It touches my foolish heart.

Jag gör spännande saker som rensar min mail. Betade av min gmail en sen kväll på teatern i väntan på nåt. Nu har jag tömt min hotmail också. Eller gallrat iaf. Saker insorterade i rätt mapp. Typ 90% slängt.
(allt heter 90% just nu, haha)

Trött efter banderollbärande. Rätt mycket motvind och folk som inte vet hur man bär för att minska vinden eller öka läsbarheten. Jag blir alltid så himla trött på folk som är dåliga på att demonstrera. Man måste inte bära banderollen superhögt, särskilt inte om det blåser orkan. Då är det jobbigt nog.
Men skit samma. Jag har redan gnällt av mig allt om de dåliga bitarna av demon.
De roliga delarna är bättre.
Så himla kul att vara hemma i Örebro på demo igen. Som på den gamla goda tiden, nästan.
Rätt många saknades, folk har flyttat och så. Men annars var det som förr. Man kommer till skattetorget (förlåt, pappa. jag vet att det inte heter så egentligen) och där är hundratals människor, och massa bekanta ansikten. Förut var ALLA jag kände där, nu är det lite glesare och färre av de jag räknar som mina vänner där. Men ändå.
Det var Moa + nya grabben, PratPers lillebror från augustibuller, stinas mamma, kerstins mamma, gunnela&thord, coola tjejen som spelade den bra föreställningen på Martin mutter, random vänsterpartister och vanliga demo-folk, bästa Emma + hennes jonas. Malin från teatern såg jag, men jag vet inte om hon var med eller bara gick förbi, jag hann inte se vart hon tog vägen. När jag stod och pratade med Emma - precis innan jag blev haffad att bära banderoll - mötte jag min gamla högstadieklassföreståndare. Skoj! jag har nog inte sett henne sen jag slutade skolan. Hon var sig lik, fast äldre. Men det är ju tio år sen, eller elva, eller nåt.

Vi delade ut flygblad när vi kommit fram. Sen frös vi, och lämnade talarna på torget och gick och fikade istället. Moa är blond numera, riktigt coolt. Och hade med sig ny grabb, från Uppsala. Han var okej. Grymt schysst att träffa Moa igen. Vi ska försöka äta lunch på torsdag. Det passar så bra in i hela det där komma tilbaka till den jag var förut. Moa är en pusselbit som jag saknat ett tag. Vi hann prata om rätt mycket, trots att vi bara satt på stallbacken en stund.

E&J åker till thailand den 18:e, jag hoppas att vi hinner ses innan dess. Lösa planer för tisdagen om hennes jobbgrej blir klar i tid.

Jag har varit trött och kollat på Much ado about nothing. Det var Linus som lärde mig notera Branaghs cooola långa tagningar. Det är kanske därför jag gillar hans filmer. Inte för att det var L, dummer. Nej, men för att det där med långa tagningar gör att det blir mer skådespeleri och mindre klipp. Man kan inte skapa reaktioner och känslor med klipp, utan det sker i mötet mellan skådespelarna. Samma känsla som växlar, flyter, byggs upp genom scenen. Nästan som teater. Han har ju alltid hela brittiska skådespelareliten med sig.
Jag gillar Mycket Väsen. Knäpp som jag är tror jag att det är en av de vackraste kärlekshistorierna och kanske de absolut coolaste rollerna i en sådan. Beatrice och Benedict alltså. Hero och claudio kvittar, de är rätt ointressanta. Jag gillar "the merry war" between Beatrice och Benedict. Det finns helt klart både de vackraste och de mest bitska replikerna där. (jag sparar några av dem i huvudet för att använda när tillfälle kommer) Snabbtänkt och vasst. Nog är hon en förebild för mig, allt. Jag vill också vara sådär cool.
Förstärkt av grymma Emma Thompson och Kenneth Branagh himself, men även i den rena texten. Den var den första shakespearepjäsen jag föll för, och den fortsätter att vara min favorit, trots alla mängder av pjäser jag läst de senaste åren. Den talar till mig, på nåt sätt.

Jag nynnar på annan sång från annan branagh-film, med samma skådespelare. Jag vet inte riktigt varför.
Men det är också kanske en av filmvärldens snyggaste tagningar. Den när de samlas runt flygeln, i Peters' friends. Där finns en vänskap, en samhörighet och en naturlighet som man aldrig kunnat skapa med några klipp eller annat, utan som kommer fram i att hela rummet är lika deltagande. De som råkar befinna sig ur bild är med ändå, de agerar där de är. De väntar inte på ett nytt klipp med fokus på deras håll. De kommer dansande in, de har varit med från början. de börjar inte när kameran vrids åt deras håll. Storheten ligger i mötet mellan människor, inte i effektsökeri. Det är som att det vore teater. :) Det är så jag vill ha det, ju.