Hjärta kollektivtrafiken

och så passar jag på starta en ny kategori, för funderingar kring saker jag gillar. Idag och en tid tillbaka (eller alltid?) har jag varit mycket förtjust i kollektivtrafiken. Som företeelse, som ideologiskt koncept, som transportmedel, som social samverkansplats... and so on.
Alltså, jag gillar att ha en bil och själv kunna åka precis vart jag vill, till ställen dit det tex inte går bussar. Som hemliga svampstället eller långt bort dit man annars måste ta en buss som går en gång i veckan, och sådär. Men i stan har jag sällan nåt behov av en bil. Jag är rätt nöjd med min kollektivtrafik.

Där jag bor går det en mängd olika bussar och två tunnelbanelinjer. Eller fem om man ska vara sån. Tre sorters gröna och två sorters blå. Jag bor på fridhemsplan, alltså. Just nu iaf.
Och här går det en buss som går nästan ända fram till skolan och en buss som går till lite längre bort, men på Valhallavägen iaf. Går man över bron till St Eriksplan kan man hitta en buss som går ända fram till skolan. Min nyaste är att ta tunnelbanan till Odenplan och bussen därifrån. Det sparar lite tid och är skoj med omväxling. Där går både buss 4 och 42. Så himla bra!

När jag åker buss genom stan funderar jag på alla de där som sitter fast i bilköer. Överallt i hela stan är det bilköer. Och vi kör förbi i bussfilen och bara flyter igenom allt det där. Vad ska jag stå still i en bil för, när jag kan välja att åka förbi?
Om bussen går sönder kommer det en ny. Någon annan tar ansvar för att allt funkar. Jag kan läsa, sova, prata i telefon, lära känna nya folk. Allt medan nån annan tar mig dit jag ska. Eller åtminstone till i närheten av.

Som student betalar jag inte särskilt mycket för mitt busskort. Och med mitt busskort kan jag åka nästan hur långt som helst. Jag gillar verkligen det här.

När bussen eller tunnelbanan (eller spårvagnen - jag saknar göteborg!) är försenad är det en legitim ursäkt. Ingen blir irriterad, alla hm-ar medkännande och väntar i lugn och ro. För den som är sen för att bilen har pajat finns inte samma förståelse.
Sitter jag på en buss, tåg, tunnelbana som är sen kan jag inte göra nåt. Som bilförare känner jag mig stressad och uppmanas att köra fortare för att hinna, spara in tid. Där anses jag kunna påverka min försening.

Med kollektivtrafiken befrias jag från ansvar. Nån annan tar hand om mitt resande medan jag kan ägna mig åt annat under tiden. Vilken himla lyx!
Jag vet inte om jag vill nåt särskilt med att säga det, jag bara känner ett behov av att hjärta kollektivtrafiken. Trots att busschauffören missade min hållplats på vägen hem idag. Man behöver inte hjärta enskilda chaufförer, men kollektivtrafiken som begrepp, fenomen, är en av mina favoritgrejer.

Helst borde den ju vara gratis. En samhällelig servicefunktion till medborgarna.
Gratis. Och inte avreglerad. Eller insparad på. Vi måste kanske slå vakt om den snart.

Den väl utbygda, miljövänliga(re), allmänna, serviceinriktade kollektivtrafiken. Hjärta den.