Post hoc ergo propter hoc

Idag är en skräpdag. Jag hoppas att det beror på vädret.
Jag har suttit och tittat tomt framför mig. Jag har funderat på om man kan gå ut från ett avdelningsmöte och bara gömma sig i korridoren. Jag mår som en berg-och-dalbana.
Jag hoppas att det är lågtrycket.
Ibland kan jag inte andas. Alltså inte det att jag inte får luft, utan jag liksom glömmer hur man gör. Ibland vill jag bara gå hem.
Världen, livet känns för stort, för svårt, för fel.
Det är ett halvår, drygt, tills jag slutar mitt jobb. Ibland tror jag att det finns en chans att få stanna. Andra dagar är jag så uppenbart bara tillfälligt här.

Idag är en sån dag då jag inte alls ska umgås med människor. Jag vill bara vara ensam i ett rum tills känslan av att jag aldrig mer vill gå utanför rummet går över.
Det är så lite som spelar någon roll. Det är så lite som man själv spelar någon roll för.
Det känns lite meningslöst och jag funderar på om det inte går att behandla det här. Just nu funkar jag ju hjälpligt, men det här är ett återkommande fenomen, i olika svårighetsgrad. Och själva grundproblematiken känns som nåt jag borde ta itu med.