den mest långväga hälsningen

Finaste rödhårigaste. Jag antar att det var ditt sätt att säga grattis, så jag är glad även om jag vaknade och grät. Jag drömde att vi alla var samlade på nån kursgård, en oklar ledare kallade ut oss på gårdsplanen där vi skulle ställa oss i ring och läsa något vi skrivit om eller till dig. Plötsligt började folk gå runt, ta sig till andra sidan cirkeln. Myggan och Pihel stöttade varandra, de korsade cirkeln alldeles precis framför där jag satt. Jag satt på huk, kunde inte korsa ringen, förstod inte riktigt varför jag skulle flytta på mig. Jag hade Byrons dikt på mitt papper, läste för mig själv och grät. Jag kunde inte placera det hela i tid, men det var ganska länge sen olyckan, troligtvis ganska nutid. Jag minns inte heller vilka vi var som var där, jag minns bara cirkeln, pihel och myggan, lord byron och att jag vaknade nånstans där mitt i. Först var jag bara ledsen, sen tänkte jag att det måste vara en hälsning. Hur annars säger man grattis från där du är? Och även om jag blir ledsen av att tänka på det blir jag ju glad av tanken på när du fanns. Så tack för hälsningen och för allt annat. Vi ses.