förr'n skymmningen blir blå

Sommaren ter sig som vackrast i augusti, tror jag. När mörkret är sammetssvart och kompakt, luften lika varm som huden och allt har lugnat ned sig.

En promenad hem genom majorna. Med skorna i handen och månen lysande genom den enda sprickan i det mörka molntäcket, över masthuggskyrkan och hustaken. Jag borde haft kameran med mig. J&J hade gått i förväg hem. Ebba tagit vagnen, Anna cyklat mot kungsten och my gått åt andra hållet vid Stigberget. Ibland är det riktigt skönt att bara gå hem alldeles ensam och hinna titta på månen och tänka och känna att det är sådär vackert ute att det nästan gör ont.

Ikväll har vi gjort Liseberg. Jag tror att vi hann med allt som borde hinnas med. Ebba, Jonathan+Jenny. Mycket nice. Men vad trött man är efter ett par timmars åkande. En märklig känsla att vara på Liseberg utan att jobba, utan jobbiljetter. Att för första gången köpa ett åkband. Bar emot lite, men var helt klart värt det. Kanske inte flera gånger per sommar, men bergochdalbana är ju alltid bergochdalbana, liksom.

Nu: sova. Imorgon: museum, kanske havet samt pingvinmatning. När det är långväga besök kommer jag ut på så mycket mer saker. Men jag har packat upp en flyttlåda som stått och skräpat, så lite lägenhetsfix har det blivit gjort!