Jag ville, jag vore i... england

Joråsåatte. Jag läste vidare på National Theatres hemsida och hittade text om finanskrisenpjäsen. Dels låter det ritkigt intressant och sevärt. London, någon?
och dels var det mkt riktigt samma David Hare som skrivit järnvägspjäsen. The permanent way. Nu undrar jag bara om det var han som skrev den där pjäsen som var med i en av världsdramatik-böckerna. Tror det. Men minns inte.
Men nu, på national i alla fall:

Capitalism works when greed and fear are in the correct balance. This time they got out of balance. Too much greed, not enough fear.

Meeting with many of the key players from the financial world, David Hare, author of The Permanent Way and Stuff Happens, has created The Power of Yes: a compelling narrative, as enlightening as it is entertaining.

It’s like a ship which you’re being told is in apple-pie order, the decks are cleaned, the metal is burnished, the only thing nobody mentions: it’s being driven at full speed towards an iceberg.

Not so much a play as a jaw-dropping account of how, as the banks went bust, capitalism was replaced by a socialism that bailed out the rich alone


Kolla www.nationaltheatre.org.uk
Det är för övrigt kanske en av de coolare teatrarna jag sett. Stor som jagvetintevad. Och med en fantastisk bokhandel. Okej för Royal Courts söta bokhandelshylla, men Nationals bokhandel är som ett hav av all teaterlitteratur man nånsin kunnat önska sig. Håhå, jag längtar dit lite grann.