Tack mödrar det gjorde ni bra

Jag har nog aldrig tackat för min uppväxt, för jag har inte fattat hur unik den var. Men jag har börjat förstå nu hur mycket det format min syn på världen.

Jag trodde nämligen väldigt, väldigt länge att världen styrdes av kvinnor. För det gjorde den hos mig.

Alla som gjorde något var kvinnor.

Det var kvinnor som var journalister, politiker och konstnärer. Det var kvinnor som hade egna företag och det var kvinnor som forskade på universitetet. Det var kvinnor som lagade saker hemma, byggde om, körde bil, jobbade sent och bestämde vad som skulle göras.

Män var pappor, fotbollstränare eller bara hemma och fixade. Om man pratade om män var det som någons pappa eller man. De män som var konstnärer och författare var det lite i skuggan av sina coolare konstnärsfruar. Det kan ha funnits män på redaktionerna och kanske var de till och med chefer, men det var ju inte de som gjorde något och dessutom hade de alltid en fru som var coolare och viktigare än de.

Det var kvinnor som samlades i grupper och gjorde planer för allt från politik och hur vi skulle rädda världen till det nya bostadsområdet. Kvinnor som var experter på höns eller grästak eller ekologisk odling. Det var kvinnor som drev biodynamiska jordbruk, byggde hus och räddade världen.

Jag satt med i ett hörn hela min uppväxt, när de samlades i vårt kök, någon annans kök eller på kvinnovetenskapligt forum på universitetet. De pratade mycket om orättvisor, minns jag, men jag minns inte vad det orättvisa var. Skulle män styra världen? De fanns ju knappt! Det är kanske därför jag aldrig riktigt orkat läsa klart Egalias döttrar. För mig var det ju ingen utopivärld. Jag levde redan i Egalia.

Skolan styrdes av tjejerna. Stallet styrdes av tjejerna. Jag har aldrig trott att jag tillhörde en underpriviligerad grupp.

Böckerna vi läste var skrivna av kvinnor. Bokhyllan hemma var full av titlar som lärde mig att alla böcker också HANDLAR om kvinnor. Det var kvinnor som målat tavlorna vi hade på väggarna och det var kvinnor som spelade på skivorna vi lyssnade på.

Ju äldre jag blev, desto mer försökte alla de här kvinnorna att berätta för mig om världen. Men jag kunde inte riktigt ta till mig det de sa. Jag lärde mig i teorin att världen är ett patriarkat och jag kunde en massa statistik på hur ojämställt det var och hade varit genom historien. Men det stämde aldrig med den värld jag levde i.

Jag läste Fittstim i högstadiet och tyckte väl inte att det var så märkvärdigt. Klart att tjejer tog plats? Jag måste ha haft ett par mycket speciella glasögon på mig under min uppväxt, för det var först i början av gymnasiet eller kanske till och med ännu senare jag började se vad de menade.

Nu, såhär ganska många jobbiga uppvaknanden senare vill jag tacka alla fantastiska kvinnor i min uppväxt för de glasögonen. Tack för att jag har fått ta så mycket för givet. Tack för att jag aldrig känt mig som det andra könet. Tack för allt ni gjorde och allt ni peppade mig till att göra. Tack för att ni aldrig erkände några begränsningar.

Tack för att ni från början visat mig att en annan värld är möjlig.