i taket lyser stjärnorna - polysyllabic snabb-blogg

Jag lånade Johanna Thydells "i taket lyser stjärnorna" att läsa på bussen hem från Stockholm.
Först tyckte jag att det var en ganska meningslös bok. Visst, ett tungt ämne i botten men med ett språk som var lite för distanserat, särskilt som jag läst lite Johanna Nilssons "hon går genom tavlan..." på kvällen och morgonen. Men lagom som bussen närmade sig infarten till Örebro tog den tag i mig och jag förstod inte alls att jag var tillbaka i min egen verklighet när bussen stannade på resecentrum och jag skulle gå hem. Jag var helt lost. Gick mot rött och kom på mitt i gatan att jag kanske borde kolla om det kom bilar från andra hållet också. Gick upp på teatern och stirrade dumt på en låst dörr. Kunde inte riktigt sluta tänka på boken, försökte hitta tillfällen att läsa vidare. I väntan på att de andra skulle bli klara. I halvleken i fotbollen. Och sen nu när jag kom hem ikväll.
Och nej, någon "hon går genom tavlan..." är den inte. Men den tar sig. Jag läser, sådär maniskt som jag läser när jag sitter fast i något. Jag hörde inte min ipod när jag åkte buss. Jag hör inte vad min dator spelade nu ikväll.
Och från att ha tyckt att det var en ganska meningslös och banal bok så sitter jag plötsligt och gråter. Torkar tårar, läser vidare. Gråter mera. Försöker akta boken, för den är ju inte min. Men jag måste köpa en egen. Visst, första halvan av den är väl.. äh. Men något är det med den. Verkligen.

Innan jag kommit fram till sidan 181 tänkte jag att jag skulle skriva nåt om hur den liksom är en bok från andra sidan jämfört med "hon går genom tavlan.." eller "sanning och konsekvens" och andra såna böcker. En bok ur perspektivet från den som lämnar. Hon är för Susanna den som Karin är för Hanna. Den som växte ifrån, började hänga med de coola kidsen. Det kanske är därför den inte drabbar mig alls i början. Det är så långt ifrån nåt jag kan känna igen mig i. Och problematiken ligger inte i den uppbrutna vänskapen, det diskuteras nästan inte alls. Däremot ger hon nyanser av de där som i andra böcker bara är de populära. De har också problem och motgångar, vilket upptäcks av den som FÅR vara med.
För mig är de andra böckerna viktigare, men det är bra att hela den där genomusla tiden på mellan-högstadiet skildras ur alla perspektiv. De enda som inte skrivit sin historia är väl de där som var de lyckade kidsen från början?
Förutom att det var en bok om att ha en dödssjuk mamma var det också boken om hon som plötsligt Fick Vara Med.
En riktigt, riktigt fin bok.
Jag tror jag ska våga mig på att se filmen också.