gotta write a classic?

Oh, jag gillar dagar när jag börjar med att läsa SVD:s nyhetsbrev, hamnar vidare på kultursidorna, länkas till nån okänd blogg/åsikts/nyhetssida som pratar om teaterns klassikerobsession och som länkar vidare till National Theatre som bra exempel på aktuell dramatik, med det att de låtit David Hare skriva en pjäs om finanskrisen. Dagsaktuellt. Jag känner mig lagom kulturpretto när jag myser över klassikerbloggar och teaterinstitutionssidor. Och jag sitter och funderar på om det inte var David Hare som skrev den där järnvägspjäsen jag såg med min dramatikklass när vi var i London. Det var kanske inte dagsaktuellt, för järnvägskrisen i England har väl pågått ett tag. Det är ju det jag säger, de är BRA på teater i England. Caryl Churchill's Drunk enough to say I love you? var kanske konstig, men nice att Royal Court vågar prata om beroendeställningen England-USA på ett gaaaanska vasst sätt. Och National fortsätter tydligen att belysa samtidsproblem i nyskrivna saker. Här i Sverige omtolkar vi klassiker till att utspela sig i någorlunda samtid, i bästa fall. Eller så gör vi nyskrivna pjäser om inget alls. Dramatiseringar av feelgoodböcker.
Nä, det är inte helt sant. Runt om i Sverige GÖRS teater om samtida händelser. Knutby, Lasermannnen. Fanns det flera? Måste leta.