att lära av En Kniv - en sorts disclaimer

(vilket jag begriper kan vara en sjukt oroväckande titel, men det handlar om Dramatikerbloggen "med en kniv" och har varken i hans eller mitt fall något som helst med verktyget/vapnet/besticket kniv att göra)

Her Kniv, en klok man som jag inte alls känner men som jag sprang på på biennalen (utan-att-nämna-namn-namedropping!) råkade ut för "osämja till följd av missförstånd av blogginlägg" vilker leder till att jag kände att jag 1) borde ta bort det jag nyss skrev eller 2) förklara mig.
Eftersom jag fortfarande menar att jag skriver det här för min egen skull så vill jag inte ta bort det, för skulle jag spara det som en textfil skulle den försvinna och då går ju hela meningen med att dokumentera hur jag känner&mår förlorad

Så alltså: förklara mig.

Det går - och är nog till och med den mest uppenbara läsningen - att tolka förra texten som en direkt reaktion på kvällens diskussioner. Så är icke fallet.
Den diskussion som föranledde kvällens diskussion var säkert nyttig och bra att ha, men helt och hållet en följd av att jag var trött och ledsen och ställdes inför något jag tyckte var jobbigt vilket gjorde att jag drog upp ALLT som var jobbigt och stod i samband med detta. Förlorar sina proportioner något.

Och kvällens diskussioner och sammanhangen de rörde är inte samma sammanhang jag avser i min text. Och känslan av uppgivenhet är inte sammankopplat med det.
Kombinationen "jobbiga insikter efter viktig diskussion", sen kväll, allmän röra och mental obalans = man måste skriva av sig.

Textens sammanhang är en allmän röra av ALLA sammanhang och känslan av att inte funka är mest den här dunka skymningskänslan av att inget funkar. En ihoprörd sammanfattning av att min tillvaro just nu är fragmentariska bitar av liv, där varken jag eller tillvaron känns som att vi räcker till. Känslan av at vara fel var man än är. Eller inte fel, men inte riktigt med. Inte riktigt rätt.

Jag måste ta i med för stora ord. Jag måste få ur mig allt. Annars fyller det här ingen som helst funktion. Det här är aldrig tänkt att vara en skildra-min-stillsamma-vardag-och-mina-funderingar-kring-pelargonskötsel-blogg.

Det här är för mig. Halv två en torsdagnatt finns det inte många att prata med. Inte för mig i alla fall. Då uppfinner jag min fiktiva kompis Bloggen, som får lyssna.
Ta inte åt dig om du råkar läsa. Det av det här som rör dig (eller dig, eller dig) vet du redan eller kommer att få veta. Och de som varken vet eller kommer få veta är knappast här och läser. Jag har då rakt inte gett dem nån länk iallafall.
Men pliis, ta inte illa upp av nåt. Men kan måste få känna ur mig alla de här mittinattenledsenkänslorna. De går över och är inte alls sanna imorgon. Och var inte sanna för två timmar sen heller.