Det var nån som sa på jobbet för nån dag sen, nåt om att man håller på och bearbetar sitt liv hela tiden. Sånt som varit. Man bara bearbetar det, om och om igen.
Och tydligen. Jag har själv tappat räkningen på alla blogg- och dagboksinlägg som jag ägnat åt att älta hur jobbigt det var på mellan-/högstadiet/gymnasiet. Och aldrig blir jag klar med det. Som sår man liksom inte bara kan ge fan i att peta på.
Det var nåt helt annat jag tänkte på, egentligen.
Teatern är full av estet-treor som spelar musikal. De lever liksom här. Är här hela dagarna, verkar aldrig gå hem.
Får mig att tänka på hur vi hade det på slutprosuktionen på dramatiken. När vi bodde på aftonstjärnan. Allihop. Hela tiden. Magma-gruppen i cafét och vi andra i repsalen eller på scenen. Eller i lilla lägenhetsköket, eller det gamla bordet som blev konferensrum. Jag minns det som igår. Jag hoppas att jag alltid kommer att minnas det som igår.
Från BS-produktionen, när vi (helt andra "vi") också var på aftis hängde vi mest i köket. Eller på scenen, fast det var en helt annan scen då.
På mitt skrivbord står en stapel små ben&jerrys-förpackningar. Min nya last. Chocolate fudge brownie. Kakbitsglass. Jag kan till och med nästan skriva av det som research, för de pratade om kakdegsglass i Nere På Jorden.
Jag pratar med förvirrade bygdegårdar om att spela San Siro. Det går sådär.
Jag ska ringa några till, sen ger jag upp och går hem. Långhelg. Göteborg!
Man borde låta bli att bearbeta sånt som varit, och fokusera på att NU är så galet bra istället. Sol, glass och schysst jobb. Det är ett stort liv.
bullets in the head
7 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar