Smells like fröken Larsson

Solen gick upp över skogen när jag åkte till jobbet.
En halvmåne i bomullsvitt stod över slottet.
Tio minus och snön frasar och flyger runt fötterna när man går.

Idag är det fler folk på teatern och vi får lite gjort. Mail, telefon, möten. Lite planer. Lite bordshockey.
Någon frågar och jag svarar att jag mår galet bra och det är sant. Det är ett rörigt liv, men det är stort och det är mitt och det är på riktigt och hela tiden. Det är inte vänta på saker, inte känna lite halvt, lite grann.
Det är inte stabilt, ordnat och förutsägbart. Det är knas och jag älskar varje minut av det.

Jag skulle åkt till Nora och läst Harry Potter med My och Ulrica hos Åsa, men det var nåt med magsjuka, så jag är hemma.
Imorgon ska jag kolla igenom lådor med saker, sånt som följt med från Slottsskogsgatan. Sortera, slänga, spara. Jag har för mycket saker.
Ibland vill jag vara som snusmumriken och bara ha ett munspel och en ryggsäck.
Freedom is just another word for nothing left to lose.
Men hur kastar man ett wii i rygsäcken eller hur lever man utan tv-spel?
Jag får nog ha det som jag har det, men ibland tar vagabondkänslan tag i mig och jag skulle vilja bara leva som det faller sig, med ett munspel som allt man behöver.

Jag har Lenas mys-rock på mig. Den luktar som hon, och jag har bilder av henne på mitt skrivbord och anslagstavla. Det är ingen risk att jag glömmer.
Att jag glömmer att det hänt, absolut. Jag fattar det inte och jag kommer nog inte fatta det förrän i sommar. Men att jag skulle glömma Lena, det händer inte. Jag är riktigt rädd för att det ska hända ändå på nåt sätt. Men jag tror inte att.

Nu är det tomt på teatern igen och jag tror inte att jag får nåt manus av Mattias ikväll, så jag kan nog lika gärna gå hem. Ingen svarar på mina mail, för ingen jobbar idag.

Det är ytterligheternas tid nu. Kvällsvemod och eufori liksom blandat, om vartannat.
Så jäkla skönt att det rör på sig igen, det har varit stillsamt och avtrubbat alldeles för länge nu.
Jag älskar mitt meningslösa liv. igen.