please tell me what we've learned

alltså, man ska fan inte börja tänka sent på kvällen.

Jag kollar genom fönstret och ser siluetten av grannarnas träd. Min lampa speglas i fönstret och ser ut som månen.

Mitt rum är städat, och lite tillrört igen. Men det är mest festivalpackning som är framdragen.
Livet känns sådär stort och ödsligt som det gör ibland. Vaddå vackrast när det skymmer? Som att man behöver bli påmind om att världen är storslagen och vidunderlig och man själv är rätt liten och obetydlig? Tack, men det påminner vardagen mig om rätt bra ändå.

Ibland tror jag att jag inte kommit ett steg längre än när jag var nitton och brukade sitta i ett fönster högt upp och se ut över husen, ån och träden och tycka att livet var alldeles för stort och jag alldeles för liten och ensam.

Jag borde inte skriva, för om jag skriver så tänker jag och jag borde strunta i att tänka och i stället gå och sova. Sova, jobba, packa, jobba, åka. Inget tänka. Särskilt inte i mina novembertimmar mitt i natten.