här, en lilla/e-nånting i N'ahammar.

Heja Nina, me loves you.

till mig!

För att fira att jag numera får köra bil lagligt tycker jag att du ska köpa mig en sån här:

http://509001.spreadshirt.se/tjej-topp-roed-gul-A11174779/customize/color/5/customize/color

Åh, vad bra om det blev en länk av det också. Dagens I-landsproblem. Klippochklistra, damn it!