Mitt i natten är allt mycket mer svart eller vitt. Det finns inga nyanser. Det finns inte heller nån känsla för proportioner. Bara för stort.För svårt

Det är för svårt. Livet är för svårt.
Alla de här sakerna. Alla anpassningar, alla rädslor att förlora saker, personer, meningar, sammanhang.
Känslan av att jag inte riktigt fungerar som jag är, men att anpassningen är för svår. Är det meningen att det alls ska vara i så fall? Vad ska man ge upp och vad ska man hålla kvar.

Jag tänker tillbaka på ridsporten ibland. Jag skrev just världens längsta text om de första åren med ridsportförbundet jämfört med de senare.

Men det känns som för mycket ord. Pontus sa att om det inte är enkelt så är det fel. Undrar om det gäller allt.
Jag vet varken ut eller in. Det handlar inte om ETT sammanhang eller en situation. Något blir symbol för allt annat. Nåt drar upp till ytan ett större, mer obegripligt...

Jag är för trött, för trasig. För trött på att inte spela någon roll. För trött på sammanhang där jag känner mig fel. För trött på att inte veta var jag har människor. För trött på folk som kan umgås och prata med en ena dagen och sen knappt hälsa andra dagen. För trött på att alltid vara den som verkar bry sig mest. För trött på att alltid vara rädd att förlora folk. sammanhang.

Vi fick lära oss att människor är beredda att göra avkall på stora delar av sig själv för att passa in i det (man tror att) gruppen förväntar sig av en.
Ibland kommer man till en punkt då man måste överväga hur mycket av sig själv man är beredd att offra, låta bli, glömma bort, kompromissa bort.

Jag vet att jag förlorar de här människorna för alltid om jag förlorar sammanhanget de tillhör.
Hur mycket av mig själv förlorar jag på att ha kvar det?