På norska

Norska är så himla fint. Vi kollade på Skavlan en kväll och jag blev helt tagen igen. Jag får påminna mig om att jag inte HAR nåt norskt arv bara för att jag har ett norskt namn. Men jag skulle så gärna vilja ha! För att kunna liksom prata norska sådär flytande och fint. Kanske med nån trevlig dialekt. Jag kan inget om norska dialekter. Jag vet inte ens vad det är för skillnad på nynorsk och bokmål, mer än att det ena är krångligare än det andra.
Men skavlan iallafall, fick mig att börja nynna på norska sånger och eftersom min repertoar där är ganska begränsad fastnade jag på den där visan Soppteatermannen från Dalarna sjöng. Den är sämre i upphovsmannens inspelning, men jag hittade en okej version sen. Borde inte soppteatermannen spela in sin föreställning på skiva? En grymt bra blandning av visor och politiska sånger.

Liksom även den norska visan hade en politisk sida, som tilltalar mig mer. Och det galet vackra språket. Det är poesi. Mmm.
Jag gillar text. Helt klart. Text är absolut viktigast i hela världen. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om, det viktiga är att kunna uttrycka sig vackert, så hela texten känns som ett moln eller en sommarvind eller de där slätslitna klipporna vid havet vid strömstad.

Kolla bara den här:

Men av og tel når tegnan blir for tydli
Og dem som sitt me makta gjør mæ skræmt
Når de fine ordan demmes blir motbydli
Og tankan bak e jævli dårlig gjæmt
Da har æ ei som vet at folk vil vokne
Og at veien ifra høyre snart må snu


Resten av den är lite sådär mys-visa-fånig, (som det bär mig emot att
erkänna att jag också är en sentimental sucker inför. Ja, ja.) men jag har gått och nynnat på den i flera dagar nu.
Jag försöker byta låt, men det har liksom fastnat där. Söt är den i alla fall.