i mellanrummet mellan nu och då

Någonstans mellan Eskilstuna och Södertälje.
Jag slås av hur jag känner mig som i ett ingenstans.
Alltså, jag ser vägen och civilisationen. Det är inte det. Jag menar ett mentalt ingenstans.
Jag är påväg från ett påtagligt DÅ, mot ett diffust NU som inte fått några riktiga konturer än.
Jag förstår min vardag men ändå inte. Dramatiska Institutet är en tillvaro inte helt enkel att omfatta. Begripa att det är på riktigt, liksom.
Stockholm känns också lite oklart. Hittills har jag ju rymt därifrån varje helg, det kanske är dags att stanna kvar och liksom möta tillvaron. Börja inse att det är Stockholm som är hemma nu. Börja inse att NU är nu och att allt DÅ måste få vara då.

Jag har alltid haft lite svårt för det där med nuet. Jag hamnar lätt i planer eller nostalgi. Eller den där märkliga känslan av att det här blir schysst att minnas, sen. som den där låten från pjäsanalysen, om typ vad fint det kommer bli en gång när vi minns allt det där vi gjorde idag. (I brist på originalet på spotify länkar den till det närmaste liknande.)

Annars blir det liksom alltid när jag åker buss genom sverige, min och Pontus' gamla turnéläggarsång. Tomas Andersson Wij – Mellanstora mellansvenska städer
Allt som är DÅ behöver inte vara över. Ibland hittar man long-term-vänner på vägen. Det är fint.