nu landar folk och allting återgår

De godaste äpplena i världen är de man plockar och äter sittande på en gren högt upp i ett gammalt äppelträd.
Jag cyklade hem förbi mina och majas äppelträd ikväll. Där växer också de största och senaste vildhallonen i stan. Jag gillar offentliga fruktträd. Allmänna fruktträd. Såna man kan klättra i och äta av utan att oroa sig för trädgårdens ägare.
En del plockar rent kommunala träd och buskar för att man kan. Jag gillar inställningen att det liksom är som en kollektiv fruktskål. Man tar en frukt när man går förbi. Blir lite glad. Men det är inte där man samlar vinterns bär- och fruktskörd.
Fem äpplen till en paj. en näve körsbär till kvällen. Ett bra äventyr i sensommarnatten. Det är DET man har kommunala träd och buskar till.
Jag saknar ibland någon att klättra i träd med. Äpplen smakar nog ännu bättre när nån annan delar ens träd, eller är i trädet bredvid. De flesta äventyr blir bättre när man inte är ensam.
Men jag är ändå riktigt nöjd med att jag inte saknade nån när jag satt i mitt äppelträd. Okej, jag kanske gärna hade nån att dela äventyr med. Men hellre hitta på äventyr ensam än ha nån som hindrar en från att göra knasigheter eller som man måste lämna kvar eller kämpa för att få att följa med på de bästa äventyren.

Jag blir alltid som sommarvemodig av sluss-området i örebro. Wadköping, stadsparken, svartån, slussvaktarbostaden, smågator på öster. Det är mycket saker, känslor, liv däromkring att minnas.
Det börjar bli höst på min planet, men det är Farväl Jupiter jag går omkring och sjunger för mig själv i korridorerna. Jag tror inte att det finns nån dold mening i det. Men vad vet jag?