Ingen glittrar som dig, Stockholm

Det är märkligt hur en stad kan ha en sån påverkan på en.
Jag åkte tåg till Stockholm i fredags och hela resan bara kändes som att vara på väg åt rätt håll, som att Staden väntade på mig. Jag var inte på väg bort, eller iväg.
Vägen till Stockholm är för mig världens mest hemtama väg.
Jag kan varenda sten, varenda plats som passerar.
Egentligen kan jag nog bilvägen bättre, särskilt vägen från Kolbäck och hem, den som Anncha och jag åkt fler gånger än jag skulle kunna räkna.
Men även tågresan är väldigt välbekant.
Och Staden, ja, det är nåt i den som liksom talar till mig. Som att det fanns ett band mellan mig och Stockholm som inte går att förklara.
Så nu kändes det som att vara på väg åt alldeles rätt håll.
Jag känner igen känslan från när jag åkte ofta till stockholm med ridsporten. Jag minns en gammal anteckning i ett kollegieblock från ett kvällståg till stockholm, precis från där man börjar se stadsljusen och hela staden liksom öppnar sig. Det går verkligen aldrig över.

Så nu var jag där igen. Det var länge sen nu. Länge sen jag hade tid för mig själv i Stockholm och inte bara var på väg till eller från möte, kurs eller teater.
Jag gick runt ett tag. Hittade mina gamla ställen. Frös riktigt mycket. Det förtog lite av grejen.
A slutade jobba, vi hittade - med en smula omväg.. ;) - till Flera Bollar i Luften.
Mini-pinnar till min mini-diabolo är kanske månadens coolaste köp. Så himla söta.
Jag rycktes med och köpte ett par poi också, så nu ska jag börja träna. Kan bli coolt. När man kommit så långt att man kan sätta eld på dem. (inte på dem, såklart. på andra som är meningen att man ska elda. Bäst att notera, jag SKulle kunnat få för mig nåt annat)
Men de här är fina, blåsvarta. Jag tänker på Josefin när jag ser dem.
A:s är rödsvarta och liiite coolare, men eftersom poi var hans idé först så får det väl vara okej

Lördagen var Dramaten-dag.
Isabelle och Mattias hade pratat massor om Kasimir och Karoline att jag nästan var lite rädd att se den.
Nåt man har så stora förväntningar på kan så lätt bli sämre än det förtjänar för att man liksom ser fram emot det så.
Men det här var allt det de sagt. Så galet bra!
Okej, inledningen var mer än mysko och jag kunde skjutit Magnus Roosman efter första akten, men bortsett från honom var första akten helt okej. Jag var lite trött, men med ett sockertillskott i pausen kände jag mig hoppfull inför andra.
Som var helt överjordiskt bra. Äntligen glömde jag bort att tänka och bara tog till mig.
Tempot i historien, den galna fighten med resväskan, plötsligt var även den manliga huvudrollen bra.
Några av dem är ju bra i allt jag sett, som Nadja weiss och Erik Ehn, så det känns ju onödigt att kommentera. Men en BRA teater var det.
Tur det, eftersom jag lurat med mig sällskap. Och man vill ju inte råkat dra med nån på dålig eller konstig teater. Och helst inte halvdan heller. Det här var en bra pjäs, teatern visade sig från sin bästa sida.

Vi gick helt och hållet vilse på Djurgårn sen. En felsväng nånstans strax bortanför ingenstans tog oss till waaay bortanför ingenstans, till hus och vägar som egentligen inte fanns. Magiska stockholmsljus över vattnet och isen. Magiskt kallt också. Vi var ganska frusna när vi väl kom hem. Och upptäckte på karta hur väldigt fel vi hade gått. Men nice var det!

Söndag, falafel och fika i gamla stan. Klättra i gränder och sådant.

Ah, jag är alldeles för trött för att skriva. Jag vet att jag inte kommer komma mig för att skriva nån "del 2" imorgon, men jag kan försöka.
Annars blir morgondagen "flytta in hos Anja"-tema. Jag har kommit på plats nu, och det här kan nog bli riktigt bra!

Men sammanfattningsvis: jag gillar Stockholm. En fantastisk stad och en riktigt bra helg. Som fan.