Janis den magnifika

Jag är hemma och läser och mår sådär dåligt som bara Johanna Nilsson-böcker får en att må. Alltså, det är bra. Nyttigt på nåt sätt. Men jag blir alldeles skakig inombords och vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Jag vill också bara sätta mig i en bil och åka bort någonstans. Jag har inget magnifikt att söka, bara en känsla av att jag vill åka nånstans. Hitta en sjö i en skog, sova i bilen och hitta mig själv. Något svar på varför saker känns svårt och vad jag egentligen ska göra med livet.

Jag har ingen brorsa som kan rädda mig. Jag måste på nåt sätt göra det själv.
Ibland läser jag "hon går genom tavlan..." och känner hela det där igen. Jag tror att Janis den magnifika är en likadan bok. Som man kan läsa om och om och om och känna exakt samma sak på samma ställe, tills man en gång förhoppningsvis inte har kvar det där som är svårt. Eller så har man alltid kvar det, me det gör ingenting så länge man kan läsa om det och veta att det går över eller går att leva med. Rebell med frusna fötter är också en sån där fin bok. De andra är okej, men de tre är nåt extra. Finaste böckerna.