på låtsas och på riktigt

Efter en vecka med 1400 personer runt en hela tiden känns det extra ensamt när jag är hemma. Min inneboende är här, visst. Men det är mer den där existentiella ensamheten.

Ytligheten och att umgås med folk som egentligen inte umgås utan bara syns tillsammans med folk. Man hälsar, man presenterar, nätverkar. Nån som gick scenskolan med nån som jobbat med nån som känner nån som. Man är sig själv närmast, säger Anders när han försvinner från stadsteaterefterfesten. Man pratar med nån, man vänder sig om, man pratar med nån annan. Man hälsar, glömmer.

Det är inte där man hittar de som bryr sig om en på riktigt.
Jag hoppas att några av dem är på riktigt.
I en bransch så full av på låtsas kommer jag inte orka om det inte är på riktigt också. Någon, några.

Ska jag säga? Borde jag umgåtts mer med Anna? Kände hon sig ensam? Man är sig själv närmast, säger Anders. Jag umgicks med mitt jobb, för att det är där jag är och jobbar och på nåt sätt måste försöka ha en bit på riktigt. Men jag faller tillbaka till teatercentrum och folk från göteborg och känner att det inte är på låtsas. Man kan mötas på riktigt, man kan umgås utan att det är för att synas i varandras sällskap.

Jag känner ofta att det är att komma hem när jag kommer tillbaka till GDT. Att jag på jobbet i örebro måste slåss lite för att vara en del. Jag är bara där på låtsas, tillfälligt. På GDT kan jag vila ut, landa i att vara mig själv bland kollegor som också är mina vänner.

Jag känner att jag tappar det lite när jag är borta så mycket. Det hade känts mindre tungt om Örebro på riktigt var ett alternativ. Om det vore på riktigt. Om det vore ett liv och inte bara ett jobb.

Jag tänker på sommaren, som innehåller folk som är på riktigt. Som jag hela tiden är rädd att bli av med. De är en del av en värld som hela tiden kan tas ifrån mig. Man borde inte bygga något på det.

Man är sig själv närmast, sa Anders och jag funderar på den där existentiella ensamheten igen. Jobb och uppdrag och gemenskaper kan tas ifrån en och människorna som ingår i den försvinna ur ens liv, oavsett hur på riktigt de varit eller är.
Vad kan man landa i? Var kan man andas ut?
Vad kan man bygga på utan att riskera att förlora allt om man förlorar något?