feeling nearly as faded as my jeans

och att vara hemma här är också sjukt konstigt. Ibland ter sig hela mitt liv overkligt för mig.
Men det känns bra och samtidigt helt sjukt att packa ned allt jag äger och har för att sen inte packa upp det igen. Det känns som att jag går igenom någons dödsbo. Kastar, sorterar, packar, skriver listor. Väljer spara-slänga, lägger saker i lådor, värderar minnen - behöver jag det här? kommer jag sakna det här?

Rummet känns tomt nu. Bokhyllorna nästan tomma, soffan borta. Tv-spelen har redan åkt till Hagis för tryggare förvaring än i majornakällaren. Jag har nästan inga kläder här. Jag har nästan inga kläder i Hagstugan heller. Jag undar var de tagit vägen?

Jag undrar var mitt liv tagit vägen? Finns det också i någon av alla lådor? Sitter det i sakerna jag har, stället där jag bor, jobbar? Eller där tankarna är? Allt känns så förvirrat just nu.
Det är skönt att det snart är premiärvecka, då blir jobbet så himla intensivt att jag inte hinner tänka.
Är det inte så det alltid varit? attt jag mår sjukt dåligt så fort jag får för mycket tid att tänka? Att när jag bara gör saker hela tiden så ordnar allt sig och blir ett rätt bra liv? Att det är tvivlandet och funderandet som gör att det blir dåligt eller att jag gör/väljer/tänker fel?

Helt utan att det har att göra med boken jag nyss läste så lyssnar jag på Janis Joplin (alltså, boken hette ju Janis den magnifika men det är inte därför jag lyssnar nu) och försöker förstå vad som är jag. Jag äter flingor (men inte ur en plastmugg), spelade DS till batteriet tog slut - kabeln är försvunnen nånstans i packningen, den är kanske redan i Hagis - sorterar papper och tänker att jag kanske vill äta ribs från Röda Jellonet ikväll.

Tänker på att det är himla många personer jag skulle vilja träffa när jag nu är i Göteborg men att jag samtidigt vill vara hemma och bli klar med packandet och fixandet.
Jag vill inte göra någon lista - eller jag vill iaf inte skriva den HÄR - för jag vill inte att det ska verka som att jag rangordnar folk eller att nån ska känna sig glömd om jag inte skrivit upp dem.
Inte heller för den delen att nån ska känna sig bortvald för att jag inte hör av mig när jag kommer hit.
Hur kan jag känna mig ensam? När jag när jag skriver så här kommer på hur himla mycket folk jag har omkring mig. Som jag KUNDE träffa om jag bara var i rätt stad.
Om jag bara tog mig samman och gjorde planer längre fram i tiden än en kvart.

Men samtidigt har jag prickat in rätt bra grejer när jag varit här:
förra lördagen: Anton och Sabina i spexrummet, Linus och Nicklas och okänd tjej på promenad genom andra långgatandagen (vilket slagfält!) och kramas med Linnea, Linn, Karin och Sara under kort besök på synopsisfest i Musikrummet.
Kort besök på spexkalas är roligt. Karin och Hampus gör Joels gamla favoritbit ur VanTomen, sextiotalsspexhumor av bästa sort. Feels like old times, på nåt sätt och samtidigt ändå inte.

Igår: bästa sommarfesten på Masthuggsteatern. Ösregn, men nån hade satt upp ett segel som gjorde en regnfri yta lagom stor för tre bra grillar och ett prepbord. Bubbelplast överallt. (Lena, då tänkte jag på dig). På gården utanför hade de lagt nån form av asfaltmatta/tjärpapp/whatever som de glömt göra dagvattenbrunnshål i, så det blev som ett innanhav. Kanske de menar att göra hela terassen till pool ändå?
Mycket folk - fina CinnoberKarin med hela sin familj, på det hela taget mycket familjer. Kristinas familj, Helens familj.. Frida + nån, My så klart, prao-Anna, Hasse, Martin kom aldrig tillbaks från sin spelning, Ashkan och lite folk jag inte sett förut. Vi brände våra grillspett lite lagom, lekte med Rakel och Alice som ville kasta boll med pilatesbollen fast de knappt hade armar långa nog att fånga den utan att få den i ansiktet. Forsman från grannteatern, Filip och Sanna från teater eksem...
Det har knappt ens gått en månad sen jag slutade på Masthugget, men det känns som att jag varit borta i evigheter.

Det är märkligt att livet går så snabbt och samtidigt så långsamt. Jag kommer aldrig få ordning på det där med tid. Saker som var för ett år sen känns som tusen år sen, saker som var för lika länge sen känns som igår.

Och nu är klockan snart halv sex och imorgon åker jag tillbaka till Örebro/Nora. Sen blir det inget mer göteborg på ett tag. skriver jag och inser att det inte alls är så långt kvar till "kanske mitten av juli". Och att det är både ett helt liv och inte länge alls till 23 augusti. Oshit. Livet är inte klokt. Jag borde äta lunch.