Jag satt och kollade igenom mina gamla telefonspecifikationer efter jobbrelaterade samtal (måste få betalt för dem innan jag slutar) och kom till december förra året. En dag dök det efter en stunds uppehåll upp en massa festivalfolk bland uppringda nummer. Och plötsligt kom hela den kvällen tillbaka till mig. Hur jag hade ett missat samtal från Pihel. Hur Marcus ringde. Hur jag ringde tillbaka till Pihel och sen följde nummer på nummer. Folk jag ringde. Pauser i listan då nån ringt mig. Hela kvällen, minut för minut i princip, gick att följa i min teleräkning. Den där kvällen, åttonde december förra året. Till sist ett sms till min kollega, att jag nog inte skulle komma till jobbet dagen därpå.
Jag gick dit ändå, kunde inte sitta hemma. Eller, hemma hos pappa. Det var en himla tur att jag var hos pappa den kvällen. Jag hade inte velat vara ensam.
Dagen efter var också full av telefonnummer. Viktor, bland annat. Jag bara grät och pratade med folk hela den dagen. Också.
Allt det kom tillbaka till mig när jag läste min telefonräkning.
När jag kom hem pratade jag med min faster och med pappa om att låna övningskörningsbil. Jag sa att jag skulle till Karlstad på söndag och inte kunde köra då. De skällde på mig och sa att jag skulle tänka över vad som var viktigast, träffa folk eller träna bilkörning. Jag kunde inte försvara mig, men sa att jag ville åka till Karlstad. Att det var viktigt att träffa folk, och att jag inte kunde förklara varför om de inte förstod det.
Sen funderade jag ett tag.
Marcus och Anna fyllde år alldeles nyss. Förra året vid den här tiden hade jag precis varit i Karlstad och skippade därför att åka dit när de fyllde år. Och missade sista gången Lena var hemma. Sista gången jag hade chansen att träffa henne. Förra året. För att något annat var viktigare än att åka till Karlstad och träffa folk.
Jag kom på det sen, när jag pratat färdigt med pappa och faster. Att det var då. Att det var nu.
Att om det är något jag, vi, lärt oss av det här är det att man aldrig ska vara säker på att de"alltid finns kvar" och "alltid kommer nya tillfällen" att träffa de där som betyder något.
Att inte skjuta upp. Att inte ta för givet. Att inte glömma att berätta för dem att de är viktiga. Att inte glömma själv. Att det enda som är viktigt, egentligen, är de där som betyder något för en.
Jag läste Draken med de röda ögonen idag på kvällen. De uppfattade den inte alls som sorglig, men jag grät en del. Över min drake med det röda håret, kan tänkas.
Jag kommer nog alltid att, precis som de i sagan, att tänka på vår drake med de röda ögonen - eller med det röda håret - den där dagen i december.
Sen slog det mig flera saker, när jag började tänka. Och det gjorde ont i magen på mig. Den åttonde kan jag inte åka till någon och minnas tillsammans. Den nionde ska jag upp tidigt och göra halkkörning. Så galet otäckt dålig timing. Jag vill inte tänka på det. Du fattar grejen. Jag får inte tänka på det då. Som att jag inte tänker på det tillräckligt bara nån pratar om att det är halt och farligt på vägarna.
Som bilresan till Tokalynga där i december på TC-julmötet. När det var halt och otäckt och alla skyltar pekade mot Värnamo. Jag kunde inte tänka på mycket annat.
Blir man godkänd på halkan även om man gråter sig igenom hela dagen?
Jag måste tänka på nåt annat. Hade jag kunnat, hade jag bokat om tiden. Men det finns ingen mer tid och livet måste, du vet, gå vidare.
Men min söndag bokar jag inte om. Jag vet vad som är viktigast nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar