Då blir åter gott att vara

Fantastiskt gästspel som var här från Dalateatern. Ett ganska hastigt påkommet och ihopklippt program som ersatte det som egentligen skulle kommit hit. Men så mycket bättre.
Jag myste hela förmiddagen (nåja, en stund runt tio) av att de soundcheckade med Olle Adolphsons "sign. Karlsson, evig vår" och fick en sån bra känsla.
Sen hängde jag bak vid tekniken under föreställningen. Vi får egentligen inte smyga in på En Trappa Upp och soppteater, men jag maskerade det som att jag skulle lära mig teknik-saker av att sitta med Pontus.

Ett enkelt program. Visor, anekdoter till visorna, kring visorna eller kring det samhälle som visorna skildrade. Adolpson, Allan Edwall och Höjer själv. Och lite folkmusik och annat.
Teater? Kanske inte. Soppteater? Absolut.
Trevligt, politiskt och skarpt. Och samtidigt inte. Här propagerades det inte. Fast ändå. Och så snyggt. En lågmäld uppmaning att göra nåt, tillsammans se till att valet nästa år förändrar samhället. Det är dags nu.

Mm. Är det inte det jag hela tiden sagt att jag vill att teater ska vara? En uppmaning till handling. Något som man går ifrån med känslan av att man själv är antingen lite förändrad eller lite stärkt i sin motivation att förändra världen. Kanske helst båda.
Förändra världen med teater. Förändra folk med teater. Det är stort.
Förändra folk med soppteater. Det är kanske ännu större!