att göra något

det är inte lika stjärnklart ikväll som igår. Men så är klockan iofs betydligt mindre nu än när jag kom hem då.
Karlavagnen pekar inte på mitt hus, men en annan stjärna lyser helt ensam och stark och jag önskar att jag hade mitt stjärnkarteprogram installerat så jag kunde se vad det var. Polstjärnan är åt ett annat håll, vega borde som nämndes igår synas i sällskap av resten av lyran och fler ljusstarka stjärnor känner jag inte vid namn.

Idag har vi städat kårrummet och gjort arbetsrutiner. Dvs Alexander har styrt upp ekonomi, Jonas har lusläst stadgar, Alexandra har effektiviserat hela vårt rum och jag har ritat en fin organisationsskiss och en infokarta med streckgubbar föreställande alla studentrepresentanter i skolans kommittéer, nämnder och styrelser.

Städningen var klart jobbigast. Vi förvarade all överbliven öl från förra skolfesten i kårrummet och utan att vi förstår varför hade det gått hål i två flak med burkar och det hade läckt ut en massa på golvet under sommaren. Nu luktade det rejält illa där inne, så vi skurade, slängde, skurade och skurade lite till. Nu luktar det helt ok, särskilt efter att vi köpt doftljus och ätit en massa mat där inne. En skuromgång till, sen är det nog riktigt representativt där.
Och nu sitter det en massa fina arbetsdokument på väggarna, så det syns att vi vill och gör en massa saker.

Slitsamt, men också riktigt roligt. Kreativa människor som samarbetar om gemensamma visioner är ju alltid skoj och det är nåt särskilt med teaterfolk.
Jag fick en micke-och-molle-känsla när jag och Alex var och åkte sparkcykel genom korridorerna och pratade om att om några år är vi på en riktig teater och åker sparkcykel istället (typ) och hur fantastiskt det kommer vara. Men samtidigt slog det mig att den verkligheten kommer ju också vara så himla mycket mer uppdelad. Vi kommer inte sitta på samma sida och argumentera mot skolledningen då, utan det är nog mer troligt att vi kommer få diskutera mot varandra, ensemblen mot produktionsledningen. Då måste vi komma ihåg hur det var när vi välte med sparkcykeln i korridoren på skolan, skrev upproriska brandtal och skulle förändra världen tillsammans.

Studentkåren på skolan gör mig så himla inspirerad. Vi har en massa, massa planer och det känns faktiskt som att vi kan orka, hinna, lyckas driva igenom rätt många av dem.
Nu har vi en handlingsplan och ett rätt så rent kårrum. Nu kan vi börja göra saker.
Vi har redan gjort såpass mycket bra idag att vi hoppas att vi vinner slag 1: att skolan låter oss behålla vårt rum.