Polysyllabic reflektion: Hjalmar söderberg - igen!

När jag som bäst - eller iallafall för några dagar sen - satt och funderade på om jag borde omvärdera Söderberg hittade jag det här i Svd:s nyhetsbrev:

http://blogg.svd.se/klassikerbloggen?id=14398


Och inte blir jag så värst mera sugen på att ta upp min många gånger nedlagda läsning av doktor glas, direkt. Men vad glad jag blev av att läsa nåt där nån nämner Rune Carlsten. För mig mest känd som dramatens tredjeregissör och killen som gjorde de där helt galet obegripliga valen (?) att spela nazitysk dramatik under krigsåren. Söderbergs svärson. Ah ja, det är ett helt annat kapitel i min D-uppsats som jag kanske ska ta tag i i vår om jag inte blir kvar på teatern. Bra, då har jag nåt att se fram emot i så fall!

Men Doktor Glas. Nee. Jag tror inte att jag kommer orka. Men däremot läste jag en dramatisering av Den allvarsamma leken och tyckte att den var betydligt bättre än jag mindes den, boken alltså. Måste testa att läsa själva boken igen och se om det bara var dramatiseringen som gjorde att han fick lite mänskliga drag, den där Arvid Stjärnblom. Hans allra dummaste uttalanden och egentligen alla hans kassa egenskaper förklaras liksom i dramatiseringen med sårad stolthet och svartsjuka och gudvetvad, men det blir ialafall begripliga reaktioner och inte bara en riktigt vidrig karaktär.
Undrar om jag var för arg när jag läste boken, han kanske är nyanserad i den också?
Som jag läste den då så fick den mig att kasta den i väggen och vara upprörd över män och manlighet och dumhet och förtryck och sexism och all annan skit rätt länge, för Söderberg verkade liksom rättfärdiga allt.
Men dramatiseringen kändes som att den VAR den där realistiska relationsskildringen som alla pratar om när de pratar om Den allvarsamma leken.

Eller så skiter vi i Söderberg och läser nåt bättre istället.
Elisabeth Rynell har visst gett ut en ny bok http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?isbn=9789100121655
och jag är ju lite fast ända sen svenska-Malin gav mig Hohaj en dag på bussen från skolan. Shiiiiit vilken bok! Kanske den enda bok där jag verkligen läst varenda ord och varenda stavelse. Poesi i prosaform, så jävla vackert skrivet.
Jag tror att jag ska strunta i den litterära kanon och fortsätta ogilla Doktor Glas och röde orm och gudvetvad mer för böcker som "man borde läst" och lita på mig och bra boktipsare istället. Vi kan väl skapa en ny, egen kanon när den gamla faktiskt är rätt kass på många håll?
Let's!