wherever I lay my hat?

Hemkommen från Arvika och Borlänge. Det känns som ett annat liv. Det känns som hundra år sen jag lämnade Örebro. Som att midsommar i Nora var förra året, som att jobbet är nåt jag sen länge glömt, som att verkligheten och vardagen är ett slott som sen länge är övervuxet med mossa.
Jag har ingen som helst lust att röja min väg fram till det igen. Jag vill vidare. Spelar ingen roll vart. Jag vill ha en bil och ett sällskap utan fasta planer och bara åka runt. Se nåt. Göra nåt. Göra inget vid en sjö någonstans där jag aldrig varit förr.

Jag har bränt mig på näsan. Efter att den lämnats solsalva-lös hela festivalen är det väl inte så konstigt i och för sig. Jag räknar in tredje solbränd-så-jag-bränt-mig-händelsen hittills. Alltså hitills nånsin. inte hittills i år. Jag brås på min mormor och är inte en sån som bränner mig annars.

Jag har inte fått distans till varken P&L eller Arvika och jag kan inte komma mig för att skriva nåt alls om det. Vad säger man om nåt som liksom upptagit hela ens liv och tankar i dryga två veckor? Är det inte mer? Det känns som ett helt liv. Så många människor som kommit och gått, så mycket saker, händelser, kriser, glädjeämnen, kärleksförklaringar, bråk, ångestar, kramar, gamla vänner, nya vänner, bästa vänner. Som hela livet komprimerat, med allt i överdimensionerade proportioner. Alla känslor större. Allt var större. Mer. Hela tiden. Antingen eller. Inga mellanlägen eller nyanser. Total lycka. Total nedbrutenhet. Totalt festival. Jag vill aldrig leva något annat liv. Och jag vill inte fatta att det är över för nu.